mörkret

Jag vet inte riktigt om jag bara måste acceptera mitt liv som det ser ut nu. Det här med att arbeta ihjäl sig under veckorna, nästan förgås av förtvivlan och sedan försätta mig i livsfara pga tillfällig ångestlindring. Avskyr egentligen allt med det. Särskilt helgerna då. Men resten är inget att gå upp ur sängen för heller. Jag antar att det här med självmordsbenägenhet börjar någonstans, det är nog sällan någon tar livet av sig så fort den tanken dyker upp (de jag har känt och känt till som tagit livet av sig har gjort det efter lång tids depression) och jag antar att den började för mig för ett par veckor sen, när jag först skrev om det här. Sen dess har tanken mer och mer normaliserats i huvudet. Och om inget förändras så känns det som att det väldigt lätt skulle kunna gå så långt att jag faktiskt tar livet av mig. Vet inte vad det innebär. Rent logiskt så borde det innebära att jag skulle göra något för att få saker och ting att förändras. Men jag har ingen energi till att göra det, och inte heller vet jag vart jag skulle börja för att det skulle kunna gå.

Så, behövde bara berätta det för någon.

sexuell frustration

Men inte sexuell frustration som i dess traditionella bemärkelse, utan den frustration man känner när någon vill ligga med en och man själv inte vill (och förmedlar detta) och hen inte ger sig. Så var det för mig i söndags och det har läckt över ända fram till idag. Vill berätta om det pga gör mig argargarg. Kan bara berätta här pga anonym och pga få läsare.

Hade redan legat med tre olika personer mellan ons och lör (snälla, säg inget, känner mig äcklig som det är, det är ju poängen förstås, men tyst) och i söndags ville jag bara ha en axel att eventuellt gråta ut på (fast nää, inte det heller, men ville inte vara ensam, hade eventuellt kunnat berätta om mina bekymmer om jag hade börjat känna mig trygg, ville bara ha vanligt häng liksom). Personen som valet föll på var någon som jag har haft bra kontakt med och tänkte att det skulle vara trevligt att... utveckla en djupare vänskap (lol) med honom (ska i fortsättningen helt enkelt hålla mig borta från str8a män när jag vill ha vänner :( ).

Nödvändig info: I våras så berättade han att han var lite kär i mig. Men det var liksom i våras så jag tänkte att det hade gått över och vi därför kunde vara vänner (just pga att han var kär i mig och inte kåt på mig, att han tyckte om mig bortom något kroppsligt) Men pga att han faktiskt har varit kär i mig och att jag nyligen gjort slut med pv trodde han att det var ett booty call och saker blev jättejobbiga. För det första är det krasst att förutsätta att man vill ha sex när man frågar om man vill träffas (om man aldrig har haft sex eller pratat i de banorna öht), men kanske borde ha varit lite tydlig med det.

Men liksom, så fort han började fingra mig i nacken, greppa tag i min midja eller liknande så drog jag mig bort från honom. Vilket ändå var en personlig seger för mig pga har inte reagerat så om jag inte vill sedan i somras. Har inte ens känt efter om jag inte vill, utan antingen bara givit upp all makt jag har själv och antingen varit en död fisk som folk får göra vad de vill med eller kopplat bort alla typer av känslor och när det varit riktigt illa dissocierat (knappt registrerat vad som hänt). Men pga att han var sån så blev jag nervös/rädd och gick in i mig själv (så som jag alltid har gjort i sådana situationer innan, där pv (obvsly) och en annan person varit undantagen) och därför ett jättedåligt sällskap plus att jag fortf rent verbalt inte kunde säga "jag vill inte ha sex ikväll alls" (men likväl sa jag jag vill inte och bokstavligen talat knuffade/tryckte bort honom...).

Så när det gång på gång hade hänt i ca 3h (med film i bakgrunden), då  kulminerade det tillslut i att han drog min hand till hans stånd (som f.ö. var lite av en besvikelse). Och jag drog då undan den, kröp ihop till en liten boll och gick hem strax därefter.

Sen igår frågade han mig vad som hände och jag berättade då om våldtäkten (vilket givetvis inte var anledningen egentligen pga ger mig till vemsomhelst annars typ, men kunde likväl vara det) och att jag inte vill träffa honom igen. Sen dess har jag fått och svarat på flera jättelånga mejl som har innehållit olika fraser om vad jag är skyldig honom (mer umgänge, sex) pga att jag initierade kontakt och därför är egoistisk (själv tkr jag det är egoistiskt att tjata sig fram till häng och sex av någon som säger att hon är besvärad av sexuella situationer och tror att det beror på honom om man inte vill ligga när det till synes beror på våldtäkt, ) och att jag borde berättat (fair point, dock är det ju jättesvårt...), att "ett nej oftast betyder ja" (?!?!, srsly? hur kan man säga det till någon öht, framförallt någon som berättar att hon nyligen blivit våldtagen?!?!). Han ba: se det från mitt perspektiv och man ba... gå tillbaka till din kvinnohatande grotta och döööö...

Nu verkar det som om jag har skakat av mig honom men är så arg på all idioti och var därför tvungen att skriva om det. Är så mycket lugnare nu. Kan ta mig över det.

Lärde mig dock att jag kanske borde testa att "lära" mig säga nej till sex innan jag kan "lära" mig att säga ja (på mina egna villkor, inte under de skamlösa villkoren jag kör på nuförtiden). Dock att man fann ngn typ av sadistisk njutning i att nobba också vilket också känns fel... Hatar mitt liv.

Inte äta inte sova dö

Det är på klockslaget (17.53) en månad sen vi bestämde oss för att vi inte skulle fortsätta vara vi längre. För två dagar sen bröt vi totalt med varandra. I särklass det allra smärtsammaste beslut jag har tagit. Men det kommer en punkt där man inser att hur mycket man än älskar personen så fungerar det inte och kommer aldrig att kunna fungera. det var ett gemensamt beslut men på mitt initiativ (ingen vill vara hen som dumpar hen som lider och förmodligen inte klarar sig på egen hand). Jag vill inte prata om det något mer. En annan gång när det finns perspektiv ist för smärta.

Veckorna överlever jag genom att plugga 100% (fast jag ägnar kanske 25h i veckan åt att plugga, men kursens studietakt är 100%) och jobba 60-70%. Tränar även mellan 1-3h/dag, har skavsår och träningsvärk. Det lämnar inte mycket tid åt annat och det är bra. Sova kan jag ej göra speciellt bra ändå. Under helgerna kämpar jag för att inte förgås av ensamhet och ångest, ger upp och ger min kropp till nästan-främlingar som slår mig. Gråter. Insåg idag att allt jag började att bygga upp för ca 3år sedan har totalraserats. Jag hatar mig själv. (Tycker dock fortfarande att detta ej är platsen för dessa problem. Detta är egentligen platsen för min ätstörning, kan ej prata om det andra utöver de hänvisningar jag ibland har skrivit, tror att de är ca 10st totalt över 500+ inlägg.)

Kom igår även fram till att det inte skulle spela någon roll om jag dog. Säger det varken med sorg eller med avsikten att blotta suicidala tankar, det är bara ett ganska kallt konstaterande. Mitt liv är liksom bara ingenting. Sedan min bff flyttade till ett annat land (och lär inte komma tillbaka) har jag mer el mindre inga kvar (som betyder något för mig och som jag betyder något för). Lär aldrig få det heller eftersom jag aldrig mer kommer att kunna släppa in någon på livet. Och alltså, personer som lever enbart för sig själva? Varför bör vi finnas?! Ovanpå det har vi den totala avsaknaden av framåtrörelse. Det är bara ett enda stort slöseri och jag ser verkligen inte meningen med att jag ska gå omkring och må dåligt varje dag för något som inte är värt ett enda dugg. (Jag vet att det finns personer (3-4) som skulle bli väldigt ledsna om jag inte längre fanns men jag tror att om vi skulle kvantifiera deras tillfälliga lidande med mitt oupphörliga skulle mitt hamna på en högre siffra.) Men igen, har bara insett detta. Det innebär inte att jag tänker hoppa från en bro. Inte för att det är någon som läser eller bryr sig.