Jag vet inte riktigt om jag bara måste acceptera mitt liv som det ser ut nu. Det här med att arbeta ihjäl sig under veckorna, nästan förgås av förtvivlan och sedan försätta mig i livsfara pga tillfällig ångestlindring. Avskyr egentligen allt med det. Särskilt helgerna då. Men resten är inget att gå upp ur sängen för heller. Jag antar att det här med självmordsbenägenhet börjar någonstans, det är nog sällan någon tar livet av sig så fort den tanken dyker upp (de jag har känt och känt till som tagit livet av sig har gjort det efter lång tids depression) och jag antar att den började för mig för ett par veckor sen, när jag först skrev om det här. Sen dess har tanken mer och mer normaliserats i huvudet. Och om inget förändras så känns det som att det väldigt lätt skulle kunna gå så långt att jag faktiskt tar livet av mig. Vet inte vad det innebär. Rent logiskt så borde det innebära att jag skulle göra något för att få saker och ting att förändras. Men jag har ingen energi till att göra det, och inte heller vet jag vart jag skulle börja för att det skulle kunna gå.
Så, behövde bara berätta det för någon.
lördag 27 oktober 2012
tisdag 16 oktober 2012
sexuell frustration
Men inte sexuell frustration som i dess traditionella bemärkelse, utan den frustration man känner när någon vill ligga med en och man själv inte vill (och förmedlar detta) och hen inte ger sig. Så var det för mig i söndags och det har läckt över ända fram till idag. Vill berätta om det pga gör mig argargarg. Kan bara berätta här pga anonym och pga få läsare.
Hade redan legat med tre olika personer mellan ons och lör (snälla, säg inget, känner mig äcklig som det är, det är ju poängen förstås, men tyst) och i söndags ville jag bara ha en axel att eventuellt gråta ut på (fast nää, inte det heller, men ville inte vara ensam, hade eventuellt kunnat berätta om mina bekymmer om jag hade börjat känna mig trygg, ville bara ha vanligt häng liksom). Personen som valet föll på var någon som jag har haft bra kontakt med och tänkte att det skulle vara trevligt att... utveckla en djupare vänskap (lol) med honom (ska i fortsättningen helt enkelt hålla mig borta från str8a män när jag vill ha vänner :( ).
Nödvändig info: I våras så berättade han att han var lite kär i mig. Men det var liksom i våras så jag tänkte att det hade gått över och vi därför kunde vara vänner (just pga att han var kär i mig och inte kåt på mig, att han tyckte om mig bortom något kroppsligt) Men pga att han faktiskt har varit kär i mig och att jag nyligen gjort slut med pv trodde han att det var ett booty call och saker blev jättejobbiga. För det första är det krasst att förutsätta att man vill ha sex när man frågar om man vill träffas (om man aldrig har haft sex eller pratat i de banorna öht), men kanske borde ha varit lite tydlig med det.
Men liksom, så fort han började fingra mig i nacken, greppa tag i min midja eller liknande så drog jag mig bort från honom. Vilket ändå var en personlig seger för mig pga har inte reagerat så om jag inte vill sedan i somras. Har inte ens känt efter om jag inte vill, utan antingen bara givit upp all makt jag har själv och antingen varit en död fisk som folk får göra vad de vill med eller kopplat bort alla typer av känslor och när det varit riktigt illa dissocierat (knappt registrerat vad som hänt). Men pga att han var sån så blev jag nervös/rädd och gick in i mig själv (så som jag alltid har gjort i sådana situationer innan, där pv (obvsly) och en annan person varit undantagen) och därför ett jättedåligt sällskap plus att jag fortf rent verbalt inte kunde säga "jag vill inte ha sex ikväll alls" (men likväl sa jag jag vill inte och bokstavligen talat knuffade/tryckte bort honom...).
Så när det gång på gång hade hänt i ca 3h (med film i bakgrunden), då kulminerade det tillslut i att han drog min hand till hans stånd (som f.ö. var lite av en besvikelse). Och jag drog då undan den, kröp ihop till en liten boll och gick hem strax därefter.
Sen igår frågade han mig vad som hände och jag berättade då om våldtäkten (vilket givetvis inte var anledningen egentligen pga ger mig till vemsomhelst annars typ, men kunde likväl vara det) och att jag inte vill träffa honom igen. Sen dess har jag fått och svarat på flera jättelånga mejl som har innehållit olika fraser om vad jag är skyldig honom (mer umgänge, sex) pga att jag initierade kontakt och därför är egoistisk (själv tkr jag det är egoistiskt att tjata sig fram till häng och sex av någon som säger att hon är besvärad av sexuella situationer och tror att det beror på honom om man inte vill ligga när det till synes beror på våldtäkt, ) och att jag borde berättat (fair point, dock är det ju jättesvårt...), att "ett nej oftast betyder ja" (?!?!, srsly? hur kan man säga det till någon öht, framförallt någon som berättar att hon nyligen blivit våldtagen?!?!). Han ba: se det från mitt perspektiv och man ba... gå tillbaka till din kvinnohatande grotta och döööö...
Nu verkar det som om jag har skakat av mig honom men är så arg på all idioti och var därför tvungen att skriva om det. Är så mycket lugnare nu. Kan ta mig över det.
Lärde mig dock att jag kanske borde testa att "lära" mig säga nej till sex innan jag kan "lära" mig att säga ja (på mina egna villkor, inte under de skamlösa villkoren jag kör på nuförtiden). Dock att man fann ngn typ av sadistisk njutning i att nobba också vilket också känns fel... Hatar mitt liv.
Hade redan legat med tre olika personer mellan ons och lör (snälla, säg inget, känner mig äcklig som det är, det är ju poängen förstås, men tyst) och i söndags ville jag bara ha en axel att eventuellt gråta ut på (fast nää, inte det heller, men ville inte vara ensam, hade eventuellt kunnat berätta om mina bekymmer om jag hade börjat känna mig trygg, ville bara ha vanligt häng liksom). Personen som valet föll på var någon som jag har haft bra kontakt med och tänkte att det skulle vara trevligt att... utveckla en djupare vänskap (lol) med honom (ska i fortsättningen helt enkelt hålla mig borta från str8a män när jag vill ha vänner :( ).
Nödvändig info: I våras så berättade han att han var lite kär i mig. Men det var liksom i våras så jag tänkte att det hade gått över och vi därför kunde vara vänner (just pga att han var kär i mig och inte kåt på mig, att han tyckte om mig bortom något kroppsligt) Men pga att han faktiskt har varit kär i mig och att jag nyligen gjort slut med pv trodde han att det var ett booty call och saker blev jättejobbiga. För det första är det krasst att förutsätta att man vill ha sex när man frågar om man vill träffas (om man aldrig har haft sex eller pratat i de banorna öht), men kanske borde ha varit lite tydlig med det.
Men liksom, så fort han började fingra mig i nacken, greppa tag i min midja eller liknande så drog jag mig bort från honom. Vilket ändå var en personlig seger för mig pga har inte reagerat så om jag inte vill sedan i somras. Har inte ens känt efter om jag inte vill, utan antingen bara givit upp all makt jag har själv och antingen varit en död fisk som folk får göra vad de vill med eller kopplat bort alla typer av känslor och när det varit riktigt illa dissocierat (knappt registrerat vad som hänt). Men pga att han var sån så blev jag nervös/rädd och gick in i mig själv (så som jag alltid har gjort i sådana situationer innan, där pv (obvsly) och en annan person varit undantagen) och därför ett jättedåligt sällskap plus att jag fortf rent verbalt inte kunde säga "jag vill inte ha sex ikväll alls" (men likväl sa jag jag vill inte och bokstavligen talat knuffade/tryckte bort honom...).
Så när det gång på gång hade hänt i ca 3h (med film i bakgrunden), då kulminerade det tillslut i att han drog min hand till hans stånd (som f.ö. var lite av en besvikelse). Och jag drog då undan den, kröp ihop till en liten boll och gick hem strax därefter.
Sen igår frågade han mig vad som hände och jag berättade då om våldtäkten (vilket givetvis inte var anledningen egentligen pga ger mig till vemsomhelst annars typ, men kunde likväl vara det) och att jag inte vill träffa honom igen. Sen dess har jag fått och svarat på flera jättelånga mejl som har innehållit olika fraser om vad jag är skyldig honom (mer umgänge, sex) pga att jag initierade kontakt och därför är egoistisk (själv tkr jag det är egoistiskt att tjata sig fram till häng och sex av någon som säger att hon är besvärad av sexuella situationer och tror att det beror på honom om man inte vill ligga när det till synes beror på våldtäkt, ) och att jag borde berättat (fair point, dock är det ju jättesvårt...), att "ett nej oftast betyder ja" (?!?!, srsly? hur kan man säga det till någon öht, framförallt någon som berättar att hon nyligen blivit våldtagen?!?!). Han ba: se det från mitt perspektiv och man ba... gå tillbaka till din kvinnohatande grotta och döööö...
Nu verkar det som om jag har skakat av mig honom men är så arg på all idioti och var därför tvungen att skriva om det. Är så mycket lugnare nu. Kan ta mig över det.
Lärde mig dock att jag kanske borde testa att "lära" mig säga nej till sex innan jag kan "lära" mig att säga ja (på mina egna villkor, inte under de skamlösa villkoren jag kör på nuförtiden). Dock att man fann ngn typ av sadistisk njutning i att nobba också vilket också känns fel... Hatar mitt liv.
lördag 6 oktober 2012
Inte äta inte sova dö
Det är på klockslaget (17.53) en månad sen vi bestämde oss för att vi inte skulle fortsätta vara vi längre. För två dagar sen bröt vi totalt med varandra. I särklass det allra smärtsammaste beslut jag har tagit. Men det kommer en punkt där man inser att hur mycket man än älskar personen så fungerar det inte och kommer aldrig att kunna fungera. det var ett gemensamt beslut men på mitt initiativ (ingen vill vara hen som dumpar hen som lider och förmodligen inte klarar sig på egen hand). Jag vill inte prata om det något mer. En annan gång när det finns perspektiv ist för smärta.
Veckorna överlever jag genom att plugga 100% (fast jag ägnar kanske 25h i veckan åt att plugga, men kursens studietakt är 100%) och jobba 60-70%. Tränar även mellan 1-3h/dag, har skavsår och träningsvärk. Det lämnar inte mycket tid åt annat och det är bra. Sova kan jag ej göra speciellt bra ändå. Under helgerna kämpar jag för att inte förgås av ensamhet och ångest, ger upp och ger min kropp till nästan-främlingar som slår mig. Gråter. Insåg idag att allt jag började att bygga upp för ca 3år sedan har totalraserats. Jag hatar mig själv. (Tycker dock fortfarande att detta ej är platsen för dessa problem. Detta är egentligen platsen för min ätstörning, kan ej prata om det andra utöver de hänvisningar jag ibland har skrivit, tror att de är ca 10st totalt över 500+ inlägg.)
Kom igår även fram till att det inte skulle spela någon roll om jag dog. Säger det varken med sorg eller med avsikten att blotta suicidala tankar, det är bara ett ganska kallt konstaterande. Mitt liv är liksom bara ingenting. Sedan min bff flyttade till ett annat land (och lär inte komma tillbaka) har jag mer el mindre inga kvar (som betyder något för mig och som jag betyder något för). Lär aldrig få det heller eftersom jag aldrig mer kommer att kunna släppa in någon på livet. Och alltså, personer som lever enbart för sig själva? Varför bör vi finnas?! Ovanpå det har vi den totala avsaknaden av framåtrörelse. Det är bara ett enda stort slöseri och jag ser verkligen inte meningen med att jag ska gå omkring och må dåligt varje dag för något som inte är värt ett enda dugg. (Jag vet att det finns personer (3-4) som skulle bli väldigt ledsna om jag inte längre fanns men jag tror att om vi skulle kvantifiera deras tillfälliga lidande med mitt oupphörliga skulle mitt hamna på en högre siffra.) Men igen, har bara insett detta. Det innebär inte att jag tänker hoppa från en bro. Inte för att det är någon som läser eller bryr sig.
Veckorna överlever jag genom att plugga 100% (fast jag ägnar kanske 25h i veckan åt att plugga, men kursens studietakt är 100%) och jobba 60-70%. Tränar även mellan 1-3h/dag, har skavsår och träningsvärk. Det lämnar inte mycket tid åt annat och det är bra. Sova kan jag ej göra speciellt bra ändå. Under helgerna kämpar jag för att inte förgås av ensamhet och ångest, ger upp och ger min kropp till nästan-främlingar som slår mig. Gråter. Insåg idag att allt jag började att bygga upp för ca 3år sedan har totalraserats. Jag hatar mig själv. (Tycker dock fortfarande att detta ej är platsen för dessa problem. Detta är egentligen platsen för min ätstörning, kan ej prata om det andra utöver de hänvisningar jag ibland har skrivit, tror att de är ca 10st totalt över 500+ inlägg.)
Kom igår även fram till att det inte skulle spela någon roll om jag dog. Säger det varken med sorg eller med avsikten att blotta suicidala tankar, det är bara ett ganska kallt konstaterande. Mitt liv är liksom bara ingenting. Sedan min bff flyttade till ett annat land (och lär inte komma tillbaka) har jag mer el mindre inga kvar (som betyder något för mig och som jag betyder något för). Lär aldrig få det heller eftersom jag aldrig mer kommer att kunna släppa in någon på livet. Och alltså, personer som lever enbart för sig själva? Varför bör vi finnas?! Ovanpå det har vi den totala avsaknaden av framåtrörelse. Det är bara ett enda stort slöseri och jag ser verkligen inte meningen med att jag ska gå omkring och må dåligt varje dag för något som inte är värt ett enda dugg. (Jag vet att det finns personer (3-4) som skulle bli väldigt ledsna om jag inte längre fanns men jag tror att om vi skulle kvantifiera deras tillfälliga lidande med mitt oupphörliga skulle mitt hamna på en högre siffra.) Men igen, har bara insett detta. Det innebär inte att jag tänker hoppa från en bro. Inte för att det är någon som läser eller bryr sig.
måndag 13 augusti 2012
Två till sex år
^ är vad han kan få, om de nu fick rätt person och det går vidare till åtal osv. Finns det någon rättvisa i världen så får han sex år. Tycker att de skador jag fick gör att han förtjänar maxstraff, tack och lov att jag har relativt bra läkkött trots anorexi, inbillar mig att allt blir bättre så fort det inte finns något på kroppen som kan påminna mig om det som hände.
Plus all den här ångesten. De dagar jag inte är trammad (vilket jag testar att inte vara med jämna mellanrum pga vill inte etablera ett fysiskt beroende och vill märka när ångesten avtar i takt med tiden, inte för att den verkar göra det) är den obeveklig. Kuratorn säger att det är ett tillfälligt tillstånd som hon tycker att man inte ska medicinera för mycket (och jag håller med, egentligen men just nu är min sensibilitet starkare än min övertygelse), men alltså den är inte tillfällig, den är allestädes närvarande, bara i olika magnitud på den emotionella richterskalan. Oftast tar den sig till uttryck i intensiv hjärtklappning, ibland illamående, kramper och yrsel, när det är allra värst (på nätterna) så kan jag spy (vilket inte är helt ovälkommet pga all mat jag trycker i mig emellanåt). Det är inget jag står ut med längre än två dagar. Därför tramadol.
Har bara varit ute en handfull gånger på tre veckor. De gånger jag träffat kuratorn och sedan för att handla. Jag fattar ju att ingen kommer att attackera mig klockan två på eftermiddagen i entrén på SÖS eller klockan åtta på morgonen på Konsum men det är ändå asjobbigt. Främst är jag dock trött när jag vistas utomhus. Totalt utmattad, trots att jag är relativt pigg hemma.
Tror att den allra värsta effekten är att jag har börjat dissociera igen.
Plus all den här ångesten. De dagar jag inte är trammad (vilket jag testar att inte vara med jämna mellanrum pga vill inte etablera ett fysiskt beroende och vill märka när ångesten avtar i takt med tiden, inte för att den verkar göra det) är den obeveklig. Kuratorn säger att det är ett tillfälligt tillstånd som hon tycker att man inte ska medicinera för mycket (och jag håller med, egentligen men just nu är min sensibilitet starkare än min övertygelse), men alltså den är inte tillfällig, den är allestädes närvarande, bara i olika magnitud på den emotionella richterskalan. Oftast tar den sig till uttryck i intensiv hjärtklappning, ibland illamående, kramper och yrsel, när det är allra värst (på nätterna) så kan jag spy (vilket inte är helt ovälkommet pga all mat jag trycker i mig emellanåt). Det är inget jag står ut med längre än två dagar. Därför tramadol.
Har bara varit ute en handfull gånger på tre veckor. De gånger jag träffat kuratorn och sedan för att handla. Jag fattar ju att ingen kommer att attackera mig klockan två på eftermiddagen i entrén på SÖS eller klockan åtta på morgonen på Konsum men det är ändå asjobbigt. Främst är jag dock trött när jag vistas utomhus. Totalt utmattad, trots att jag är relativt pigg hemma.
Tror att den allra värsta effekten är att jag har börjat dissociera igen.
söndag 12 augusti 2012
allt som var mitt
Gud, har nog gråtit flera liter tårar till den låten de senaste veckorna. När refrängen börjar så brister det. Särskilt om jag kollar på videon också, vid 0.55 när kameran rullar över till gärningsmännen och man ser deras ansikten helt utan ansiktsdrag. För det är precis så det är.
Hade egentligen tänkt att skriva mer igår men fick för mycket ångest av det så jag lät bli och svalde 100mg tram istället. Men jag försöker igen för det ska tydligen hjälpa att prata om det. Men min syster är bortrest och det är inget man berättar över telefon och pv vet men det är inget jag kan prata med honom om av uppenbara anledningar. Plus att jag inte vill vara med honom då det är lite svårt att hemlighålla ett milt beroende av smärtstillande och hetsätningstendenser (för liksom det är så jevla logiskt att tappa den sista lilla biten av kontroll man har att klamra sig fast vid när någon annan tar ifrån en all annan. Fy. Hatar mig själv.) när ens pojkvän vakar över en som någon hökmamma. Och jag vet att det är dumt att stänga ute honom eftersom han lider av det också men snart, när jag har återhämtat mig lite till och slutat tramma och slutat hetsa ska jag släppa in honom. För jag vet att jag behöver honom så himla mycket just nu. Men jag står inte ut med ångesten och jag vägrar att tro på att Atarax har motverkat någon typ av ångest för någon person någonsin. Kör 150mg varje dag (det är en dålig idé att överskrida maxdosen om man misstänker att njurarna har sett bättre dagar) och det hjälper inte ett skvatt.
Så, um. Vet egentligen inte vad jag vill säga mer. Det jag vill dela med mig av den här upplevelsen är 1) man ska skrika så högt det bara går och kämpa emot allt vad man har om det idiotiska aset inte har något vapen, vet att mycket beror på instinkt, vissa flyr i fara (fast han satt liksom på mig så det kunde jag inte), andra kämpar och andra stelnar. Men seriöst, ha det i åtanke. 2) sluta om han tar stryptag (fast var typ "nyfiken" på att utmana honom, liksom typ "Seriöst, du är redan så jävla illa ute, vill du göra det här till ett mord också?!" Jag minns att jag var jävligt förbannad mitt i all panik) 3) om du är hemma/ute någonstans och hör någon skrika upprepade gånger, se till att någon ringer polisen och gå ut och se vad det är. Vet att det finns en mytbild (tror det baseras på någon typ av studie, och har även läst i psykologiboken jag hade på gymnasiet om nån brud som blev mördad för att folk trodde att någon annan skulle hjälpa till när de hörde henne skrika) att det enda som kommer att hjälpa när man behöver att medmänniskor kommer till ens undsättning är att skrika "DET BRINNER!" men ett våldtäktsoffer har sannolikt inte sinnesnärvaro nog att skrika det. Jag hade inte ens förmåga att skrika "Hjälp", bara panikslagna primalskrik (tänkte efteråt på hur konstiga mina skrik lät, som någon underlig fågel) och jag är så enormt tacksam att det fanns människor i husen i närheten som gick ut (så han sprang iväg&så att det finns vittnen om hur han var klädd, kanske hur han såg ut i ansiktet, själv minns jag bara hans svarta hoodie*) och att någon ringde polisen osv.
Blev fortfarande våldtagen och fick väl antagligen mer skador på köpet för att jag kämpade emot men det sinkade aset och polisen tog någon snubbe i närheten den natten. Vet inte om det är rätt snubbe eftersom polisutredningar tar aslång tid och målsäganden inte får reda på grejer under tiden men om det är det så lär det finnas tillräckligt med bevis för att han ska få fängelse; DNA och fingeravtryck och skoavtryck. Hela CSI-baletten.
*Känns så himla klyschigt att han hade en svart hoodie, som om han planerat att överfalla den första intet ont anande tjejen som råkade vara ute i Bromma klockan kvart över ett en tisdagsnatt. Wtf, liksom.
Hade egentligen tänkt att skriva mer igår men fick för mycket ångest av det så jag lät bli och svalde 100mg tram istället. Men jag försöker igen för det ska tydligen hjälpa att prata om det. Men min syster är bortrest och det är inget man berättar över telefon och pv vet men det är inget jag kan prata med honom om av uppenbara anledningar. Plus att jag inte vill vara med honom då det är lite svårt att hemlighålla ett milt beroende av smärtstillande och hetsätningstendenser (för liksom det är så jevla logiskt att tappa den sista lilla biten av kontroll man har att klamra sig fast vid när någon annan tar ifrån en all annan. Fy. Hatar mig själv.) när ens pojkvän vakar över en som någon hökmamma. Och jag vet att det är dumt att stänga ute honom eftersom han lider av det också men snart, när jag har återhämtat mig lite till och slutat tramma och slutat hetsa ska jag släppa in honom. För jag vet att jag behöver honom så himla mycket just nu. Men jag står inte ut med ångesten och jag vägrar att tro på att Atarax har motverkat någon typ av ångest för någon person någonsin. Kör 150mg varje dag (det är en dålig idé att överskrida maxdosen om man misstänker att njurarna har sett bättre dagar) och det hjälper inte ett skvatt.
Så, um. Vet egentligen inte vad jag vill säga mer. Det jag vill dela med mig av den här upplevelsen är 1) man ska skrika så högt det bara går och kämpa emot allt vad man har om det idiotiska aset inte har något vapen, vet att mycket beror på instinkt, vissa flyr i fara (fast han satt liksom på mig så det kunde jag inte), andra kämpar och andra stelnar. Men seriöst, ha det i åtanke. 2) sluta om han tar stryptag (fast var typ "nyfiken" på att utmana honom, liksom typ "Seriöst, du är redan så jävla illa ute, vill du göra det här till ett mord också?!" Jag minns att jag var jävligt förbannad mitt i all panik) 3) om du är hemma/ute någonstans och hör någon skrika upprepade gånger, se till att någon ringer polisen och gå ut och se vad det är. Vet att det finns en mytbild (tror det baseras på någon typ av studie, och har även läst i psykologiboken jag hade på gymnasiet om nån brud som blev mördad för att folk trodde att någon annan skulle hjälpa till när de hörde henne skrika) att det enda som kommer att hjälpa när man behöver att medmänniskor kommer till ens undsättning är att skrika "DET BRINNER!" men ett våldtäktsoffer har sannolikt inte sinnesnärvaro nog att skrika det. Jag hade inte ens förmåga att skrika "Hjälp", bara panikslagna primalskrik (tänkte efteråt på hur konstiga mina skrik lät, som någon underlig fågel) och jag är så enormt tacksam att det fanns människor i husen i närheten som gick ut (så han sprang iväg&så att det finns vittnen om hur han var klädd, kanske hur han såg ut i ansiktet, själv minns jag bara hans svarta hoodie*) och att någon ringde polisen osv.
Blev fortfarande våldtagen och fick väl antagligen mer skador på köpet för att jag kämpade emot men det sinkade aset och polisen tog någon snubbe i närheten den natten. Vet inte om det är rätt snubbe eftersom polisutredningar tar aslång tid och målsäganden inte får reda på grejer under tiden men om det är det så lär det finnas tillräckligt med bevis för att han ska få fängelse; DNA och fingeravtryck och skoavtryck. Hela CSI-baletten.
*Känns så himla klyschigt att han hade en svart hoodie, som om han planerat att överfalla den första intet ont anande tjejen som råkade vara ute i Bromma klockan kvart över ett en tisdagsnatt. Wtf, liksom.
lördag 11 augusti 2012
full of woe and further to go
Jag kan inte sluta tänka på alla nätter jag har stapplat hem, alldeles för full och svag, i de förorter jag bodde i med mamma (de s.k. fulare förorterna; långt ut på tunnelbanelinjerna, de med hög brottslighet, där man dör flera år tidigare än någon annanstans i stan pga betong och kärvhet och stress suger livskraften ur en), eller för den delen: det senaste året i stan, i kläder som samhället anser att man "ber om det" om man klär sig i dem. De bör till antalet vara över hundra. För att inte tala om de gånger jag träffat främmande män från internet. Och alla dessa nätter har jag, konstigt nog, aldrig öht tänkt att jag, mitt underliv och mitt mänskliga värde skulle vara i någonsomhelst fara, har aldrig varit rädd för natten och det som "lurar i skuggorna". Men så plötsligt: en tisdagsnatt, spiknykter i fucking Bromma av alla jävla ställen, i heltäckande kläder som pv - bara några timmar timmar tidigare - blev arg på pga att det var svårt att få mig ur dem så händer det.
Och kläderna bara gled av. Satans jävla tygsjok. Satans jävla as.
Och kläderna bara gled av. Satans jävla tygsjok. Satans jävla as.
tisdag 24 juli 2012
NÅGONTING ANNAT
Äsch då, nu gjorde man avkall på allt vad nattsömn heter.
Såklart drygt, i synnerhet pga att jag har huvudvärk och även mår lite illa och det vore ju faktiskt toppen om man bara kunde få sova bort det. Men ja, istället står inget i huvudet stilla och hjärtat slår lite underligt hårt. Men lite välkommet är det då jag&pv tydligen ska på middag hos hans ex och hennes man på onsdag så om jag inte sover denna natt kommer jag definitivt få sova nästa och vakna pigg och älskvärd inför vad som i bästa fall blir de mest kymiga timmarna i hela mitt liv.
Vad har man på sig till något sånt? Vill se... mogen och graciös ut. Lol, är ingetdera och kommer aldrig någonsin ge det intrycket. Åh, herre...
Det är lustigt egentligen, alltid när man säger till någon normal jävel att man ibland plågas av insomnia så tror hen att man är helt sjuk i huvudet/tyngs av allvarliga bryderier. Men nää, det behöver inte alls vara så (även om det ofta kan vara så), ibland kan huvudet bara inte varva ner och det är HELA grejen. Så är det nu för mig, det sistnämnda.
Om två eller tre timmar ska jag släpa mig ut på tretimmarspromenad hade jag tänkt. Skulle ju givetvis kunna göra det nu men att vara klar med promenaden klockan halv åtta halv nio blir alldeles perfekt, då kan man äta frukost och sedan kan dagen börja på riktigt.
Nu har jag inget mer att säga och det var ju tråkigt för min del för jag kan ändå inte koncentrera mig på läsning. (Eller jo, men typ femtio sidor åt gången)
Såklart drygt, i synnerhet pga att jag har huvudvärk och även mår lite illa och det vore ju faktiskt toppen om man bara kunde få sova bort det. Men ja, istället står inget i huvudet stilla och hjärtat slår lite underligt hårt. Men lite välkommet är det då jag&pv tydligen ska på middag hos hans ex och hennes man på onsdag så om jag inte sover denna natt kommer jag definitivt få sova nästa och vakna pigg och älskvärd inför vad som i bästa fall blir de mest kymiga timmarna i hela mitt liv.
Vad har man på sig till något sånt? Vill se... mogen och graciös ut. Lol, är ingetdera och kommer aldrig någonsin ge det intrycket. Åh, herre...
Det är lustigt egentligen, alltid när man säger till någon normal jävel att man ibland plågas av insomnia så tror hen att man är helt sjuk i huvudet/tyngs av allvarliga bryderier. Men nää, det behöver inte alls vara så (även om det ofta kan vara så), ibland kan huvudet bara inte varva ner och det är HELA grejen. Så är det nu för mig, det sistnämnda.
Om två eller tre timmar ska jag släpa mig ut på tretimmarspromenad hade jag tänkt. Skulle ju givetvis kunna göra det nu men att vara klar med promenaden klockan halv åtta halv nio blir alldeles perfekt, då kan man äta frukost och sedan kan dagen börja på riktigt.
Nu har jag inget mer att säga och det var ju tråkigt för min del för jag kan ändå inte koncentrera mig på läsning. (Eller jo, men typ femtio sidor åt gången)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)