Alltså jag har så mycket som jag tror att jag skulle vilja berätta, stort och smått, mest smått om jag ska vara ärlig så få mot förmodan inga förhoppningar nu. Men jag failar typ på att jag inte kommer på en bra rubrik. Det är en grej med bloggandet som både är viktig och oviktig (höll på att skriva enligt mig, pga att glömmer bort att sånt är onödigt, i synnerhet i en blogg om sig själv). Liksom om man inte kommer på en passande rubrik betyder ju det att man bara har skrivit onödigt nonsens som inte ens kan sammanfattas med några ledord och det känns ju pinsamt och mål-löst. Å andra sidan: who gives a flying fuck.
En annan sak jag failar på är att jag har glömt bort vilken inställning jag har till mig, skrivandet om mig, skrivandet i sin helhet osv. Sorry för att man är meta och otroligt tråkig men det är väl någon typ av omorienteringsprocess.
Denna sommar kommer jag helt att slösa bort tror jag. Dels för att jag har blivit utlasad från mitt "vanliga" jobb, orkar inte med mitt låtsasjobb, glömde att anmäla mig till någon sommarkurs och den enda kompisen jag känner för att hänga med är bortrest fram till slutet av augusti. Har haft extremt låg tolerans för olika typer av umgänge på sistone och det borde jag ändra på men jag har varken energi eller ekonomi (det kostar att ha kul jämt som Krunegård en gång sjöng.) för det så ja... Ensam, it is. (Bortsett från pv men han har ju jobb och umgänge så liksom inte riktigt det heller, don't mind heller egentligen, har aldrig varit typen som vill umgås med sin respektive 24/7. Lol, har aldrig varit typen som vill ha en respektive).
Har försökt att söka nya jobb men alltså detta: får panik inför arbetsintervjuer (seriöst har bangat på tre stycken pga yrsel och andra trevliga paniksymptom. hatar evolutionen) så kommer inte att få något som jag inte utnyttjar genom svågerpolitik och det tänker jag stå över tills jag är utblottad i typ... juli.
Okej, helt till spillo kommer inte sommaren att gå pga har precis påbörjat dessa projekt: att idogt plugga spanska (går än så länge jättebra, skriver små debila texter och utvidgar mitt ordförråd och grammatiska kunnande genom att läsa el mundo och spanska metro) och att läsa biografier om alla svenska statsministrar; är just nu på Palme och läser om "Underbara dagar framför oss" som jag läste när jag var 14 och medlem i SSU och typ kär i Palme. Är typ fortfarande kär i Palme. Bara jobbigt att läsa en bok som man vet hur slutet kommer att te sig... Ska fortsätta med Palme efter jag har läst ut den men det är hursom jätteroligt/-intressant. Vet inte riktigt vad jag gör efter detta (finns inte så många kvar ju) men jag tänker att jag läser mig in på något annat brett ämne efteråt
tisdag 19 juni 2012
fredag 8 juni 2012
Die in the Summertime
Haha, gissa vem som tvångsmässigt har lyssnat på The Holy Bible. Jaja, vandrande kliché etcetc.
Anyways*, tänkte för någon dag sedan på hur länge sen det var jag faktiskt fullbordade en längre text med någon sorts "kvalitet" (inte för att vi kan prata om mitt skrivande med något som kvalitet, men kanske en ambition till kvalitet.) Det var typ i mars och det gjorde jag under extrem press och jag tänker att jag inte riktigt borde ge mig in i det racet igen men jag kan likväl skriva blogginlägg fulla av pretentioner som någon typ av egensnickrad terapi.
Kort sagt så dammar jag av pulpeten med avsikten att skriva inlägg hyfsat ofta med någon form av innehåll och verkshöjd och inte bara enstaka meningar och billiga skämt som det blivit de senaste gångerna jag har försökt blogga. Nu vet vi alla på förhand att det ej kommer att bli så, liksom det är som varje gång en ny termin har börjat under de åren en prestationer har mätts i betyg; man säger till sig själv, denna termin ska jag plugga jättebra, alltid lämna in i tid och öva på spanska grammatiken minst tre timmar i veckan och blablabla men så kommer höstlovet/terminens första tenta och så sitter man med ett gäng IG-varnigar/ångest över att man inte ens har läst allt man borde inför tentan osv. Men det är ju bra med lite ambition tänker jag. Billiga skämt slipper vi nog aldrig.
Termin nr2 på uni är ju slut och den gick bra. Eller jag vet inte hur sista tentan gick men det kändes bra iaf. Sommaren fortgår och nu hänger juniinsomnian över mig på värsta tänkbara sätt. Har aldrig kunnat sova i junimånad och det blir ju bara värre när man också tänker på att sommaren (och speciellt början av den) är den värsta anaperioden för antagligen... alla? Ingen tankeverksamhet krävs av en så det är bara att fasta bort stora sjok av sommaren. Typ. Sad but true. Eftersom detta är det närmaste till hands kan jag delge om hur det ser ut på den fronten, dåligt såklart. Skulle älska om de var så att jag var borta från detta sammanhang för att ge mig själv bättre möjligheter att bli "frisk" (har filosoferat över detta tillstånd asmycket på sistone och helt enkelt insett att frisk ej är ett realistiskt varande för mig...) men så är inte fallet.
Var på ett studentfirande hos släkt i veckan och någon bestämde sig för att ställa sig på familjens våg och där briserade diskussion om att X tror att vågen visar 10kg för mycket pga den kan omöjligen ha rätt *livligt skrockande* varpå tre andra (alla kvinnor, såklart) går och väger sig och håller skämtsamt med och snackar om att börja banta osv. Cue tårta och jag förstör firandet genom att ej äta (enligt mormor, givetvis. Tror stämningen hade varit bättre om hon ej hade sagt något). Men alltså seriöst? Folk kan inte snacka mat och vikt framför den ätstörda och sedan tro att den ätstörda kommer att äta. Varför är detta inte självklart?! Kämpade mot tårarna just då.
Lägg på att jag så sent som förra fredagen hade enormt gräl med pv om... allt. Skuldbeläggandet flög omkring (kontentan: varför älskar du mig inte tillräckligt för att bli frisk? och man blir JÄTTEARG på hur han ser på en men samtidigt så VET man att det ligger ganska mycket sanning i det och hatar sig själv så himla mycket och blir därför JÄTTEARG igen på honom pga varför vill han att man ska hata sig själv mer än vad man gör i default-mode?) och jag grät och han grät och det kändes som om vi stod vid avgrunden. Från min sida handlade det mycket om att han ser det som självklart att vi inte kommer att hålla ihop pga olika stadier i livet och att jag kommer att vilja uppleva något annat och blablabla. Varför älskar jag någon som typ bara ser på mig som ett tidsfördriv? Men det blev bättre igen natten till onsdag. Båda gjorde avbön och pratade istället för att skrika. Det var alltså efter att han hade kommit hem till mig alldeles för full och livet var så mycket som en dålig romkom det bara kan bli och jag ville typ spy på det. Skiten avslutades med detta meningsutbyte när jag var uppkrupen i hans famn: "Hade jag haft en ring så hade jag friat just nu." "Jag hade sagt ja". Vi har inte pratat om det mer sen dess och jag har inte berättat det för någon. Vore peachy med någon form av livsråd här... pga förvirrad as fuck.
*Har nog inlett mången inlägg med random mening och nästföljande stycke med "Anyways". Vi kan intala oss att det bara är bra med lite konsekvens.
Anyways*, tänkte för någon dag sedan på hur länge sen det var jag faktiskt fullbordade en längre text med någon sorts "kvalitet" (inte för att vi kan prata om mitt skrivande med något som kvalitet, men kanske en ambition till kvalitet.) Det var typ i mars och det gjorde jag under extrem press och jag tänker att jag inte riktigt borde ge mig in i det racet igen men jag kan likväl skriva blogginlägg fulla av pretentioner som någon typ av egensnickrad terapi.
Kort sagt så dammar jag av pulpeten med avsikten att skriva inlägg hyfsat ofta med någon form av innehåll och verkshöjd och inte bara enstaka meningar och billiga skämt som det blivit de senaste gångerna jag har försökt blogga. Nu vet vi alla på förhand att det ej kommer att bli så, liksom det är som varje gång en ny termin har börjat under de åren en prestationer har mätts i betyg; man säger till sig själv, denna termin ska jag plugga jättebra, alltid lämna in i tid och öva på spanska grammatiken minst tre timmar i veckan och blablabla men så kommer höstlovet/terminens första tenta och så sitter man med ett gäng IG-varnigar/ångest över att man inte ens har läst allt man borde inför tentan osv. Men det är ju bra med lite ambition tänker jag. Billiga skämt slipper vi nog aldrig.
Termin nr2 på uni är ju slut och den gick bra. Eller jag vet inte hur sista tentan gick men det kändes bra iaf. Sommaren fortgår och nu hänger juniinsomnian över mig på värsta tänkbara sätt. Har aldrig kunnat sova i junimånad och det blir ju bara värre när man också tänker på att sommaren (och speciellt början av den) är den värsta anaperioden för antagligen... alla? Ingen tankeverksamhet krävs av en så det är bara att fasta bort stora sjok av sommaren. Typ. Sad but true. Eftersom detta är det närmaste till hands kan jag delge om hur det ser ut på den fronten, dåligt såklart. Skulle älska om de var så att jag var borta från detta sammanhang för att ge mig själv bättre möjligheter att bli "frisk" (har filosoferat över detta tillstånd asmycket på sistone och helt enkelt insett att frisk ej är ett realistiskt varande för mig...) men så är inte fallet.
Var på ett studentfirande hos släkt i veckan och någon bestämde sig för att ställa sig på familjens våg och där briserade diskussion om att X tror att vågen visar 10kg för mycket pga den kan omöjligen ha rätt *livligt skrockande* varpå tre andra (alla kvinnor, såklart) går och väger sig och håller skämtsamt med och snackar om att börja banta osv. Cue tårta och jag förstör firandet genom att ej äta (enligt mormor, givetvis. Tror stämningen hade varit bättre om hon ej hade sagt något). Men alltså seriöst? Folk kan inte snacka mat och vikt framför den ätstörda och sedan tro att den ätstörda kommer att äta. Varför är detta inte självklart?! Kämpade mot tårarna just då.
Lägg på att jag så sent som förra fredagen hade enormt gräl med pv om... allt. Skuldbeläggandet flög omkring (kontentan: varför älskar du mig inte tillräckligt för att bli frisk? och man blir JÄTTEARG på hur han ser på en men samtidigt så VET man att det ligger ganska mycket sanning i det och hatar sig själv så himla mycket och blir därför JÄTTEARG igen på honom pga varför vill han att man ska hata sig själv mer än vad man gör i default-mode?) och jag grät och han grät och det kändes som om vi stod vid avgrunden. Från min sida handlade det mycket om att han ser det som självklart att vi inte kommer att hålla ihop pga olika stadier i livet och att jag kommer att vilja uppleva något annat och blablabla. Varför älskar jag någon som typ bara ser på mig som ett tidsfördriv? Men det blev bättre igen natten till onsdag. Båda gjorde avbön och pratade istället för att skrika. Det var alltså efter att han hade kommit hem till mig alldeles för full och livet var så mycket som en dålig romkom det bara kan bli och jag ville typ spy på det. Skiten avslutades med detta meningsutbyte när jag var uppkrupen i hans famn: "Hade jag haft en ring så hade jag friat just nu." "Jag hade sagt ja". Vi har inte pratat om det mer sen dess och jag har inte berättat det för någon. Vore peachy med någon form av livsråd här... pga förvirrad as fuck.
*Har nog inlett mången inlägg med random mening och nästföljande stycke med "Anyways". Vi kan intala oss att det bara är bra med lite konsekvens.
lördag 2 juni 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)