Är det normalt att se allt socialt utbyte som ett spel/en sport. Om jag är på humör för att vara trevlig och tillmötesgående så ser jag det som att jag plockar poäng om jag är först med att fråga "Hur mår du?" för om man blir den som svarar "jodå, inga problem, hur är det med dig då?" eller liknande så är man ju ännu mer "tvungen" att vara hövlig än om man är den första personen som frågar. Likadant när man träffar nya personer och allt meningslöst utbyte som gäller vart bor du, vilken skola gick du på innan, blablabla. Och slutligen att säga "Ha det så bra" när man säger hej då till någon (särskilt i telefon men också IRL om det är lämpligt att säga det.) DÅ ni. DÅ har man fångat den gyllene jävla kvicken!
(Det är då den osäkra versionen av Sunshine som frågar, hon som kan spela upp samtal i sitt huvud om och om igen för att leta fel i sitt eget beteende och inte hon som är supersjälvsäker människohatare som inte bryr sig ett skvatt om vad andra tycker)
onsdag 31 augusti 2011
no alternative
Okej lite tankar om kläder eftersom att jag har tankevakuum pga urusel klass och föreläsare:
Om man 1) blir dödsuttråkad av "vanliga" kläder, som gemene person bär: jeans, lama linnen och koftor, etc., 2) föraktar och blir förnärmad av den söta, rååmantiska, niotillfem-"vintage"-stilen och 3) är mäkta trött på fashionstockholms unisex-trådar. VAD FAN SÄTTER MAN PÅ SIG DÅ? Eller alltså, jag har massa idéer om vad jag kan sätta på mig men dessa finns inte förverkligade och knappast att jag har tid och ordentlig förmåga för att knåpa ihop något eget.
Lägg till att det är omöjligt att klä sig för ISKALLA mornar och sommarvarma eftermiddagar på samma gång om man inte vågar dra på sig de få byxor man äger för att man inte vet om de skulle passa (man skulle vara för tjock), de skulle vara för stora (de skulle sitta illa för de är ändå cigarettbyxor), de skulle vara för små (man skulle vara ALLDELES för tjock). Rent logiskt så bör de inte vara för små, men jag vågar inte chansa.
Har helt plötsligt blivit den som drabbas av klädkriser. (Det hände idag och kommer säkert hända imorgon.)
Om fyrtiofem minuter (i skrivandes stund) är det två timmar sen jag åt middag och jag ska ut och springa en mil (har fått i mig 55g protein idag så det är rättfärdigat att anstränga musklerna, det går ingen nöd på dem), sedan har jag även gjort 200 armhävningar (20 per intervall, undrar om jag bör minska till 10? önskar jag hade en PT men det får man väl inte ha...) och 350 situps (50 per intervall, bör jag minska till 25?). Oh yeah. Så stark är jag, lol.
Ludvig säger att jag ska dra av Bernard-plåstret (han vet inte att jag såg honom - Bernard, that is - senast igår) snabbt och har "fixat ihop mig" (alltså guud, vad är detta en romkom som utspelar sig i Amerikat?) med en metrosexuell (yay, älskar dettta!) snubbe som pluggar till jurist (alltså antingen streber eller genuint intresserad av "Svea Rikes Lag" och juridiska texter?). Är minst sagt skeptisk, men om personen som känner en typ näst mest i hela världen säger att man kommer att ääälska honom så kanske det ligger något i det? Gör det nog mest för att ha något att göra även om jag gärna skulle vilja stänga mig in i ett hörn och bara ägna mig åt mitt bildningskomplex som har fått sig en ordentlig törn när jag insåg att jag i sommar bara har läst i 1-3h (och tre timmar var sällsynta dagar) per dag, ibland inte alls och i juni läste jag Kalle Anka om nätterna istället för Chomsky. Alltså jag borde skämmas över denna avvikelse ifrån mitt normala beteende.
Om man 1) blir dödsuttråkad av "vanliga" kläder, som gemene person bär: jeans, lama linnen och koftor, etc., 2) föraktar och blir förnärmad av den söta, rååmantiska, niotillfem-"vintage"-stilen och 3) är mäkta trött på fashionstockholms unisex-trådar. VAD FAN SÄTTER MAN PÅ SIG DÅ? Eller alltså, jag har massa idéer om vad jag kan sätta på mig men dessa finns inte förverkligade och knappast att jag har tid och ordentlig förmåga för att knåpa ihop något eget.
Lägg till att det är omöjligt att klä sig för ISKALLA mornar och sommarvarma eftermiddagar på samma gång om man inte vågar dra på sig de få byxor man äger för att man inte vet om de skulle passa (man skulle vara för tjock), de skulle vara för stora (de skulle sitta illa för de är ändå cigarettbyxor), de skulle vara för små (man skulle vara ALLDELES för tjock). Rent logiskt så bör de inte vara för små, men jag vågar inte chansa.
Har helt plötsligt blivit den som drabbas av klädkriser. (Det hände idag och kommer säkert hända imorgon.)
Om fyrtiofem minuter (i skrivandes stund) är det två timmar sen jag åt middag och jag ska ut och springa en mil (har fått i mig 55g protein idag så det är rättfärdigat att anstränga musklerna, det går ingen nöd på dem), sedan har jag även gjort 200 armhävningar (20 per intervall, undrar om jag bör minska till 10? önskar jag hade en PT men det får man väl inte ha...) och 350 situps (50 per intervall, bör jag minska till 25?). Oh yeah. Så stark är jag, lol.
Ludvig säger att jag ska dra av Bernard-plåstret (han vet inte att jag såg honom - Bernard, that is - senast igår) snabbt och har "fixat ihop mig" (alltså guud, vad är detta en romkom som utspelar sig i Amerikat?) med en metrosexuell (yay, älskar dettta!) snubbe som pluggar till jurist (alltså antingen streber eller genuint intresserad av "Svea Rikes Lag" och juridiska texter?). Är minst sagt skeptisk, men om personen som känner en typ näst mest i hela världen säger att man kommer att ääälska honom så kanske det ligger något i det? Gör det nog mest för att ha något att göra även om jag gärna skulle vilja stänga mig in i ett hörn och bara ägna mig åt mitt bildningskomplex som har fått sig en ordentlig törn när jag insåg att jag i sommar bara har läst i 1-3h (och tre timmar var sällsynta dagar) per dag, ibland inte alls och i juni läste jag Kalle Anka om nätterna istället för Chomsky. Alltså jag borde skämmas över denna avvikelse ifrån mitt normala beteende.
tisdag 30 augusti 2011
orka
Alltså, när jag gick i ettan så fick jag ibland lite adresserad reklam om olika gymnasium eftersom jag är 93:a och skulle egentligen välja till gymnasiet år 2008-9 ist för år 2007-8 som jag egentligen gjorde och nu får jag reklam VARJE DAG från folk som organiserar studentskivor och säljer studentmössor, etc eftersom att jag egentligen ska ta studenten med alla andra 93:or i sommar. All denna reklam hade varit irriterande nog om jag fick den förra året när det var aktuellt för mig (eftersom jag ändå skulle vara totalt ointresserad av studentskivor även om jag FICK gå på dem) men den är ASJOBBIG nu.
måndag 29 augusti 2011
hold her by the reigns
Alltså folk har alltid beskrivit mig som "intensiv" på ett litet nedlåtande sätt som mer betyder "irriterande" och "dryg" och lite "håll käften jävla skitunge jag orkar inte!" och när jag var liten så betydde det säkert något om att jag inte riktigt höll mig till de tillskrivna könsrollerna (vilket i efterhand är så totalt värt allt lidande och sittande i skamvrån, eller ja, det var en stol i ett annat rum, så jag var åtskild från alla andra barn men samma princip). Och jag har till viss mån alltid varit medveten om dess negativa konnotationer men jag har ändå alltid tagit det som komplimanger, liksom intensiv=energisk och fokuserad i mina ögon (liksom att jag nuförtiden tänker pretentiös=passionerad). Men igår lärde jag mig att intensiv=alltför "caught up in yr own shit" så att man inte märker att alla andra är totalt åt helvete också. Idag är en sådan dag jag verkligen inte förstår mina egna värderingar och skit.
F.ö. så tror jag att mina kursare är astråkiga och jag tänker inte på något sätt delta i något jävla studentliv. *first impressions*
F.ö. så tror jag att mina kursare är astråkiga och jag tänker inte på något sätt delta i något jävla studentliv. *first impressions*
lördag 27 augusti 2011
caught in a web of yr own making
Okej såhär ligger det till: Jag skrev på den där "berättelsen" om mitt liv den där veckan som jag lovade att jag skulle berätta om men efter ca en fjärdedel av skiten kände jag mig töntig och längtade till boken jag höll på att läsa så jag avbröt företaget med avsikt för att återkomma till skiten dagen efter. Men dagen blev inte som jag hade tänkt mig utan helvetesjävlaskithemsk (och jag vet att vi, i synnerhet jag, är kända för att överdriva men alltså det var så illa...). Den "berättelsen" i xtrmt reviderad cliffnotesform:
Ni vet den där killen som jag skrev om för typ en månad sen, som jag vaknade upp hos men vi hade inte haft sex och blablabla. Vi sågs ett par gånger under modeveckan och blablabla. Hursomhelst så var jag förvirrad en söndagskväll och det är otroligt vad som känns som bra idéer i det tillståndet. Gick hem till honom, knarkade, hade sex eller något i stil med det, kan inte riktigt säga att jag ville det men gjorde inget större motstånd (nivet utöver att säga det och sen säga "jag tänkte gå nu" på ett ekivokt sätt) pga att offerkoftan var nära tillhands när han sa att jag hade retats tillräckligt och vände mig om så att han kunde tränga in (alltså denna verb-prepositionskombo är sååå äcklig) bakifrån med ett stryptagsliknande grepp om min hals och sen etcetcetc... Det var sådär jobbigt när man både tycker om det och inte... (Varför vill jag berätta detta???)
När jag sen kom hem så bloggade jag lite (perfekt metafor för post-postmoderna samhället?) och mötte sen den avgrundsdjupa^2 ångesten som kom med insikten om att jag åter har hamnat på den bildliga plats jag jobbade hårt för att komma ifrån (görvadduvillmedmigfördetspelaringenrolljustnu-sex, drugs n'rock n' roll nattsvarta beats). Vet inte, det värsta är väl känslan att man är 100% ansvarig för sitt eget mående i dessa skeenden. Så ja: hanterade detta med att bli alltför full, ensam och sedan ringde jag Bernard i förtvivlan. Och han kom och satt med mig och var gullig (antagligen mest för att jag inte berättade ursprunget till min misär då han är ganska svartsjuk av sig och inte för att vi är tillsammans eller så men ändå ville inte chansa) Så jag fick följa med till hans lantställe i ett par dagar och det var jättetrevligt, faktiskt. Kom då bort från "VERKLIGHETEN" och satt och bläddrade i böcker med flamländska målare och Schad, hade hätska debatter om libertarianism och tog skogspromenader och träffade konstiga och intressanta (och jobbiga) människor, åt en massa och gav honom ett par kyska kyssar som han besvarade kort men det var mest inte mer än så utöver en gång då han började smeka mitt lår och fingra på mina trosor på det där retsamma sättet som han vet att jag hat-älskar och det ögonblicket gjorde mig så snurrig och sen blev vi avbrutna :C.
Samma kväll så gick jag in i hans rum när han duschade (tänkte vara naken men kom på att de delar jag gillar mest med min kropp är nog de han gillar sämst och det är nog inte så bra att avslöja detta så jag hade ett långt linne på mig) men han blev istället obeskrivligt arg när han såg mig och sa att jag var självisk och dålig för honom och inte visste vad jag ville och jag blev ledsen-likgiltig och gick till mitt rum sen kom han och bad om ursäkt och så låg vi tysta tills jag somnade. Det var trevligt-konstigt. Sista dagen så umgicks vi under obekväm tystnad som uppstår när ett par har bråkat och tassar som katter kring het gröt och allt bara är jobbigt. Sen åkte vi hem och tillslut fick jag en "ironisk aspidistra" och han är så söt men jag fattar ingenting.
Läste just igenom de två styckena, typ som om jag nyss har läst På Drift men egentligen var det ca ett år sedan jag läste den för andra gången och bestämde mig för att den var hemsk. Typiskt mig, alltså.
Nu till denna vecka: I tisdags vaknade jag och insåg 1) Att mina lår såg helt jävla uppsvällda ut och tänkte på min gammelfarmor (morfars mor, blir det gammelfarmor?) som levde på frukt och vodka i slutet av sitt liv och dog med helt uppsvällda ben och utmärglad överkropp som konsekvens av den kosthållningen. Bad till svältguden (eller whatever, tror ej på att personifiera sin ätstörning då det fråntar mig makten jag har över kroppen) att det bara var inbillning och sedan ställde jag mig upp och PANGKRASCHBOM! hemska, metalliska, högljudda ljud i hjärnan. Lät som 20milj konservburkar i en soppress+10.000 grävmaskiner och 10.000 maskinrum på det där rymdskeppet i Vintergatan 5A(+B) där Ulla hade fastnat hela sommaren när hon letade toalettpapper (denna referens, bästa någonsin). Alltså hade de varit riktiga ljud och inte inbillade så hade jag inte hört dem pga utanför människans hörselfrekvens och la mig igen för att dö. Detta fenomen är inte helt främmande för mig men det är över ett år sedan jag kände det sist och då var det lite skrammel at best.
Det är typ min kropp som vänder sig emot mig och jag blir sjuk av ångest (igen, jag vet att vi använder detta begrepp ganska frikostigt men ni fattar: ren och skär drabbande ångest som omöjliggör allting) och obehag. Hjärtkramper och suddig syn är andra symptom. Jag visste att jag någon gång under morgonen skulle behöva svara på det samtal min syster oundvikligen skulle ringa när jag inte kom till jobbet och så kröp jag (tänkte om jag skulle ramla vill jag inte bryta benet också...) till vardagsrummet där jag hade lämnat mobilen och kröp tillbaka. Så värdigt. Sen låg jag i min säng och gjorde ingenting tills min syster ringde och jag svarade och sa att jag inte orkade komma och så var det inte mer med det och sen låg jag i sängen hela dagen. Och veckan såg ut så, gjorde inget alls utöver att vila och bli bättre. Funderade lite på att åka till sjukhuset för att se ifall någon kunde göra något (eller i alla fall något test, typ ett EEG eller något (gillar inte fMRI)) men utöver lite skrammel igår (fredag, alltså) morse och nu har det nog "spelats ut" och jag kan pusta ut och börja på uni på måndag.
Nu måste jag försöka somna om.
Ni vet den där killen som jag skrev om för typ en månad sen, som jag vaknade upp hos men vi hade inte haft sex och blablabla. Vi sågs ett par gånger under modeveckan och blablabla. Hursomhelst så var jag förvirrad en söndagskväll och det är otroligt vad som känns som bra idéer i det tillståndet. Gick hem till honom, knarkade, hade sex eller något i stil med det, kan inte riktigt säga att jag ville det men gjorde inget större motstånd (nivet utöver att säga det och sen säga "jag tänkte gå nu" på ett ekivokt sätt) pga att offerkoftan var nära tillhands när han sa att jag hade retats tillräckligt och vände mig om så att han kunde tränga in (alltså denna verb-prepositionskombo är sååå äcklig) bakifrån med ett stryptagsliknande grepp om min hals och sen etcetcetc... Det var sådär jobbigt när man både tycker om det och inte... (Varför vill jag berätta detta???)
När jag sen kom hem så bloggade jag lite (perfekt metafor för post-postmoderna samhället?) och mötte sen den avgrundsdjupa^2 ångesten som kom med insikten om att jag åter har hamnat på den bildliga plats jag jobbade hårt för att komma ifrån (görvadduvillmedmigfördetspelaringenrolljustnu-sex, drugs n'
Samma kväll så gick jag in i hans rum när han duschade (tänkte vara naken men kom på att de delar jag gillar mest med min kropp är nog de han gillar sämst och det är nog inte så bra att avslöja detta så jag hade ett långt linne på mig) men han blev istället obeskrivligt arg när han såg mig och sa att jag var självisk och dålig för honom och inte visste vad jag ville och jag blev ledsen-likgiltig och gick till mitt rum sen kom han och bad om ursäkt och så låg vi tysta tills jag somnade. Det var trevligt-konstigt. Sista dagen så umgicks vi under obekväm tystnad som uppstår när ett par har bråkat och tassar som katter kring het gröt och allt bara är jobbigt. Sen åkte vi hem och tillslut fick jag en "ironisk aspidistra" och han är så söt men jag fattar ingenting.
Läste just igenom de två styckena, typ som om jag nyss har läst På Drift men egentligen var det ca ett år sedan jag läste den för andra gången och bestämde mig för att den var hemsk. Typiskt mig, alltså.
Nu till denna vecka: I tisdags vaknade jag och insåg 1) Att mina lår såg helt jävla uppsvällda ut och tänkte på min gammelfarmor (morfars mor, blir det gammelfarmor?) som levde på frukt och vodka i slutet av sitt liv och dog med helt uppsvällda ben och utmärglad överkropp som konsekvens av den kosthållningen. Bad till svältguden (eller whatever, tror ej på att personifiera sin ätstörning då det fråntar mig makten jag har över kroppen) att det bara var inbillning och sedan ställde jag mig upp och PANGKRASCHBOM! hemska, metalliska, högljudda ljud i hjärnan. Lät som 20milj konservburkar i en soppress+10.000 grävmaskiner och 10.000 maskinrum på det där rymdskeppet i Vintergatan 5A(+B) där Ulla hade fastnat hela sommaren när hon letade toalettpapper (denna referens, bästa någonsin). Alltså hade de varit riktiga ljud och inte inbillade så hade jag inte hört dem pga utanför människans hörselfrekvens och la mig igen för att dö. Detta fenomen är inte helt främmande för mig men det är över ett år sedan jag kände det sist och då var det lite skrammel at best.
Det är typ min kropp som vänder sig emot mig och jag blir sjuk av ångest (igen, jag vet att vi använder detta begrepp ganska frikostigt men ni fattar: ren och skär drabbande ångest som omöjliggör allting) och obehag. Hjärtkramper och suddig syn är andra symptom. Jag visste att jag någon gång under morgonen skulle behöva svara på det samtal min syster oundvikligen skulle ringa när jag inte kom till jobbet och så kröp jag (tänkte om jag skulle ramla vill jag inte bryta benet också...) till vardagsrummet där jag hade lämnat mobilen och kröp tillbaka. Så värdigt. Sen låg jag i min säng och gjorde ingenting tills min syster ringde och jag svarade och sa att jag inte orkade komma och så var det inte mer med det och sen låg jag i sängen hela dagen. Och veckan såg ut så, gjorde inget alls utöver att vila och bli bättre. Funderade lite på att åka till sjukhuset för att se ifall någon kunde göra något (eller i alla fall något test, typ ett EEG eller något (gillar inte fMRI)) men utöver lite skrammel igår (fredag, alltså) morse och nu har det nog "spelats ut" och jag kan pusta ut och börja på uni på måndag.
Nu måste jag försöka somna om.
fredag 26 augusti 2011
silence will fall
Mitt liv har kraschat in i en bergvägg och jag har kraschat in i mig själv.
Irriterande tanke som måste upprepas tills den kvävs (so far: Ludvig, Bernard, syster, morfar; har inte kontakt med fler personer än så (dock att det är ett stort och exceptionellt bra kontaktnät) så nu är det bloggens tur): James Bond är så jävla lam att det inte är klokt; 1) Han har spelats av de fulaste skådespelarna i sina generationer (fulast av alla: Moore) (eller hur man nu ska uttrycka det) 2) Alla hans "flörtiga" repliker är så pseudovitsiga att man bara vill skjuta sig i skallen pga uselt manus 3) "Shaken not stirred" - varför beställa en vattnig drink och låtsas som om det är coolt?
Transparens: Har aldrig sett en hel Bondfilm, orkar inte med den typ av dramaturgi; och jag tillhör ju knappast målgruppen ändå (män med mindervärdeskomplex? folk med dålig smak? snälla berätta vilka som gillar det så jag kan undvika dem)
På tal om (stundtals) dålig dramaturgi och superviktigt för engelsk identitet: Imorgon börjar Doctor Who (som också har spelats av väldigt fula människor, skillnaden är att de aldrig har haft anspråk på att vara snygga/sexiga förrän David Tennant, som blev jättejobbig tillslut). Inte för att ha höga förväntningar eller så men mitt liv kommer att förbättras så himla mycket då... Alla behöver en halvtöntig grej sitt liv som de älskar ohämmat (men ej okritiskt: DW är bra just pga bristerna). Egentligen är DW-fans folk man i regel bör undvika också (asså tänk om man kunde undvika sig själv!) men ja... it's da bomb. Alltså jag kan helt ärligt säga att jag är LYCKLIG när jag tittar på DW. Jepp så tragisk kan man vara...
Irriterande tanke som måste upprepas tills den kvävs (so far: Ludvig, Bernard, syster, morfar; har inte kontakt med fler personer än så (dock att det är ett stort och exceptionellt bra kontaktnät) så nu är det bloggens tur): James Bond är så jävla lam att det inte är klokt; 1) Han har spelats av de fulaste skådespelarna i sina generationer (fulast av alla: Moore) (eller hur man nu ska uttrycka det) 2) Alla hans "flörtiga" repliker är så pseudovitsiga att man bara vill skjuta sig i skallen pga uselt manus 3) "Shaken not stirred" - varför beställa en vattnig drink och låtsas som om det är coolt?
Transparens: Har aldrig sett en hel Bondfilm, orkar inte med den typ av dramaturgi; och jag tillhör ju knappast målgruppen ändå (män med mindervärdeskomplex? folk med dålig smak? snälla berätta vilka som gillar det så jag kan undvika dem)
På tal om (stundtals) dålig dramaturgi och superviktigt för engelsk identitet: Imorgon börjar Doctor Who (som också har spelats av väldigt fula människor, skillnaden är att de aldrig har haft anspråk på att vara snygga/sexiga förrän David Tennant, som blev jättejobbig tillslut). Inte för att ha höga förväntningar eller så men mitt liv kommer att förbättras så himla mycket då... Alla behöver en halvtöntig grej sitt liv som de älskar ohämmat (men ej okritiskt: DW är bra just pga bristerna). Egentligen är DW-fans folk man i regel bör undvika också (asså tänk om man kunde undvika sig själv!) men ja... it's da bomb. Alltså jag kan helt ärligt säga att jag är LYCKLIG när jag tittar på DW. Jepp så tragisk kan man vara...
måndag 22 augusti 2011
"livpussel" (OBS, Sarkasm, OBS)
Idag har jag: promenerat 90min, jobbat (fast det är så hjärndött att jag egentligen kan skriva "lyssnat på radio"), bokat tid för konsultation m. plastikkirurg (vill mest veta om man släpper mig under kniven i mitt "tillstånd"), bokat ett möte m. ny psykolog (och om jag refas till en psykiatriker ännu en gång så blir jag scientolog, srsly), fixat lite administrativa grejer i mitt privatliv, promenerat 90min till, ätit middag med morfar som nyss kom tillbaka ifrån UK (bouillabaise,) och slutligen pluggat franska och spanska.
Känns bra att ha kommit tillbaka i någorlunda vanliga mönster och inte styras för mycket av humöret och "depressiva tankar" (lol). Så fort jag saktar ner så kommer dem och gör mig väldigt tråkig och minst sagt outhärdlig så det är lika bra att ignorera/bearbeta i sann Dabrowski-esk anda (har jag nämnt hur mycket jag älskar Dabrowskis psykologi? KBT för "begåvade" och "överkänsliga" <3)
Nu måste jag hinna duscha så att jag kan hinna blogga om tidigare händelser (alltså ni kanske tycker att jag är löjlig som ältar detta och det må jag vara men jag ser det såhär: anonymiteten blir ju de facto redundant om jag bara ska skriva de lätta delarna i livet och inte behandlar det verkligen jobbiga delarna ORDENTLIGT OBS: Kan ärligt talat säga att jag föraktar bloggar som skriver typ åh, vad livet suger, hade en ångestattack idag och inte förklarar det djupare än så; poser, much?)* läsa lite innan det är tänkt att jag ska sova
*haha, se på den parentesen!
Känns bra att ha kommit tillbaka i någorlunda vanliga mönster och inte styras för mycket av humöret och "depressiva tankar" (lol). Så fort jag saktar ner så kommer dem och gör mig väldigt tråkig och minst sagt outhärdlig så det är lika bra att ignorera/bearbeta i sann Dabrowski-esk anda (har jag nämnt hur mycket jag älskar Dabrowskis psykologi? KBT för "begåvade" och "överkänsliga" <3)
Nu måste jag hinna duscha så att jag kan hinna blogga om tidigare händelser (alltså ni kanske tycker att jag är löjlig som ältar detta och det må jag vara men jag ser det såhär: anonymiteten blir ju de facto redundant om jag bara ska skriva de lätta delarna i livet och inte behandlar det verkligen jobbiga delarna ORDENTLIGT OBS: Kan ärligt talat säga att jag föraktar bloggar som skriver typ åh, vad livet suger, hade en ångestattack idag och inte förklarar det djupare än så; poser, much?)* läsa lite innan det är tänkt att jag ska sova
*haha, se på den parentesen!
söndag 21 augusti 2011
you change your mind like a girl changes clothes
Håller fortsatt hög kulturell standard här genom att citera Katy Perry, lol.
Idag fick jag en "ironisk aspidistra". Att han vet att det är precis så pretto jag är... Åh.
Men alltså, vad betyder det? Jag har fått så sjukt blandade signaler hela veckan men att ens försöka förklara skulle bli en mindre roman och nu vill jag faktiskt bara sova så jag fortsätter att skjuta upp detta. (Alltså, hold tight - det är en berättelse jag vill berätta, tror jag, det är bara lite svårt och börjar lite jobbigt.)
Idag fick jag en "ironisk aspidistra". Att han vet att det är precis så pretto jag är... Åh.
Men alltså, vad betyder det? Jag har fått så sjukt blandade signaler hela veckan men att ens försöka förklara skulle bli en mindre roman och nu vill jag faktiskt bara sova så jag fortsätter att skjuta upp detta. (Alltså, hold tight - det är en berättelse jag vill berätta, tror jag, det är bara lite svårt och börjar lite jobbigt.)
lördag 20 augusti 2011
... and then we fucked up the end game
Vaknade nyss från en sexdröm om (med?) Aaron Sorkin. Han kedjerökte och skrev vår dialog under akten.
Jag hatar när drömmar är så "realistiska", alltså när det finns en tydlig röd tråd och man träffar riktiga människor, är på ganska handgripliga platser (liksom ett sovrom? fan vad trist), where's the fun in that? Nu minns jag sällan drömmar men jag tycker att deras syfte är för hjärnan att gå totalt bananas, shifta mellan femhundra miljoner platser och berättelser under drömmens kurs och liksom bara tappa kontrollen över allt som har med verklighet att göra. Vill verkligen inte tro att min hjärna är så... simpel.
Jag hatar när drömmar är så "realistiska", alltså när det finns en tydlig röd tråd och man träffar riktiga människor, är på ganska handgripliga platser (liksom ett sovrom? fan vad trist), where's the fun in that? Nu minns jag sällan drömmar men jag tycker att deras syfte är för hjärnan att gå totalt bananas, shifta mellan femhundra miljoner platser och berättelser under drömmens kurs och liksom bara tappa kontrollen över allt som har med verklighet att göra. Vill verkligen inte tro att min hjärna är så... simpel.
Sunshine, kontorsnissen
Min syster kommenterade att jag såg ut att må jättedåligt tre gånger igår, trots att jag inte ens gjorde det. Skyller på kontorsatmosfären, man bör inte inspektera mig under lysrörsljus... Jobbet är det tråkigaste jag någonsin har gjort (och jag tyckte att mitt gamla jobb var tråkigt, det framstår som en dag på ett nöjesfält i jämförelse), sorterar papper som antagligen aldrig kommer att tittas på igen. Nothing like The Office, alltså. Trots detta så gillar jag det på något naturvidrigt sätt; jag får sätta mitt sinne för detaljer (ack, detta sinne för detaljer - så mycket obehag det har bringat mig!) till användning och jag kan lyssna på radio helt ostört, dock pinsam grej: Lyssnade på Ring P1 (inte pga sadist utan pga finns inget annat när det fortfarande är sommartablå på SR) och ett hånskratt slapp ur mig precis när någon gick förbi det lilla rummet de har stuvat mig i.
Sen var det ju dags för lunch, the horror; THE HORROR. Alltså jag hade en omelett och den delen av lunchen, som ni kanske skulle kunna tro är den jobbiga, var helt okej. Men alltså, min systers arbetskamrater... De hör väl till den stora majoriteten av människor i Sverige, de som lite hånfullt benämns "Verklighetens folk" av folk som mig (även om uttrycket inte skapades för detta ändamål) med en touch av Brommamamma estetik (har länge funderat på om vanliga människor är värre eller bättre utanför Stockholms kommun, troligtvis bättre). För det första så åt en av dem falukorv och makaroner och en annan åt korvstroganoff. Bara det... Enda mannen bar kläder från Abercrombie. Och det diskuterades kryssning (som en hade varit på under helgen. No comment) och "Ove Sundström", som alla visste vem det vad och det tog mig en stund att utröna att det antagligen var den där snubben från Solsidan (...). Sedan pratades det om helgen och alla bestyr som de skulle ha för sig (ex. sönernas fotbollsmatch) och min syster svarade "tjejmiddag" (...) och jag var tvungen att anstränga mig för att inte säga "Knarka och ha sex" (ska egentligen inte göra något i helgen utöver att glida omkring i morgonrock och tänka på min arma själ men hade jag gjort det så hade det varit det). Till sist gick jag i skräck för att de skulle börja prata om villarenoveringar och fondväggar... Läste en bok i mitt skrymsle under resten av lunchen och gjorde det samma under eftermiddagsfikat. Alltså denna kulturkrock hamnar basically på samma magnitud på Kulturkrocksskalan som när jag var i Marocko eller Japan. NB: Det var alltså inte fel på människorna (utöver snubben som bar Abercrombie&Fitch, obvsly), men det var så himla... spejsat bara.
Nu ska man försöka läsa ikapp bloggar och låta bli att ringa Bernard (lol, när jag skriver "Bernard" så tänker jag på ALLA fiktiva Bernard jag kan komma på typ, isbjörnen, musen, Bernard Black, han från LOST, etc men jag tänker inte alls på honom, han liksom ÄR MBA. Är väl bara ovan). Och sedan kanske sätta sig och skriva ett till blogginlägg och publicera det om det inte är alltför amatörsmässigt.
Sen var det ju dags för lunch, the horror; THE HORROR. Alltså jag hade en omelett och den delen av lunchen, som ni kanske skulle kunna tro är den jobbiga, var helt okej. Men alltså, min systers arbetskamrater... De hör väl till den stora majoriteten av människor i Sverige, de som lite hånfullt benämns "Verklighetens folk" av folk som mig (även om uttrycket inte skapades för detta ändamål) med en touch av Brommamamma estetik (har länge funderat på om vanliga människor är värre eller bättre utanför Stockholms kommun, troligtvis bättre). För det första så åt en av dem falukorv och makaroner och en annan åt korvstroganoff. Bara det... Enda mannen bar kläder från Abercrombie. Och det diskuterades kryssning (som en hade varit på under helgen. No comment) och "Ove Sundström", som alla visste vem det vad och det tog mig en stund att utröna att det antagligen var den där snubben från Solsidan (...). Sedan pratades det om helgen och alla bestyr som de skulle ha för sig (ex. sönernas fotbollsmatch) och min syster svarade "tjejmiddag" (...) och jag var tvungen att anstränga mig för att inte säga "Knarka och ha sex" (ska egentligen inte göra något i helgen utöver att glida omkring i morgonrock och tänka på min arma själ men hade jag gjort det så hade det varit det). Till sist gick jag i skräck för att de skulle börja prata om villarenoveringar och fondväggar... Läste en bok i mitt skrymsle under resten av lunchen och gjorde det samma under eftermiddagsfikat. Alltså denna kulturkrock hamnar basically på samma magnitud på Kulturkrocksskalan som när jag var i Marocko eller Japan. NB: Det var alltså inte fel på människorna (utöver snubben som bar Abercrombie&Fitch, obvsly), men det var så himla... spejsat bara.
Nu ska man försöka läsa ikapp bloggar och låta bli att ringa Bernard (lol, när jag skriver "Bernard" så tänker jag på ALLA fiktiva Bernard jag kan komma på typ, isbjörnen, musen, Bernard Black, han från LOST, etc men jag tänker inte alls på honom, han liksom ÄR MBA. Är väl bara ovan). Och sedan kanske sätta sig och skriva ett till blogginlägg och publicera det om det inte är alltför amatörsmässigt.
torsdag 18 augusti 2011
sometimes a great notion
Okej, jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja förklara och vet inte ens om jag är bekväm nog att börja förklara så vi väntar med det ett tag och redogör istället lite perifera saker:
Jag har ätit: petit déjeuner, lunch, middag (varje dag, dock nyttigt) och pistagenötter, fyra bitar saltvattenkola och 10g mörk choklad (vid enstaka tillfällen) och även druckit en drink innehållandes sockerlag. Väger alltså därefter. Väntar tills imorgon för en "riktig" vikt men alltså, det är inte nådigt hur mycket jag har gått upp med tanke på att det bara var fyra dagar.
Pistagenötter är nog den bästa nöten. Missförstå mig rätt nu, den har antagligen den värsta carb/fett-ratio av alla nötter (28g/44g) (fast de känns bättre än jordnötter och rostade cashewnötter eftersom att de torrostas och extra olja blandas inte in i näringsekvationen) men såhär ligger det till: Jag kan ärligt talat säga att jag tycker om dem, de har en vacker grön färg och det allra bästa man får jobba för maten; de är nötternas motsvarighet till Skovmand/annat ljuvligt tegelstensbröd, intaget av dem kräver en fysisk ansträngning som gör hela ätandet mer okej. Mat man på något sätt måste förbereda är så mycket bättre än man som man bara äter, för den maten har mer "värde" och det är varför grönsaker är bättre än frukt (t.o.m. mer pga det än pga sockret i frukten...) och som sagt, pistagenötter måste man ju öppna själv och tegelstensbröd måste man ju idissla like crazy. Bra mat=en fysisk "ansträngning" som matchar den mentala. Någon annan som tänker så?
Min frukost har sett ut såhär: ca 2dl mellanfil, 1 skiva Falu råg-rut med ett ägg och ett streck kaviar tvärsöver. Det kändes helt okej ändå.
Imorgon, nästa vecka och lite in på veckan efter ska jag tydligen jobba på min systers arbetsplats, pga de är i desperat behov av en nisse som jag (eller liksom vemsomhelst) i arkivet. Det kommer nog inte att bli så roligt, särskilt eftersom att jag tjänar "vanlig timlön" (hur mycket det nu är?). Men jaja, en inkomst är en inkomst. Men alltså, det är kutym med "matlådor"... Hmm...
Sen har jag en fråga: Finns det verkligen tjejer i världen som tycker om komplimanger om ens utseende? För liksom... det är korkat, enl. mig. De som ger dessa komplimanger vet ju inte vad de talar om för det mesta. Känns som om enda anledningen de dishas ut är för att människorna i fråga har tidigare fått bra respons på sådana komplimanger och därför fortsätter de med det och sen blir det enorm inflation på detta och sedan sprängs mitt huvud i vredesmod pga är inte kokett eller intresserad av att vara snygg för andra... Går kanske djupare på detta någon annan gång men just nu har jag inte lust. (Alltså detta stycke "inspirerades" av världens mest surrealistiska konversation jag någonsin har haft, tänker på den om och om igen och önskar att jag hade haft mer tid på mig att svara på personens kommentarer och inte varit lite salongs...) Men ja: hur ställer ni er till att folk säger "Gud vad du är vacker/snygg/what-fucking-ever"?
Jag har ätit: petit déjeuner, lunch, middag (varje dag, dock nyttigt) och pistagenötter, fyra bitar saltvattenkola och 10g mörk choklad (vid enstaka tillfällen) och även druckit en drink innehållandes sockerlag. Väger alltså därefter. Väntar tills imorgon för en "riktig" vikt men alltså, det är inte nådigt hur mycket jag har gått upp med tanke på att det bara var fyra dagar.
Pistagenötter är nog den bästa nöten. Missförstå mig rätt nu, den har antagligen den värsta carb/fett-ratio av alla nötter (28g/44g) (fast de känns bättre än jordnötter och rostade cashewnötter eftersom att de torrostas och extra olja blandas inte in i näringsekvationen) men såhär ligger det till: Jag kan ärligt talat säga att jag tycker om dem, de har en vacker grön färg och det allra bästa man får jobba för maten; de är nötternas motsvarighet till Skovmand/annat ljuvligt tegelstensbröd, intaget av dem kräver en fysisk ansträngning som gör hela ätandet mer okej. Mat man på något sätt måste förbereda är så mycket bättre än man som man bara äter, för den maten har mer "värde" och det är varför grönsaker är bättre än frukt (t.o.m. mer pga det än pga sockret i frukten...) och som sagt, pistagenötter måste man ju öppna själv och tegelstensbröd måste man ju idissla like crazy. Bra mat=en fysisk "ansträngning" som matchar den mentala. Någon annan som tänker så?
Min frukost har sett ut såhär: ca 2dl mellanfil, 1 skiva Falu råg-rut med ett ägg och ett streck kaviar tvärsöver. Det kändes helt okej ändå.
Imorgon, nästa vecka och lite in på veckan efter ska jag tydligen jobba på min systers arbetsplats, pga de är i desperat behov av en nisse som jag (eller liksom vemsomhelst) i arkivet. Det kommer nog inte att bli så roligt, särskilt eftersom att jag tjänar "vanlig timlön" (hur mycket det nu är?). Men jaja, en inkomst är en inkomst. Men alltså, det är kutym med "matlådor"... Hmm...
Sen har jag en fråga: Finns det verkligen tjejer i världen som tycker om komplimanger om ens utseende? För liksom... det är korkat, enl. mig. De som ger dessa komplimanger vet ju inte vad de talar om för det mesta. Känns som om enda anledningen de dishas ut är för att människorna i fråga har tidigare fått bra respons på sådana komplimanger och därför fortsätter de med det och sen blir det enorm inflation på detta och sedan sprängs mitt huvud i vredesmod pga är inte kokett eller intresserad av att vara snygg för andra... Går kanske djupare på detta någon annan gång men just nu har jag inte lust. (Alltså detta stycke "inspirerades" av världens mest surrealistiska konversation jag någonsin har haft, tänker på den om och om igen och önskar att jag hade haft mer tid på mig att svara på personens kommentarer och inte varit lite salongs...) Men ja: hur ställer ni er till att folk säger "Gud vad du är vacker/snygg/what-fucking-ever"?
måndag 15 augusti 2011
with your crooked heart
Nytt namn på *exet*: Bernard. Pga kommer som en St. Bernards hund och räddar en med konjak (eller whatever) när man fryser ihjäl (är ensamfull, patetisk och ringer honom mitt i natten). Nu ska jag tydligen resa till landet. Oscillerar mellan livrädd och överlycklig och matt och skamsen. På återseende.
mon abassiement est gratuit
"Du, jag har väl inte skrämt bort dig nu? Förlåt men jag tänkte inte på så mycket annat just då. Du kom ju hit ändå."
Jo jag kom dit men han kunde nog inte ens övertyga sig själv.
Det värsta är väl att just då, så tyckte jag om det.
Eller kanske att han knappast kommer att förlora någon sömn över det.
Jo jag kom dit men han kunde nog inte ens övertyga sig själv.
Det värsta är väl att just då, så tyckte jag om det.
Eller kanske att han knappast kommer att förlora någon sömn över det.
söndag 14 augusti 2011
coiling in pain
Okej så jag har nu försökt att skriva allt det där som är viktigt och relevant men jag orkar inte just nu. Eller det är mer så att jag inte riktigt vågar, tror jag men skit samma. Istället kan vi ta brottstycken av sammanhängande totalt irrelevanta saker jag har tänkt på sistone.
Jag har spenderat två veckor nu med att hänga med folk som är "några" och nu har folk fått för sig att jag också är "någon" och jag hatar detta för jag vill verkligen bara vara "ingen alls" och ingen förstår detta och jag vill bara skrika och detta låter fan inte vettigt alls. *Kerouac*
Detta med att folk sitter i varandras knän på fester och så. Hur äckligt är inte det? För jag kan bara se två anledningar till att detta kan ske och de är 1). ett invaggande av varandra i falsk intimitet inför things to come (sex, alltså). Usch. Eller 2) Man "paxar" personen som sitter i ens knä/man sitter på. Känns som att det isf bara speglar folks osäkerhet/desperation? Missar jag något? För kom inte och säg att det handlar om att vara nära och lära känna varandra för det finns ca 5milj bättre sätt att göra det på. På förekommen anledning att två personer frågade mig i helgen om jag skulle komma och sätta mig (med deras jävla knän i fucking åtanke) och man ba: Jag står hellre. En av dessa sa även "Se inte så sur ut". Jag ser hur jävla sur ut jag vill, thankyouverymuch. Hatar killar som säger så, de är så korkade.
Och på förekommen anledning att jag har hängt med riktigt imageberoende personer: Folk som koketterar med att de är speciella eller smarta för att de har en "annorlunda" musiksmak över 15 års ålder måste dö. Eller tas ner på jorden riktigt hårt i alla fall. Som om man gillar musik endast av denna anledning, att distingera sig? Väx upp. Det är som med religiösa som endast är religiösa för att de är rädda för helvetet och vill till himlen (typ alla homofobiska, kristna, konservativa amerikaner). Kan raljera över detta (både det först- och sistnämnda) i evigheter.
Och ungefär på samma spår: Folk som tänker såhär "Jag gillar samma saker som du, så nu kan vi gifta oss." Skaffa ett inre liv, plz. Gemensamma intressen är ju såklart viktigt men att se det som en anledning till att vara tillsammans och tro att det automatiskt innebär förenliga personligheter är ju helt sjukt.
Personer som misstar romantik för riktig intimitet och glamour för sann skönhet.
Killar som blir upprörda över det faktum att man är bättre på matte än dem.
etcetcetc
Nu ska jag ta ett chill pill, alltså inte bokstavligen talat - även om jag faktiskt skulle kunna detta, lol - utan bara bli mindre arg och allt det där. Framställer mig som xtrmt osympatisk om jag bara går omkring och hatar på random grejer hela tiden. Okej, jag är xtrmt osympatisk, det går inte att undgå, men det är för det mesta inte såhär illa. Mest av allt så hatar jag mig själv just nu så det mesta är väl projicering.
Jag har spenderat två veckor nu med att hänga med folk som är "några" och nu har folk fått för sig att jag också är "någon" och jag hatar detta för jag vill verkligen bara vara "ingen alls" och ingen förstår detta och jag vill bara skrika och detta låter fan inte vettigt alls. *Kerouac*
Detta med att folk sitter i varandras knän på fester och så. Hur äckligt är inte det? För jag kan bara se två anledningar till att detta kan ske och de är 1). ett invaggande av varandra i falsk intimitet inför things to come (sex, alltså). Usch. Eller 2) Man "paxar" personen som sitter i ens knä/man sitter på. Känns som att det isf bara speglar folks osäkerhet/desperation? Missar jag något? För kom inte och säg att det handlar om att vara nära och lära känna varandra för det finns ca 5milj bättre sätt att göra det på. På förekommen anledning att två personer frågade mig i helgen om jag skulle komma och sätta mig (med deras jävla knän i fucking åtanke) och man ba: Jag står hellre. En av dessa sa även "Se inte så sur ut". Jag ser hur jävla sur ut jag vill, thankyouverymuch. Hatar killar som säger så, de är så korkade.
Och på förekommen anledning att jag har hängt med riktigt imageberoende personer: Folk som koketterar med att de är speciella eller smarta för att de har en "annorlunda" musiksmak över 15 års ålder måste dö. Eller tas ner på jorden riktigt hårt i alla fall. Som om man gillar musik endast av denna anledning, att distingera sig? Väx upp. Det är som med religiösa som endast är religiösa för att de är rädda för helvetet och vill till himlen (typ alla homofobiska, kristna, konservativa amerikaner). Kan raljera över detta (både det först- och sistnämnda) i evigheter.
Och ungefär på samma spår: Folk som tänker såhär "Jag gillar samma saker som du, så nu kan vi gifta oss." Skaffa ett inre liv, plz. Gemensamma intressen är ju såklart viktigt men att se det som en anledning till att vara tillsammans och tro att det automatiskt innebär förenliga personligheter är ju helt sjukt.
Personer som misstar romantik för riktig intimitet och glamour för sann skönhet.
Killar som blir upprörda över det faktum att man är bättre på matte än dem.
etcetcetc
Nu ska jag ta ett chill pill, alltså inte bokstavligen talat - även om jag faktiskt skulle kunna detta, lol - utan bara bli mindre arg och allt det där. Framställer mig som xtrmt osympatisk om jag bara går omkring och hatar på random grejer hela tiden. Okej, jag är xtrmt osympatisk, det går inte att undgå, men det är för det mesta inte såhär illa. Mest av allt så hatar jag mig själv just nu så det mesta är väl projicering.
tisdag 9 augusti 2011
weird
I morse ville jag bara sitta i sängen och dricka te men sen övertalade jag mig själv att mitt jobb är jätteroligt och spännande, om än frivolt och jag borde vara tacksam som har det i några dagar till (fast kanske nästa vecka också...).
Detta att varuhuset till Storbritanniens största leverantör för självständig musik har brunnit ner och alla skivor pga upploppen med det är så fruktansvärt. Det blir svårt att välja de etiketter man ska stödja, kan ju faktiskt inte hjälpa dem alla.
Har faktiskt inte någon sympati öht med de frustrerande människorna som gör detta i London. Visst, deras problem behöver belysas men det blir ju bara uppmärksamhet för uppmärksamhetens skull och förstörelse för förstörelsens skull. De sabbar för alla andra invånare i deras förorter (t.ex. tvingar dem vara rädda för att deras butiker ska vandaliseras och rånas eller att deras hem ska brinna ner...) och bidrar bara till områdenas dåliga rykte och ingenting kommer att förbättras i efterhand. :(
Detta att varuhuset till Storbritanniens största leverantör för självständig musik har brunnit ner och alla skivor pga upploppen med det är så fruktansvärt. Det blir svårt att välja de etiketter man ska stödja, kan ju faktiskt inte hjälpa dem alla.
Har faktiskt inte någon sympati öht med de frustrerande människorna som gör detta i London. Visst, deras problem behöver belysas men det blir ju bara uppmärksamhet för uppmärksamhetens skull och förstörelse för förstörelsens skull. De sabbar för alla andra invånare i deras förorter (t.ex. tvingar dem vara rädda för att deras butiker ska vandaliseras och rånas eller att deras hem ska brinna ner...) och bidrar bara till områdenas dåliga rykte och ingenting kommer att förbättras i efterhand. :(
måndag 8 augusti 2011
spårvagnar
Nu till något roligare: Töntigt nog så var jag en av dem som förfasades över Citybanans groteska färgskala Liksom det MATCHAR ju inte! Vad GÖR det med vår stad? ANARKI! Etc. Men idag hörde jag på Stockholmsnytt att de ska fixa denna styggelse. Gud så skönt. På den här sidan kan man rösta på vilken man tycker ska väljas. Jag har beslutsångest. Jag gillar nog "Station to Station" bäst men som "konstnärligt lagd" (lol) så är jag besatt av linjer och symmetri (detta har ju såklart ingen korrelation till att vara "konstnärligt lagd" utan dumma föreställningar i hjärnan) och mönstret på sätena kommer ju bara att se bra ut rätt framifrån, inte om man står upp, det kommer faktiskt att se jättefel ut i de flesta vinklarna och då är jag osäker på om jag kommer att gilla det, jag tror att jag kommer att reta mig på linjernas inkongruens då (i det rum jag bodde i hos mormor och morfar hade innan jag flyttade in randiga tapeter men eftersom att skuggorna från möblerna inte gick i linje med tapeternas ränder så kunde jag inte ha kvar dem). Sedan gillar jag Alt 3, "Klassiskt Stockholm"'s exteriör bäst och den interiören är ju faktiskt fin den med. Det första alternativet är jättedåligt i mina ögon. Just för att jag personligen tycker att Stockholm inte består av de allra kändaste platserna och minnesmärkena och turistställena utan mer de platser man själv har personlig koppling till, liksom alla minnen av tidiga tonårens "parkhäng" (usch, så oclassy man var...) som ploppar upp i huvudet när man går i Vitan och de gator som påminner en om ens första kärlek (ca alla, ca hela tiden :'( ) eller glädjen man känner när man går förbi sitt barndomshus eller dagiset man gick på... Så ja, hoppas att det blir alternativ 2 eller 3. Helst 3 tror jag. Röstar nog på det.
panic in the streets of london
Tror att London är den stad där flest svenskar känner flest vänner, så även jag. Det är jättejobbigt att läsa på FB om röklukt, allt krossat glas och molotovcocktails som kastas mot bussar. :( Så läskigt.
bored
Världen är så tråkig just denna dag...
Jag mår lite illa, har ont i huvudet, är allmänt seg. Det är väldigt tråkigt. Jag borde väl egentligen ha ätit något mer än 50g rädisor och lite paprika på en skiva skovmand till middag men jag kunde inte komma på något annat. Det kom ändå upp igen. Trodde att torrt bröd var bra för magsyran... Fast det kanske är bröd med uppsugningsförmåga (typ limpa) och inte tegelstensaktigt linfröbröd som är ack så fantastiskt. Det här med resorb, funkar det på en redan skev mineralbalans? Tvivlar starkt.
"Rolig" grej: Jag lever med skynken för mina tre speglar (en i hallen, en i sovrummet och badrumsspegeln). När Ludvig var här en stund tidigare idag så tog jag såklart motvilligt ner dem men jag glömde den i badrummet och det var awkward när han gick på toa och MÅSTE ha märkt det. Han sa dock inget. Men gud vad hjärtat klappade av panik.
Jag mår lite illa, har ont i huvudet, är allmänt seg. Det är väldigt tråkigt. Jag borde väl egentligen ha ätit något mer än 50g rädisor och lite paprika på en skiva skovmand till middag men jag kunde inte komma på något annat. Det kom ändå upp igen. Trodde att torrt bröd var bra för magsyran... Fast det kanske är bröd med uppsugningsförmåga (typ limpa) och inte tegelstensaktigt linfröbröd som är ack så fantastiskt. Det här med resorb, funkar det på en redan skev mineralbalans? Tvivlar starkt.
"Rolig" grej: Jag lever med skynken för mina tre speglar (en i hallen, en i sovrummet och badrumsspegeln). När Ludvig var här en stund tidigare idag så tog jag såklart motvilligt ner dem men jag glömde den i badrummet och det var awkward när han gick på toa och MÅSTE ha märkt det. Han sa dock inget. Men gud vad hjärtat klappade av panik.
flashyflashy
Alltså för mycket koffein (fyra kontinentala koppar under två timmar, när jag inte har intagit koffein ordentligt sedan någon gång i maj) har samma effekt på mina ögon som några dagars svält. Upplever det just nu när jag hastigt försöker smyga in ett blogginlägg innan jag ska dra på lunch. Det man inte fokuserar blicken på (alltså omvärlden) blir lite... blinkig och skakig. Inte jätteblinkig eller jätteskakig, som om man levde i en discovärld, men världen sitter liksom inte still och allt känns lite randigt. Det är jättesvårt att förklara men så är det. Ni vet säkert vad jag pratar om, många av er har nog överdoserat koffein eller hållt er borta från mat i dagar i sträck. Sjukt irriterande i alla fall.
Tangentbordet på min laptop är det värsta. det är ganska glansigt i sig och sen är det svart och vitt och det vita rör på sig och om man bortser från att man är pigg och inte hallucinerar eller sakta glider bort&förlorar muskelkontroll så känns det som för mycket roppe/benzococktail... :( :(:(:(:( Fan vilken ångest jag fick nu (+ koffeinhjärtattack=superinfarkt vilken sekund somhelst). Ska aldrig mer ta såhär mycket koffein. Fast jag vet att det kommer att hända någon gång. Kan någon säga något som neutraliserar koffein? Funderar på att ta en sömntablett men jag vill inte experimentera för mycket eftersom att jag ska jobba i fyra-fem timmar till. Oh woes!!
Tangentbordet på min laptop är det värsta. det är ganska glansigt i sig och sen är det svart och vitt och det vita rör på sig och om man bortser från att man är pigg och inte hallucinerar eller sakta glider bort&förlorar muskelkontroll så känns det som för mycket roppe/benzococktail... :( :(:(:(:( Fan vilken ångest jag fick nu (+ koffeinhjärtattack=superinfarkt vilken sekund somhelst). Ska aldrig mer ta såhär mycket koffein. Fast jag vet att det kommer att hända någon gång. Kan någon säga något som neutraliserar koffein? Funderar på att ta en sömntablett men jag vill inte experimentera för mycket eftersom att jag ska jobba i fyra-fem timmar till. Oh woes!!
söndag 7 augusti 2011
overcast
Känner inte jättestort behov av att blogga då min partner in crime och wingman har återvänt för att lyssna på alla mina petty issues. Endast därför. Hyperbol. Egentligen är att vi inte pratar så mycket om varandras problem alls, mest för att jag inte vill prata om mina och han vet att jag inte skulle vara ett bra öra för hans (faktum är att han brukar bli arg på mig för att jag säger okänsliga saker i relation till hans problem). Detta är en bra grej tycker jag, det kanske verkar som en ganska oviktig vänskap men så är det inte heller. Jag kan egentligen inte umågs med människor som hellre för personliga konversationer istället för allmänna, då jag sällan bryr mig om andras behov av bekräftelse och därför tycker de att jag är "konstig" och blir arga. *stackars mig* Men för att klargöra, det är klart vi är där för varandra när vi behöver det men vi lägger inte lika mycket vikt i vår relation vid samtal om oss själva, finns så mycket annat att prata om.
Anywho... Vad jag ville säga var att jag får numera i verkliga livet mer social stimulus och uttryck så jag har inte så jättelust att blogga (just idag, that is, vi vet väl allt om min nyckfullhet vid det här laget).
Men kort info: Väger 38,7 (har ej gått upp sedan den stora fasteveckan, jobbar på det. Är enormt kluven mellan stolthet och skam). Åt idag grönkål, rädisor, hallon, blåbär, morötter och paprika till ett värde av 285 kcal. Och tre wasabinötter på Ludvigs inrådan (la fem till i fickan). Typ 20kcal? (460kcal/100g och de kan knappast väga mer än fem gram?) Det närmare obefintliga intaget av protein vägs upp av det faktum att jag bara har suttit i soffan och sett på film med Ludvig som en sorts social detox (och pga regnet)
I natt kontemplerade jag över kvällens andra drink om jag ska promenera allt mindre och börja styrketräna istället. Och äta protein i mängder så att jag kanske går upp 4-6kg i muskler. Eller är det för mycket muskler? Kommer jag se biff ut då? Jag vill inte se biff ut. Vill egentligen bara vara som jag är just nu men jag har hört att det inte går för sig. LW ligger egentligen inte långt bort. Eller jo, egentligen kanske två månader rent tidsmässigt men det är så frestande nära. Varför gå ner i vikt om man inte kan få slå sina rekord?
Sen har jag en till grej att blogga om som ni kanske får höra om när mörkret och sorgsenheten faller på.
Anywho... Vad jag ville säga var att jag får numera i verkliga livet mer social stimulus och uttryck så jag har inte så jättelust att blogga (just idag, that is, vi vet väl allt om min nyckfullhet vid det här laget).
Men kort info: Väger 38,7 (har ej gått upp sedan den stora fasteveckan, jobbar på det. Är enormt kluven mellan stolthet och skam). Åt idag grönkål, rädisor, hallon, blåbär, morötter och paprika till ett värde av 285 kcal. Och tre wasabinötter på Ludvigs inrådan (la fem till i fickan). Typ 20kcal? (460kcal/100g och de kan knappast väga mer än fem gram?) Det närmare obefintliga intaget av protein vägs upp av det faktum att jag bara har suttit i soffan och sett på film med Ludvig som en sorts social detox (och pga regnet)
I natt kontemplerade jag över kvällens andra drink om jag ska promenera allt mindre och börja styrketräna istället. Och äta protein i mängder så att jag kanske går upp 4-6kg i muskler. Eller är det för mycket muskler? Kommer jag se biff ut då? Jag vill inte se biff ut. Vill egentligen bara vara som jag är just nu men jag har hört att det inte går för sig. LW ligger egentligen inte långt bort. Eller jo, egentligen kanske två månader rent tidsmässigt men det är så frestande nära. Varför gå ner i vikt om man inte kan få slå sina rekord?
Sen har jag en till grej att blogga om som ni kanske får höra om när mörkret och sorgsenheten faller på.
fredag 5 augusti 2011
siesta, of sorts...
Sparsamt uppdaterade bloggar där varje inlägg är en del av ett alltför tydligt narrativ. Not a fan.
*passiv-aggressiv*
Det ligger något ljuvligt dekadent i att sova mellan halv fyra och klockan sju. Visserligen känner man sig ännu sömnigare en stund efter uppvaknandet men ändå.
När jag kom hem ifrån min och Ludvigs första för- och halva eftermiddag ensamma tillsammans så åt jag en grapefrukt som vände på nervägen efter tio minuter. Grapefruktspya är den vackraste spyan jag har sett. Ser ut som tuggad grapefrukt fast på något sätt är färgen intensivare.
Jag är egentligen alltför trött för att orka gå ut i två nätter till, men jag känner att jag missar livet om jag inte gör det. Den här veckan har jag dansat på de roligaste klubbarna jag har varit på sen jag fyllde 18 (lol, det är inte ens två månader så det kanske inte säger så mycket) så det ligger något i den känslan kan jag tycka. Men det är mitt eviga problem egentligen, att jag antingen är för på eller för avstängd. På söndag stänger jag av rejält.
*passiv-aggressiv*
Det ligger något ljuvligt dekadent i att sova mellan halv fyra och klockan sju. Visserligen känner man sig ännu sömnigare en stund efter uppvaknandet men ändå.
När jag kom hem ifrån min och Ludvigs första för- och halva eftermiddag ensamma tillsammans så åt jag en grapefrukt som vände på nervägen efter tio minuter. Grapefruktspya är den vackraste spyan jag har sett. Ser ut som tuggad grapefrukt fast på något sätt är färgen intensivare.
Jag är egentligen alltför trött för att orka gå ut i två nätter till, men jag känner att jag missar livet om jag inte gör det. Den här veckan har jag dansat på de roligaste klubbarna jag har varit på sen jag fyllde 18 (lol, det är inte ens två månader så det kanske inte säger så mycket) så det ligger något i den känslan kan jag tycka. Men det är mitt eviga problem egentligen, att jag antingen är för på eller för avstängd. På söndag stänger jag av rejält.
den som gapar efter mycket
Det känns som om allt jag gör, gör jag på för stor skala. Blir för trött tillslut. Nu är jag utmattad och vill på något vis att veckan ska vara över, vilket förtar det roliga litegrann. Nu har jag sovit sen klockan sex ungefär och vill bara sova mer.
Men nu ska jag hem till Ludvig på frukost (och kanske träffa hans mamma och jag är supernervös för jag väger nästan tre kilo mindre än sist hon såg mig och sist hon såg mig blev hon jätteorolig/ledsen) och sen hänka på honom till något seminarium (som verkar askul).
Men nu ska jag hem till Ludvig på frukost (och kanske träffa hans mamma och jag är supernervös för jag väger nästan tre kilo mindre än sist hon såg mig och sist hon såg mig blev hon jätteorolig/ledsen) och sen hänka på honom till något seminarium (som verkar askul).
torsdag 4 augusti 2011
dancing queen
Okej så nu är mitt jobb den här veckan avklarat och festen kan börja på riktigt, fast det gjorde den i tisdags typ. Har haft ännu roligare i år än förra so far. Ang jobb så ska jag jobba 3-4 dagar nästa vecka och sen har jag resten av augusti fri, eller ja, fram till den 29:e.
onsdag 3 augusti 2011
jfyi
Lever, är bara lite upptagen. Igår kom Ludvig hem. Det är helt fantastiskt. Men jag oroar mig över att vi har glidit ifrån varandra. Men nu har vi all tid i världen att fixa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)