Först av allt: Åh, vad ni är fina (eller ja, ni som är fina vet vilka ni är). Har nu läst era trösterika kommentarer i denna tid av sorg
Liten resumé av mitt liv den sista tiden. Skola. Punkt slut. Alltså har saknat ork, jag har liksom kämpat mig igenom alla föreläsningar och pluggsessioner och sedan bara kommit hem och kraschat totalt. Har inte ens haft ork att umgås med min pojkvän eller Ludvig eller promenera eller prata i telefon med min syster eller morfar. Noll energi och noll glädje. I torsdags hade jag en tenta och det gick nog ganska dåligt på den, pga min brist på ork och plugglust. Tror dock att jag klarade den och det får vara tillräckligt för den här gången. Fast det är det ju inte.
Hursom... Sak jag ofta får höra är att jag låter väldigt självsäker i skrift, ärlig och sånt, och även om jag inte tillämpar min vanliga stilistik här på SMUO (är mer "fri" och lat, hehe) så har ni kanske samma bild av yours truly, även om ni obvsly får läsa om fler av mina "dimensioner". Faktum är att jag är sjukt osäker på mig själv, såtillvida att jag alltid, alltid, alltid nojjar över saker jag har sagt till folk och överanalyserar saker för att försöka utröna om jag sa något fel, korkat, hade fel tonläge eller tonfall, inte hade tillräckligt med ögonkontakt (fast jag har aldrig tillräckligt med ögonkontakt) eller vadsomhelst. Det är väldigt få personer jag inte gör detta med, min syster och Ludvig är de enda undantagen. Jag utgår alltid ifrån att folk inte gillar mig, vilket jag oftast inte har problem med, utöver om jag faktiskt gillar personerna i fråga. Detta är ju inget ovanligt (tror att många av just er känner igen sig pga *dålig självkänsla*) och inget jag upplever som speciellt hämmande ändå (jag tänker aldrig på det under de sociala interaktionerna, bara efteråt).
Men alltså, idag... Sedan 1,5 vecka tillbaka har jag och min studiegrupp haft planer på att gå ut idag och fira att tentan var avklarad och därmed våra första femton poäng på programmet. (Man måste liksom hitta tillfällena att fira för annars går man antingen aldrig ut eller alltid och ingenting av det blir ju kul). Och jag har sett fram emot det men jag har också haft tankar om att de inte ville gå ut med mig, och att de i sista stund (eller innan öht) skulle ditcha mig för att gå ut tillsammans, utan mig. Men jag har hela tiden försökt ignorera de tankarna eftersom att de antagligen bara är ur min inbillning. Vi hade ingen plan på vart vi skulle gå och jag väntade på att de skulle komma med förslag eftersom att jag antog att ingen skulle gilla de upplägg jag hade (väldigt hbt-vänliga ställen kändes inte riktigt som deras grej och inte heller "hipsterställen") men inget förslag kom. Så jag smsade alla igår och de svarade att de inte visste så jag skrev att vi skulle höras idag under dagen.
Klockan fyra hade jag inte hört något så jag ringde till två av fyra, inget svar. Sen, typ nu, smsade jag alla och fick svaret att det inte blev något, två kände sig sjuka och en "kunde inte" (den fjärde vet jag inget om). Och nu känns det som att mina farhågor har besannats och jag vill typ gråta. Fortfarande så kan det ju vara sant att de är sjuka men alltså... Still... Om de var sjuka så kunde de ju ha sagt något i förmiddags så jag hade tid på mig att ordna med en ordentlig utklädnad till en eventuell Halloweenfest (men jag har ju såklart ingen lust att gå ut om jag ska vara såhär ledsen)
Ville bara skriva av mig. Nu ska jag nog återgå till min tystnad för jag har inga konkreta problem att tala om, utöver pojkväns ledsna ögon och det faktum att jag igår och idag har götts (är det den korrekta passivformen? har blivit gödd?) och att det säkerligen fortsätter.
lördag 29 oktober 2011
lördag 22 oktober 2011
onsdag 19 oktober 2011
enough is enough and i've had enough
Har bestämt mig för att inte hjälpa min kära mor något mer, jag har tagit hand om det mest akuta och det får vara nog. Nu ber hon mig om hjälp med saker som jag anser att hon borde kunna klara av själv eller i alla fall få hjälp av någon annan med. Har skickat ett mejl där jag förklarar mig själv på en så saklig nivå som möjligt men jag vet att jag säkerligen kommer att få en jävla massa jobbiga samtal ändå, antagligen innehållandes dödshot eller liknande och det kommer att vara jobbigt men det kommer att vara ännu jobbigare att dras in i skiten ännu mer.
tisdag 18 oktober 2011
känslopotpurri
Alltså denna kombination av rastlöshet, halv-deppighet (liksom man är inte ledsen och knappast glad men ändå lite.. nere, hade det varit på Celsius-skalan hade det varit typ -3 grader...) och ilska (kom pga de andra känslorna) är verkligen inte nådig. Har aldrig mått såhär dåligt, utan att egentligen inte må dåligt om ni fattar. Liksom ingen av känslorna är så jobbiga i sig men tillsammans - påfrestande as fuck. Vill bara att det ska sluta regna och blåsa som på en engelsk hed så att jag kan ta en promenad (regnet hade inte varit så jobbigt om det inte hade blåst också, eller om jag hade varit på bättre humör). Jag är även hungrig, så att jag mår illa men jag har ingen mat och det regnar så jag kan inte gå till affären och i affären finns det inget jag är sugen (= kan tänka mig är värt besväret) på. Bläbläblä.
Sjukt ointressant inlägg men jag behövde fördriva lite tid och jag kan inte koncentrera mig på läsning eller poddar och jag har verkligen ingen lust att se på en film eller ett avsnitt av en tv-serie. Alltså jag kan inte ens ha en töntig/sjukt onödig spakväll för jag är ren och mjuk, har inget hår på oönskade ställen och naglar gjordes igår. Ska nog bara sova.
Hoppashoppashoppas att detta går över tills imorgon för jag är ledig för första gången på länge och jag vill inte må dålig om jag är ledig. (Och jag vet att jag inte hade mått dåligt om jag var i skolan, för jag tycker om att vara där.) Godnatt.
Sjukt ointressant inlägg men jag behövde fördriva lite tid och jag kan inte koncentrera mig på läsning eller poddar och jag har verkligen ingen lust att se på en film eller ett avsnitt av en tv-serie. Alltså jag kan inte ens ha en töntig/sjukt onödig spakväll för jag är ren och mjuk, har inget hår på oönskade ställen och naglar gjordes igår. Ska nog bara sova.
Hoppashoppashoppas att detta går över tills imorgon för jag är ledig för första gången på länge och jag vill inte må dålig om jag är ledig. (Och jag vet att jag inte hade mått dåligt om jag var i skolan, för jag tycker om att vara där.) Godnatt.
söndag 16 oktober 2011
Help
Kan någon tipsa om sina bästa anti-håravfalls-produkter? Vitaminer eller grejs man sprejar i hårbotten eller whatever. Spelar ingen roll om det är sjukt dyrt eller innehåller nedmalda tigerben eller kaninhjärnor. Likt Amerikas arbetslöshet så är mitt håravfall nära sitt all time-high och det är så jävla traumatiskt (ej överdrift) att tvätta håret.
fredag 14 oktober 2011
wishing
Hejhej. Jag har nu gett upp på att somna tror jag. Dock att jag har sovmorgon och det betyder att jag måste hålla mig vaken ända fram till klockan sju-halv åtta istället för fem så jag kanske somnar och fuckar upp hela dagen. Äääventyyr.
Jag har världens... hormonsvall nu tror jag. Vet inte riktigt vad ett hormon"svall" skulle kunna vara för något men liksom... mycket hormoner i kroppen. Varför vet jag detta? Jo, jag är SJUKT sugen på sex. Tänker på det HELA tiden, även i denna sekund. Jag är inte direkt kåt (är aldrig kåt utöver vid crunch-time, har antagligen dålig fantasi eller dålig "kontakt" med min sexualitet, vilken överraskning va?) men liksom... ja... Om det inte var så att pv är bortrest tills imorgon eftermiddag så skulle jag lätt promenera över. Fast sist vi hade sex, i tisdags var det, var det efter ett bråk (pga jag är upprörd över mor och jag vågar inte prata om det eftersom jag aldrig pratar om min mor med någon annan än min syster, den enda pv vet är att jag inte har någon kontakt med henne och att jag inte tycker om henne och därför var han arg, han märkte att något var fel men jag sa inget) och precis efter klimax sa han att han älskade mig och det kändes... inte fel, men knäppt. Liksom, vid fel tidpunkt. (Det var för övrigt första gången han sa det sedan vi blev tillsammans igen).
Det jag egentligen tänkte blogga om var att om jag fick bestämma över mitt utseende så skulle jag 1) göra mig lite mindre kobent, 2) göra så att mina ögon satt någon millimeter längre ifrån varandra än vad de gör och 3) (Min högsta önskan) vara att vara enormt lång, gasell-lik, minst 180cm och om var jag det så skulle jag ha burit heels ännu oftare än vad jag gör nu. Tycker att långa kvinnor i högklackat är så himla snyggt. Vet att många långa är osäkra över sin längd, att det är okvinnligt, men jag tycker att det ser så himla elegant ut.
Aa typ det.
En annan önskning är att vara en homosexuell man. Vet inte riktigt varför. Vet att de måste utstå mycket men det känns som att de slipper det jobbiga med att vara man (i dess traditionella, patriarkala bemärkelse) och om man är man så slipper man det jobbiga med att vara kvinna (egentligen kanske man borde önska att man var en kvinna som var helt obrydd över de jobbiga sakerna med att vara kvinna.)
Jag har världens... hormonsvall nu tror jag. Vet inte riktigt vad ett hormon"svall" skulle kunna vara för något men liksom... mycket hormoner i kroppen. Varför vet jag detta? Jo, jag är SJUKT sugen på sex. Tänker på det HELA tiden, även i denna sekund. Jag är inte direkt kåt (är aldrig kåt utöver vid crunch-time, har antagligen dålig fantasi eller dålig "kontakt" med min sexualitet, vilken överraskning va?) men liksom... ja... Om det inte var så att pv är bortrest tills imorgon eftermiddag så skulle jag lätt promenera över. Fast sist vi hade sex, i tisdags var det, var det efter ett bråk (pga jag är upprörd över mor och jag vågar inte prata om det eftersom jag aldrig pratar om min mor med någon annan än min syster, den enda pv vet är att jag inte har någon kontakt med henne och att jag inte tycker om henne och därför var han arg, han märkte att något var fel men jag sa inget) och precis efter klimax sa han att han älskade mig och det kändes... inte fel, men knäppt. Liksom, vid fel tidpunkt. (Det var för övrigt första gången han sa det sedan vi blev tillsammans igen).
Det jag egentligen tänkte blogga om var att om jag fick bestämma över mitt utseende så skulle jag 1) göra mig lite mindre kobent, 2) göra så att mina ögon satt någon millimeter längre ifrån varandra än vad de gör och 3) (Min högsta önskan) vara att vara enormt lång, gasell-lik, minst 180cm och om var jag det så skulle jag ha burit heels ännu oftare än vad jag gör nu. Tycker att långa kvinnor i högklackat är så himla snyggt. Vet att många långa är osäkra över sin längd, att det är okvinnligt, men jag tycker att det ser så himla elegant ut.
Aa typ det.
En annan önskning är att vara en homosexuell man. Vet inte riktigt varför. Vet att de måste utstå mycket men det känns som att de slipper det jobbiga med att vara man (i dess traditionella, patriarkala bemärkelse) och om man är man så slipper man det jobbiga med att vara kvinna (egentligen kanske man borde önska att man var en kvinna som var helt obrydd över de jobbiga sakerna med att vara kvinna.)
torsdag 13 oktober 2011
friends
Jag har tänkt på hur mycket jag numer vet om mina studiekamrater och att de inte vet något om mig utöver att jag fick A på tentan, vart jag gick på gymnasiet, vilken stadsdel jag bor i, att jag är lättagiterad, har ganska lätt för att förolämpa människor (omedvetet, men jag tror inte att de förstår det) och att jag funderade på att söka till Handels en gång för längesen. Sen vet de andra saker, som att jag alltid har nagellack och sotiga ögon och äter äpplen och klär mig "arty" (som någon beskrev det... håller inte med. klär mig classy). Hursomhelst, när man listar det så låter det kanske mycket, men alltså jag vet så himla mycket mer om dem. Saker som de frivilligt har delgett, deras skilda föräldrar, att de var moppe-fjortiskillar när det begav sig (alltså haha, tänk att jag är vän med dessa, det hade jag aldrig trott om jag var mig själv fyra-tre år yngre) osv. Det får mig att fundera på deras människosyn och deras... uppmärksamhet, liksom att de inte har funderat en sekund över att jag är reserverad, som om jag inte betyder något. De vet inte ens vilket lag jag håller på i fotboll fastän det är allt de pratar om (har hållit tyst om detta också eftersom de hatar det laget). Jättejobbigt att jag ska vara så överanalyserande, egentligen. Det betyder väl ingenting egentligen, att de inte tänker på att fråga mig grejer, bara att de är väldigt heteronormativa unga killar utan ett enda problem i hela världen (vilket jag tror ändå påverkar deras människosyn väldigt mycket, att de har svårt att relatera till något annat...). Det är sånt här jag tänker på om alla människor jag någonsin möter och pratar med, asjobbigt.
damage control
Idag borde jag verkligen ha ringt den där personen på soc som hanterar min mors ärende men jag orkade inte med det. Vilket är världens sämsta ursäkt att komma med eftersom att det är riktigt jävla enorma problem vi pratar om. Värre än det någonsin har varit (i hennes fall). Nu vill jag skriva något om att jag har mycket plugg, pojkvänsproblem och en ätstörning att tygla så gott jag kan men det är inga bra ursäkter. Hur jobbig min mamma än har varit och hur trasslig situation hon än är i så borde jag hjälpa henne, it's family. Men jag fasar över det där samtalet och vad jag ska säga och den oundvikliga skammen i att min mamma kan göra sånt som hon har gjort osv. Vill verkligen slippa det. Liksom för nästan två år sen nu rann bägaren över och jag bestämde mig för att aldrig ha något mer med henne att göra (eller vi bestämde det gemensamt, typ, eller hon bestämde det först när hon nästan ströp mig och sedan kastade mig ner för en trappa när jag vägde 33kg). Sen går det en tid och såren hinner läka och då kommer något sånt här och det är moraliskt svårt att hålla fast vid gammalt groll. Åh, jag orkar inte tänka över det här något mer...
tisdag 11 oktober 2011
Är äpplen det enda du äter?
Alltså när folk frågar detta som om de överdriver och självklart tror att deras uttalande är så sjukt extremt, egentligen vill de bara påpeka ens "lustiga" vana att alltid äta äpplen men sanningen är den att äpplen är det enda man äter. Höhö. Eller whatever.
Frukt är ca den onödigaste maten som jag är okej med att äta. Enda anledningen till att jag äter äpplen öht är att det är bra att ha on-the-go som en ung kvinna i farten... Lol. Inte som om något näringsrikare är smidigt. Kanske nötter men gillar inte "Är nötter det enda du äter?" mer så det är inte värt besväret.
Anyways, hatar äpplen
Frukt är ca den onödigaste maten som jag är okej med att äta. Enda anledningen till att jag äter äpplen öht är att det är bra att ha on-the-go som en ung kvinna i farten... Lol. Inte som om något näringsrikare är smidigt. Kanske nötter men gillar inte "Är nötter det enda du äter?" mer så det är inte värt besväret.
Anyways, hatar äpplen
söndag 9 oktober 2011
*
Jag borde väl duscha någongång snart men allt är så fucked up och jag orkar inte riktigt med detta att dra ut hundratals strån ur hårsäckarna.
lördag 8 oktober 2011
absurditeten
Idag har jag gråtit inför min mormor över den informationen som har uppdagats (känsloreaktionen var endast fördröjd). För så sent som två veckor sen kallade hon mig känslokall och idag gråter jag inför henne samtidigt som hon inte bryr sig alls (på ett känslomässigt plan, hon klagar däremot vitt och brett över hur illa hon tycker om situationen). Kändes ändå som om jag förlorade det slaget.
Hursom... Har pratat en massa med någon jävla tjomme på Socialjouren som försökte ge mig skuldkänslor över det faktum att jag inte ville att min mamma skulle bo hos mig. Så jävla sjukt att i hans position bedöma situationen utan att veta alla fakta, liksom jag berättade att jag inte har träffat min mor på nästan två år och att jag är rädd för henne (då sist vi sågs så försökte hon basically att döda mig, men det ville jag inte berätta, det är bara min syster som vet det) och ändå så ville han pressa mig att hon skulle bo hos mig över helgen tills hon kan komma i kontakt med Socialtjänsten på den ort hon är skriven på. Jag har all respekt för de umbäranden man möter som socialarbetare men så ska man inte bete sig. Trots allt så vill jag ändå försäkra mig att hon mår bra så jag fick hennes nummer men hon svarar inte på samtal eller sms. Så sjuk grej.
Nu måste jag vänta tills på måndag för att ringa soc och se om jag kan utröna lite mer om mammas situation. Någon som vet hur sekretessen fungerar i sådana här situationer? Hade det varit en förrymd unge som hamnade hos soc så hade ju föräldrarna givetvis blivit kontaktade. Hur ligger landet när det är omvänt? På någotvis så måste jag i alla fall ordna med en förmyndare för henne för hon kan ju inte ta hand om sig själv längre.
Grejen är att pga manidepp så har ett par i min släkt blivit mer eller mindre hemlösa, eller hamnat i andra kniviga belägenheter men de har alltid haft ett skyddsnät i form av familj som de har haft kontakt med men min mor har ju skurit sig av från oss totalt.
Det är så close to home... Hemlöshet är något så abstrakt man inte riktigt tänker på i full utsträckning när man väl tänker på det men om man verkligen TÄNKER på det så är det omöjligt att inte påverkas (detta har då hänt mig ett par gånger utöver idag) och nu händer det min mor. Säger det igen: sjukt.
Hursom... Har pratat en massa med någon jävla tjomme på Socialjouren som försökte ge mig skuldkänslor över det faktum att jag inte ville att min mamma skulle bo hos mig. Så jävla sjukt att i hans position bedöma situationen utan att veta alla fakta, liksom jag berättade att jag inte har träffat min mor på nästan två år och att jag är rädd för henne (då sist vi sågs så försökte hon basically att döda mig, men det ville jag inte berätta, det är bara min syster som vet det) och ändå så ville han pressa mig att hon skulle bo hos mig över helgen tills hon kan komma i kontakt med Socialtjänsten på den ort hon är skriven på. Jag har all respekt för de umbäranden man möter som socialarbetare men så ska man inte bete sig. Trots allt så vill jag ändå försäkra mig att hon mår bra så jag fick hennes nummer men hon svarar inte på samtal eller sms. Så sjuk grej.
Nu måste jag vänta tills på måndag för att ringa soc och se om jag kan utröna lite mer om mammas situation. Någon som vet hur sekretessen fungerar i sådana här situationer? Hade det varit en förrymd unge som hamnade hos soc så hade ju föräldrarna givetvis blivit kontaktade. Hur ligger landet när det är omvänt? På någotvis så måste jag i alla fall ordna med en förmyndare för henne för hon kan ju inte ta hand om sig själv längre.
Grejen är att pga manidepp så har ett par i min släkt blivit mer eller mindre hemlösa, eller hamnat i andra kniviga belägenheter men de har alltid haft ett skyddsnät i form av familj som de har haft kontakt med men min mor har ju skurit sig av från oss totalt.
Det är så close to home... Hemlöshet är något så abstrakt man inte riktigt tänker på i full utsträckning när man väl tänker på det men om man verkligen TÄNKER på det så är det omöjligt att inte påverkas (detta har då hänt mig ett par gånger utöver idag) och nu händer det min mor. Säger det igen: sjukt.
så jävla kafkaeskt
Hur funkar detta med integritet på anonymitetsbloggar egentligen?
Fick för en stund sen reda på att min mamma är hemlös.
Exakt HUR fel är det att jag är totalt likgiltig och min första tanke är att blogga om det?
Fick för en stund sen reda på att min mamma är hemlös.
Exakt HUR fel är det att jag är totalt likgiltig och min första tanke är att blogga om det?
fredag 7 oktober 2011
åh, vilket liv!
Två saker i kategorin "Onödiga saker att hata" Coldplay (för Chris Martins texter är i särklass de värsta i hela jävla världen och de blir bara värre och värre och musiken likaså.) och tjejer som har på sig sin pojkväns kläder (för det ser ALLTID ut som ett jättebarnsligt statement, eftersom att det började som detta för alla på högstadiet/gymnasiet).
Hatar alltså mig själv idag, av en onödig anledning (adderat till alla de nödvändiga anledningarna).
Det var ve-he-herklingen (ÅH HERREGUD, referenser till grejer man hatar också!) inte med meningen. Det var så att igår hade tänkt att vara hemma, ensam, med stillheten och läsa klart "Gör inga dumheter när jag är död!" av Per Ahlmark (vet ej vad jag tycker, eller jo men jag tycker många saker på samma gång, den är iaf lärorik och läsvärd pga det, men se till att ha ett kallt huvud bara) men sen tyckte pojkvän att det var en god idé att övertala mig att vara med honom och eftersom jag egentligen ville vara med honom också så var det väl ingen större utmaning för honom (fastän jag hade planerat att läsa, är så stolt över mig själv) särskilt eftersom att han erbjöd mig skjuts och att jag därför inte behövde ta på mig något annat än min kappa över min dåvarande outfit, wolfords och en morgonrock *bordellmamma*. Men när jag sedan skulle gå hem (jag sover inte över hos honom till hans stora förtret, svårt att förklara) så blev det inte av (pga att han blev argare och ledsnare än någonsin förr) och på morgonen lyckades jag inte gå upp klockan halv sex som jag behövde för att kunna åka hem och göra mig presentabel för uni. Så jag fick ta något ur hans garderob (som är jättefin, men ej på yrs truly då han sportar nummer 56 och jag bär inte herrkläder även om de kommer enligt mina mått) och eftersom att jag ändå skulle se hemsk ut så blev det en asgammal fiskartröja och i kombination till mina loafers så såg man ut som *person som lyssnar på Lars Winnerbäck*. Tror inte att jag någonsin har känt mig lika obekväm i mig själv.
Idag var första dagen sen i måndags jag var på uni för att jag har varit "sjuk". Men min fina studiegrupp var så snälla och gick igenom allt nytt med moi (antar att det var bra för dem att repetera också såklart). Alltså, det här låter så töntigt men vi är "coola gruppen" i vår klass. Inte för att det spelar någon roll och ingen annan tycker att vi är coola (eller jag för den delen, ni ska bara HÖRA våra xtrmt nördiga skämt) men enligt definitionen: Vi är den största klicken människor i klassen, vi pratar under lektionerna och är allmänt *rebelliska*, kort sagt den mest sociala gruppen. Har aldrig varit del av den "coola" gruppen förut, måste säga att jag trivs. Jag vet inte riktigt vad det beror på men om jag jämför med hur "trygg" jag känner mig när jag sitter med dem och i övrigt så är det en stor skillnad. Och nu är jag inte så pass socialt handikappad att jag tror att vi är bästa kompisar eller att de tycker speciellt mycket om mig mer än den lite tysta tjejen som säger lite bitchiga grejer ibland och som skrattar med på rätt ställen. Men liksom bara det att jag har hittat ett sammanhang där jag mår bra fyra av sju dagar i veckan är ju stort. Jag har ju vänner, men jag har ingen "grupp av vänner", det är uppenbarligen en skillnad och den kommer verkligen att motivera mig att dra mig upp varje dag.
Men nu måste jag dra, vill egentligen göra detta mer tydligt. Skitsamma.
Hatar alltså mig själv idag, av en onödig anledning (adderat till alla de nödvändiga anledningarna).
Det var ve-he-herklingen (ÅH HERREGUD, referenser till grejer man hatar också!) inte med meningen. Det var så att igår hade tänkt att vara hemma, ensam, med stillheten och läsa klart "Gör inga dumheter när jag är död!" av Per Ahlmark (vet ej vad jag tycker, eller jo men jag tycker många saker på samma gång, den är iaf lärorik och läsvärd pga det, men se till att ha ett kallt huvud bara) men sen tyckte pojkvän att det var en god idé att övertala mig att vara med honom och eftersom jag egentligen ville vara med honom också så var det väl ingen större utmaning för honom (fastän jag hade planerat att läsa, är så stolt över mig själv) särskilt eftersom att han erbjöd mig skjuts och att jag därför inte behövde ta på mig något annat än min kappa över min dåvarande outfit, wolfords och en morgonrock *bordellmamma*. Men när jag sedan skulle gå hem (jag sover inte över hos honom till hans stora förtret, svårt att förklara) så blev det inte av (pga att han blev argare och ledsnare än någonsin förr) och på morgonen lyckades jag inte gå upp klockan halv sex som jag behövde för att kunna åka hem och göra mig presentabel för uni. Så jag fick ta något ur hans garderob (som är jättefin, men ej på yrs truly då han sportar nummer 56 och jag bär inte herrkläder även om de kommer enligt mina mått) och eftersom att jag ändå skulle se hemsk ut så blev det en asgammal fiskartröja och i kombination till mina loafers så såg man ut som *person som lyssnar på Lars Winnerbäck*. Tror inte att jag någonsin har känt mig lika obekväm i mig själv.
Idag var första dagen sen i måndags jag var på uni för att jag har varit "sjuk". Men min fina studiegrupp var så snälla och gick igenom allt nytt med moi (antar att det var bra för dem att repetera också såklart). Alltså, det här låter så töntigt men vi är "coola gruppen" i vår klass. Inte för att det spelar någon roll och ingen annan tycker att vi är coola (eller jag för den delen, ni ska bara HÖRA våra xtrmt nördiga skämt) men enligt definitionen: Vi är den största klicken människor i klassen, vi pratar under lektionerna och är allmänt *rebelliska*, kort sagt den mest sociala gruppen. Har aldrig varit del av den "coola" gruppen förut, måste säga att jag trivs. Jag vet inte riktigt vad det beror på men om jag jämför med hur "trygg" jag känner mig när jag sitter med dem och i övrigt så är det en stor skillnad. Och nu är jag inte så pass socialt handikappad att jag tror att vi är bästa kompisar eller att de tycker speciellt mycket om mig mer än den lite tysta tjejen som säger lite bitchiga grejer ibland och som skrattar med på rätt ställen. Men liksom bara det att jag har hittat ett sammanhang där jag mår bra fyra av sju dagar i veckan är ju stort. Jag har ju vänner, men jag har ingen "grupp av vänner", det är uppenbarligen en skillnad och den kommer verkligen att motivera mig att dra mig upp varje dag.
Men nu måste jag dra, vill egentligen göra detta mer tydligt. Skitsamma.
måndag 3 oktober 2011
Janne G
Eller något. Idag har man också ätit. Och idag ska man också plugga. JAG VILL INTE PLUGGA.
Hursomhelst så har jag tänkt på tre grejer idag jag gärna vill ta upp med er... Eller egentligen inte så gärna (har redan tillfört *social commentary* på andra fora), men NÅGON måste ju stå för SUBSTANSEN i denna sfär. Lol, jag skrev om sömmar för ett par dagar sen...
I idag, som alla andra dagar, lyssnade jag på Vetenskapsradion: Forum där Jan Guillou intervjuades på bokmässan med två andra snubbar som hade skrivit en bok om författaren i celebritetskulturen. Ärligt talat är jag inte speciellt intresserad av att läsa den boken pga när de säger att vi lever i en celebritetskultur så vill jag gömma mig under täcket: för t.ex. hur snygg Wolodarski än är så vill jag bara klippa sönder hans ansikte och överkropp i de extra stora byline-sen i "nya" DN, OBS, ej näthat, eller jo mot bylinejournalistik. Jag bryr mig inte hur journalister ser ut, det är inget jag har i åtanke när jag formar mina åsikter.
För att återgå till Guillou, han pratade en massa om "finkultur" och hur finkulturella författare inte vill ha så många läsare och håller sig borta från media och att Guillou själv aldrig kommer att vara en "fin" författare pga att han syns i medierna för mycket och att hans böcker är för lättillgängliga. Han sa att han aldrig hade blivit inbjuden till någon litteraturvetenskaplig institution för att prata om sina böcker för att hans böcker gjorde deras arbete överflödigt. Allt detta sa han med den där karakteristiska, arroganta tonen han alltid har när han pratar om detta, ni känner nog till den. Älskar den. Jag gillar Guillou, jättemycket, jag tycker att han är en viktig del i den svenska åsiktsbildningen. Men här missar han en viktig grej, eller jag vet inte om han missar den eller bara väljer att inte tänka på den när han försöker hävda sig själv i radio, och det är intresset. Liksom jag är till viss mån en kultursnobb, jag har läst ett antal teoretiska böcker om litteraturvetenskap (dock att jag inte är en littvetare i dess sanna bemärkelse) och är nog därmed en av de människor Guillou subtilt-men-ändå-inte försöker smäda i intervjun. Men alltså, det går inte att bli förnärmad av det, eller öht påverkad. För det beror helt på bokläsarens intresse ändå, det är ganska grundläggande kan man tycka. Vissa vill läsa Kafka och Camus, just för att de är intresserade av ett tungt, verk som man behöver tänka över mycket medan andra vill läsa Leif GW Persson eller Liza Marklund, just för att man hellre vill ha en riktigt bra berättelse om ett/flera mord. Och på samma sätt vill vissa se på Arrested Development (nya avsnitt ska skrivas!) istället för The Big Bang Theory. Liksom inget konstigt i det, och det är ganska uppenbart att det ena inte utesluter det andra. Självklart finns det rent generellt en viss elitism hos de som väljer att läsa "fina" böcker, men det är väl förhållande till ansträngning kan man förmoda. Att läsa en "svår" bok med komplicerat språk och snåriga tolkningsmöjligheter är ju jobbigare än att läsa än en enkel mordhistoria eller om modetjejen som flyttar till N.Y. Och kan man bara inte låta littvetarna ha den tillfredsställelsen över sitt jobb ändå? Liksom jag går inte till dataprogrammerare och säger Nejnej, era koder är för komplicerade, gör något simplare! Eller till sportkommentatorer och säger Hallå där, jag fattar inte vad en offside är, sluta prata om dem.
Lol, nu orkar jag inte ta upp de andra två grejerna.
Hursomhelst så har jag tänkt på tre grejer idag jag gärna vill ta upp med er... Eller egentligen inte så gärna (har redan tillfört *social commentary* på andra fora), men NÅGON måste ju stå för SUBSTANSEN i denna sfär. Lol, jag skrev om sömmar för ett par dagar sen...
I idag, som alla andra dagar, lyssnade jag på Vetenskapsradion: Forum där Jan Guillou intervjuades på bokmässan med två andra snubbar som hade skrivit en bok om författaren i celebritetskulturen. Ärligt talat är jag inte speciellt intresserad av att läsa den boken pga när de säger att vi lever i en celebritetskultur så vill jag gömma mig under täcket: för t.ex. hur snygg Wolodarski än är så vill jag bara klippa sönder hans ansikte och överkropp i de extra stora byline-sen i "nya" DN, OBS, ej näthat, eller jo mot bylinejournalistik. Jag bryr mig inte hur journalister ser ut, det är inget jag har i åtanke när jag formar mina åsikter.
För att återgå till Guillou, han pratade en massa om "finkultur" och hur finkulturella författare inte vill ha så många läsare och håller sig borta från media och att Guillou själv aldrig kommer att vara en "fin" författare pga att han syns i medierna för mycket och att hans böcker är för lättillgängliga. Han sa att han aldrig hade blivit inbjuden till någon litteraturvetenskaplig institution för att prata om sina böcker för att hans böcker gjorde deras arbete överflödigt. Allt detta sa han med den där karakteristiska, arroganta tonen han alltid har när han pratar om detta, ni känner nog till den. Älskar den. Jag gillar Guillou, jättemycket, jag tycker att han är en viktig del i den svenska åsiktsbildningen. Men här missar han en viktig grej, eller jag vet inte om han missar den eller bara väljer att inte tänka på den när han försöker hävda sig själv i radio, och det är intresset. Liksom jag är till viss mån en kultursnobb, jag har läst ett antal teoretiska böcker om litteraturvetenskap (dock att jag inte är en littvetare i dess sanna bemärkelse) och är nog därmed en av de människor Guillou subtilt-men-ändå-inte försöker smäda i intervjun. Men alltså, det går inte att bli förnärmad av det, eller öht påverkad. För det beror helt på bokläsarens intresse ändå, det är ganska grundläggande kan man tycka. Vissa vill läsa Kafka och Camus, just för att de är intresserade av ett tungt, verk som man behöver tänka över mycket medan andra vill läsa Leif GW Persson eller Liza Marklund, just för att man hellre vill ha en riktigt bra berättelse om ett/flera mord. Och på samma sätt vill vissa se på Arrested Development (nya avsnitt ska skrivas!) istället för The Big Bang Theory. Liksom inget konstigt i det, och det är ganska uppenbart att det ena inte utesluter det andra. Självklart finns det rent generellt en viss elitism hos de som väljer att läsa "fina" böcker, men det är väl förhållande till ansträngning kan man förmoda. Att läsa en "svår" bok med komplicerat språk och snåriga tolkningsmöjligheter är ju jobbigare än att läsa än en enkel mordhistoria eller om modetjejen som flyttar till N.Y. Och kan man bara inte låta littvetarna ha den tillfredsställelsen över sitt jobb ändå? Liksom jag går inte till dataprogrammerare och säger Nejnej, era koder är för komplicerade, gör något simplare! Eller till sportkommentatorer och säger Hallå där, jag fattar inte vad en offside är, sluta prata om dem.
Lol, nu orkar jag inte ta upp de andra två grejerna.
söndag 2 oktober 2011
le life
En fråga: Om mat kommer ut ur systemet tämligen oförändrad, betyder det att näringen ej har tagits upp av kroppen? Inte för att det spelar någon roll för att det var typ fem blåbär och det är typ två kcal...
Min plan under oktober är att undvika att väga mig (pga vill ej vara besatt av siffrorna) och äta så bra som möjligt; igår gick det inte så bra, åt en portion (eller en halv enligt pojkvän) svamprisotto som hamnade i toaletten (har aldrig kunnat spy upp något så lätt som den risotton, beror på typ konsistensen av risotto?) men idag har jag ätit 930 kcal och det känns typ bra utöver ont i magen pga mätt. Imorgon är det dock skola så jag vet inte hur jag gör då. Svårt att få i sig både frukost och lunch. Anledningen till denna omvändning är såklart kallelsen till det-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Just nu är det bara en kallelse men det kanske förvandlas till något värre om jag fortsätter att ignorera och då är det bäst att inte verka så LPT-ig.
Jag funderar på att skriva något om mig&pojkvän här... för det känns som om jag behöver det. Men jag vet inte... Just ikväll har jag inte tid, för jag tänkte göra färgglada anteckningar från veckans föreläsningar.
Gud jag har noll lust att plugga, men det är lika bra att göra det nu så att man inte dör av stress nästa vecka.
Annars ska jag säga en sak som jag tror att alla tänker, medvetet eller omedvetet: tatueringar i form av svalor: vår tids tribal-tatueringar eller kina-tecken (fast endast för tjejer, I guess, har aldrig sett en snubbe med en sval-tatuering)...
Min plan under oktober är att undvika att väga mig (pga vill ej vara besatt av siffrorna) och äta så bra som möjligt; igår gick det inte så bra, åt en portion (eller en halv enligt pojkvän) svamprisotto som hamnade i toaletten (har aldrig kunnat spy upp något så lätt som den risotton, beror på typ konsistensen av risotto?) men idag har jag ätit 930 kcal och det känns typ bra utöver ont i magen pga mätt. Imorgon är det dock skola så jag vet inte hur jag gör då. Svårt att få i sig både frukost och lunch. Anledningen till denna omvändning är såklart kallelsen till det-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Just nu är det bara en kallelse men det kanske förvandlas till något värre om jag fortsätter att ignorera och då är det bäst att inte verka så LPT-ig.
Jag funderar på att skriva något om mig&pojkvän här... för det känns som om jag behöver det. Men jag vet inte... Just ikväll har jag inte tid, för jag tänkte göra färgglada anteckningar från veckans föreläsningar.
Gud jag har noll lust att plugga, men det är lika bra att göra det nu så att man inte dör av stress nästa vecka.
Annars ska jag säga en sak som jag tror att alla tänker, medvetet eller omedvetet: tatueringar i form av svalor: vår tids tribal-tatueringar eller kina-tecken (fast endast för tjejer, I guess, har aldrig sett en snubbe med en sval-tatuering)...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)