mörkret

Jag vet inte riktigt om jag bara måste acceptera mitt liv som det ser ut nu. Det här med att arbeta ihjäl sig under veckorna, nästan förgås av förtvivlan och sedan försätta mig i livsfara pga tillfällig ångestlindring. Avskyr egentligen allt med det. Särskilt helgerna då. Men resten är inget att gå upp ur sängen för heller. Jag antar att det här med självmordsbenägenhet börjar någonstans, det är nog sällan någon tar livet av sig så fort den tanken dyker upp (de jag har känt och känt till som tagit livet av sig har gjort det efter lång tids depression) och jag antar att den började för mig för ett par veckor sen, när jag först skrev om det här. Sen dess har tanken mer och mer normaliserats i huvudet. Och om inget förändras så känns det som att det väldigt lätt skulle kunna gå så långt att jag faktiskt tar livet av mig. Vet inte vad det innebär. Rent logiskt så borde det innebära att jag skulle göra något för att få saker och ting att förändras. Men jag har ingen energi till att göra det, och inte heller vet jag vart jag skulle börja för att det skulle kunna gå.

Så, behövde bara berätta det för någon.

sexuell frustration

Men inte sexuell frustration som i dess traditionella bemärkelse, utan den frustration man känner när någon vill ligga med en och man själv inte vill (och förmedlar detta) och hen inte ger sig. Så var det för mig i söndags och det har läckt över ända fram till idag. Vill berätta om det pga gör mig argargarg. Kan bara berätta här pga anonym och pga få läsare.

Hade redan legat med tre olika personer mellan ons och lör (snälla, säg inget, känner mig äcklig som det är, det är ju poängen förstås, men tyst) och i söndags ville jag bara ha en axel att eventuellt gråta ut på (fast nää, inte det heller, men ville inte vara ensam, hade eventuellt kunnat berätta om mina bekymmer om jag hade börjat känna mig trygg, ville bara ha vanligt häng liksom). Personen som valet föll på var någon som jag har haft bra kontakt med och tänkte att det skulle vara trevligt att... utveckla en djupare vänskap (lol) med honom (ska i fortsättningen helt enkelt hålla mig borta från str8a män när jag vill ha vänner :( ).

Nödvändig info: I våras så berättade han att han var lite kär i mig. Men det var liksom i våras så jag tänkte att det hade gått över och vi därför kunde vara vänner (just pga att han var kär i mig och inte kåt på mig, att han tyckte om mig bortom något kroppsligt) Men pga att han faktiskt har varit kär i mig och att jag nyligen gjort slut med pv trodde han att det var ett booty call och saker blev jättejobbiga. För det första är det krasst att förutsätta att man vill ha sex när man frågar om man vill träffas (om man aldrig har haft sex eller pratat i de banorna öht), men kanske borde ha varit lite tydlig med det.

Men liksom, så fort han började fingra mig i nacken, greppa tag i min midja eller liknande så drog jag mig bort från honom. Vilket ändå var en personlig seger för mig pga har inte reagerat så om jag inte vill sedan i somras. Har inte ens känt efter om jag inte vill, utan antingen bara givit upp all makt jag har själv och antingen varit en död fisk som folk får göra vad de vill med eller kopplat bort alla typer av känslor och när det varit riktigt illa dissocierat (knappt registrerat vad som hänt). Men pga att han var sån så blev jag nervös/rädd och gick in i mig själv (så som jag alltid har gjort i sådana situationer innan, där pv (obvsly) och en annan person varit undantagen) och därför ett jättedåligt sällskap plus att jag fortf rent verbalt inte kunde säga "jag vill inte ha sex ikväll alls" (men likväl sa jag jag vill inte och bokstavligen talat knuffade/tryckte bort honom...).

Så när det gång på gång hade hänt i ca 3h (med film i bakgrunden), då  kulminerade det tillslut i att han drog min hand till hans stånd (som f.ö. var lite av en besvikelse). Och jag drog då undan den, kröp ihop till en liten boll och gick hem strax därefter.

Sen igår frågade han mig vad som hände och jag berättade då om våldtäkten (vilket givetvis inte var anledningen egentligen pga ger mig till vemsomhelst annars typ, men kunde likväl vara det) och att jag inte vill träffa honom igen. Sen dess har jag fått och svarat på flera jättelånga mejl som har innehållit olika fraser om vad jag är skyldig honom (mer umgänge, sex) pga att jag initierade kontakt och därför är egoistisk (själv tkr jag det är egoistiskt att tjata sig fram till häng och sex av någon som säger att hon är besvärad av sexuella situationer och tror att det beror på honom om man inte vill ligga när det till synes beror på våldtäkt, ) och att jag borde berättat (fair point, dock är det ju jättesvårt...), att "ett nej oftast betyder ja" (?!?!, srsly? hur kan man säga det till någon öht, framförallt någon som berättar att hon nyligen blivit våldtagen?!?!). Han ba: se det från mitt perspektiv och man ba... gå tillbaka till din kvinnohatande grotta och döööö...

Nu verkar det som om jag har skakat av mig honom men är så arg på all idioti och var därför tvungen att skriva om det. Är så mycket lugnare nu. Kan ta mig över det.

Lärde mig dock att jag kanske borde testa att "lära" mig säga nej till sex innan jag kan "lära" mig att säga ja (på mina egna villkor, inte under de skamlösa villkoren jag kör på nuförtiden). Dock att man fann ngn typ av sadistisk njutning i att nobba också vilket också känns fel... Hatar mitt liv.

Inte äta inte sova dö

Det är på klockslaget (17.53) en månad sen vi bestämde oss för att vi inte skulle fortsätta vara vi längre. För två dagar sen bröt vi totalt med varandra. I särklass det allra smärtsammaste beslut jag har tagit. Men det kommer en punkt där man inser att hur mycket man än älskar personen så fungerar det inte och kommer aldrig att kunna fungera. det var ett gemensamt beslut men på mitt initiativ (ingen vill vara hen som dumpar hen som lider och förmodligen inte klarar sig på egen hand). Jag vill inte prata om det något mer. En annan gång när det finns perspektiv ist för smärta.

Veckorna överlever jag genom att plugga 100% (fast jag ägnar kanske 25h i veckan åt att plugga, men kursens studietakt är 100%) och jobba 60-70%. Tränar även mellan 1-3h/dag, har skavsår och träningsvärk. Det lämnar inte mycket tid åt annat och det är bra. Sova kan jag ej göra speciellt bra ändå. Under helgerna kämpar jag för att inte förgås av ensamhet och ångest, ger upp och ger min kropp till nästan-främlingar som slår mig. Gråter. Insåg idag att allt jag började att bygga upp för ca 3år sedan har totalraserats. Jag hatar mig själv. (Tycker dock fortfarande att detta ej är platsen för dessa problem. Detta är egentligen platsen för min ätstörning, kan ej prata om det andra utöver de hänvisningar jag ibland har skrivit, tror att de är ca 10st totalt över 500+ inlägg.)

Kom igår även fram till att det inte skulle spela någon roll om jag dog. Säger det varken med sorg eller med avsikten att blotta suicidala tankar, det är bara ett ganska kallt konstaterande. Mitt liv är liksom bara ingenting. Sedan min bff flyttade till ett annat land (och lär inte komma tillbaka) har jag mer el mindre inga kvar (som betyder något för mig och som jag betyder något för). Lär aldrig få det heller eftersom jag aldrig mer kommer att kunna släppa in någon på livet. Och alltså, personer som lever enbart för sig själva? Varför bör vi finnas?! Ovanpå det har vi den totala avsaknaden av framåtrörelse. Det är bara ett enda stort slöseri och jag ser verkligen inte meningen med att jag ska gå omkring och må dåligt varje dag för något som inte är värt ett enda dugg. (Jag vet att det finns personer (3-4) som skulle bli väldigt ledsna om jag inte längre fanns men jag tror att om vi skulle kvantifiera deras tillfälliga lidande med mitt oupphörliga skulle mitt hamna på en högre siffra.) Men igen, har bara insett detta. Det innebär inte att jag tänker hoppa från en bro. Inte för att det är någon som läser eller bryr sig.

Två till sex år

^ är vad han kan få, om de nu fick rätt person och det går vidare till åtal osv. Finns det någon rättvisa i världen så får han sex år. Tycker att de skador jag fick gör att han förtjänar maxstraff, tack och lov att jag har relativt bra läkkött trots anorexi, inbillar mig att allt blir bättre så fort det inte finns något på kroppen som kan påminna mig om det som hände.

Plus all den här ångesten. De dagar jag inte är trammad (vilket jag testar att inte vara med jämna mellanrum pga vill inte etablera ett fysiskt beroende och vill märka när ångesten avtar i takt med tiden, inte för att den verkar göra det) är den obeveklig. Kuratorn säger att det är ett tillfälligt tillstånd som hon tycker att man inte ska medicinera för mycket (och jag håller med, egentligen men just nu är min sensibilitet starkare än min övertygelse), men alltså den är inte tillfällig, den är allestädes närvarande, bara i olika magnitud på den emotionella richterskalan. Oftast tar den sig till uttryck i intensiv hjärtklappning, ibland illamående, kramper och yrsel, när det är allra värst (på nätterna) så kan jag spy (vilket inte är helt ovälkommet pga all mat jag trycker i mig emellanåt). Det är inget jag står ut med längre än två dagar. Därför tramadol.

Har bara varit ute en handfull gånger på tre veckor. De gånger jag träffat kuratorn och sedan för att handla. Jag fattar ju att ingen kommer att attackera mig klockan två på eftermiddagen i entrén på SÖS eller klockan åtta på morgonen på Konsum men det är ändå asjobbigt. Främst är jag dock trött när jag vistas utomhus. Totalt utmattad, trots att jag är relativt pigg hemma.

Tror att den allra värsta effekten är att jag har börjat dissociera igen. 

allt som var mitt

Gud, har nog gråtit flera liter tårar till den låten de senaste veckorna. När refrängen börjar så brister det. Särskilt om jag kollar på videon också, vid 0.55 när kameran rullar över till gärningsmännen och man ser deras ansikten helt utan ansiktsdrag. För det är precis så det är.

Hade egentligen tänkt att skriva mer igår men fick för mycket ångest av det så jag lät bli och svalde 100mg tram istället. Men jag försöker igen för det ska tydligen hjälpa att prata om det. Men min syster är bortrest och det är inget man berättar över telefon och pv vet men det är inget jag kan prata med honom om av uppenbara anledningar. Plus att jag inte vill vara med honom då det är lite svårt att hemlighålla ett milt beroende av smärtstillande och hetsätningstendenser (för liksom det är så jevla logiskt att tappa den sista lilla biten av kontroll man har att klamra sig fast vid när någon annan tar ifrån en all annan. Fy. Hatar mig själv.) när ens pojkvän vakar över en som någon hökmamma. Och jag vet att det är dumt att stänga ute honom eftersom han lider av det också men snart, när jag har återhämtat mig lite till och slutat tramma och slutat hetsa ska jag släppa in honom. För jag vet att jag behöver honom så himla mycket just nu. Men jag står inte ut med ångesten och jag vägrar att tro på att Atarax har motverkat någon typ av ångest för någon person någonsin. Kör 150mg varje dag (det är en dålig idé att överskrida maxdosen om man misstänker att njurarna har sett bättre dagar) och det hjälper inte ett skvatt.

Så, um. Vet egentligen inte vad jag vill säga mer. Det jag vill dela med mig av den här upplevelsen är 1) man ska skrika så högt det bara går och kämpa emot allt vad man har om det idiotiska aset inte har något vapen, vet att mycket beror på instinkt, vissa flyr i fara (fast han satt liksom på mig så det kunde jag inte), andra kämpar och andra stelnar. Men seriöst, ha det i åtanke. 2) sluta om han tar stryptag (fast var typ "nyfiken" på att utmana honom, liksom typ "Seriöst, du är redan så jävla illa ute, vill du göra det här till ett mord också?!" Jag minns att jag var jävligt förbannad mitt i all panik) 3) om du är hemma/ute någonstans och hör någon skrika upprepade gånger, se till att någon ringer polisen och gå ut och se vad det är. Vet att det finns en mytbild (tror det baseras på någon typ av studie, och har även läst i psykologiboken jag hade på gymnasiet om nån brud som blev mördad för att folk trodde att någon annan skulle hjälpa till när de hörde henne skrika) att det enda som kommer att hjälpa när man behöver att medmänniskor kommer till ens undsättning är att skrika "DET BRINNER!" men ett våldtäktsoffer har sannolikt inte sinnesnärvaro nog att skrika det. Jag hade inte ens förmåga att skrika "Hjälp", bara panikslagna primalskrik (tänkte efteråt på hur konstiga mina skrik lät, som någon underlig fågel) och jag är så enormt tacksam att det fanns människor i husen i närheten som gick ut (så han sprang iväg&så att det finns vittnen om hur han var klädd, kanske hur han såg ut i ansiktet, själv minns jag bara hans svarta hoodie*) och att någon ringde polisen osv.

Blev fortfarande våldtagen och fick väl antagligen mer skador på köpet för att jag kämpade emot men det sinkade aset och polisen tog någon snubbe i närheten den natten. Vet inte om det är rätt snubbe eftersom polisutredningar tar aslång tid och målsäganden inte får reda på grejer under tiden men om det är det så lär det finnas tillräckligt med bevis för att han ska få fängelse; DNA och fingeravtryck och skoavtryck. Hela CSI-baletten.

*Känns så himla klyschigt att han hade en svart hoodie, som om han planerat att överfalla den första intet ont anande tjejen som råkade vara ute i Bromma klockan kvart över ett en tisdagsnatt. Wtf, liksom.

full of woe and further to go

Jag kan inte sluta tänka på alla nätter jag har stapplat hem, alldeles för full och svag, i de förorter jag bodde i med mamma (de s.k. fulare förorterna; långt ut på tunnelbanelinjerna, de med hög brottslighet, där man dör flera år tidigare än någon annanstans i stan pga betong och kärvhet och stress suger livskraften ur en), eller för den delen: det senaste året i stan, i kläder som samhället anser att man "ber om det" om man klär sig i dem. De bör till antalet vara över hundra. För att inte tala om de gånger jag träffat främmande män från internet. Och alla dessa nätter har jag, konstigt nog, aldrig öht tänkt att jag, mitt underliv och mitt mänskliga värde skulle vara i någonsomhelst fara, har aldrig varit rädd för natten och det som "lurar i skuggorna". Men så plötsligt: en tisdagsnatt, spiknykter i fucking Bromma av alla jävla ställen, i heltäckande kläder som pv - bara några timmar timmar tidigare - blev arg på pga att det var svårt att få mig ur dem så händer det. 

Och kläderna bara gled av. Satans jävla tygsjok. Satans jävla as.

NÅGONTING ANNAT

Äsch då, nu gjorde man avkall på allt vad nattsömn heter.

Såklart drygt, i synnerhet pga att jag har huvudvärk och även mår lite illa och det vore ju faktiskt toppen om man bara kunde få sova bort det. Men ja, istället står inget i huvudet stilla och hjärtat slår lite underligt hårt. Men lite välkommet är det då jag&pv tydligen ska på middag hos hans ex och hennes man på onsdag så om jag inte sover denna natt kommer jag definitivt få sova nästa och vakna pigg och älskvärd inför vad som i bästa fall blir de mest kymiga timmarna i hela mitt liv.

Vad har man på sig till något sånt? Vill se... mogen och graciös ut. Lol, är ingetdera och kommer aldrig någonsin ge det intrycket. Åh, herre...

Det är lustigt egentligen, alltid när man säger till någon normal jävel att man ibland plågas av insomnia så tror hen att man är helt sjuk i huvudet/tyngs av allvarliga bryderier. Men nää, det behöver inte alls vara så (även om det ofta kan vara så), ibland kan huvudet bara inte varva ner och det är HELA grejen. Så är det nu för mig, det sistnämnda.

Om två eller tre timmar ska jag släpa mig ut på tretimmarspromenad hade jag tänkt. Skulle ju givetvis kunna göra det nu men att vara klar med promenaden klockan halv åtta halv nio blir alldeles perfekt, då kan man äta frukost och sedan kan dagen börja på riktigt.

Nu har jag inget mer att säga och det var ju  tråkigt för min del för jag kan ändå inte koncentrera mig på läsning. (Eller jo, men typ femtio sidor åt gången)

And I don't need therapy because I have cigarettes

Kära barn, man ska inte röka men usch vad skönt det kan vara att bara bota lite slentrianångest med lite kedjerökning. Köpte alltså cigg för mina sista pengar igår och kom att tänka på the wave pictures och det är det enda jag har lyssnat på sen dess.

Vet ni vad jag kan sakna? År 2007-8ish när det fortfarande var litelite coolt/attraktivt att vara poptjej (alltså inte lyssnar-på-the-kooks-och-bär-ohyggligt-fula-storblommiga-femtiotalsklänningar-poptjej, utan the real deal *autentisk*). Aja, behöver inte vara cool.

Idag har jag förutom äggröra på 2 ägg, en äggvita och med varma tomater på sidan ätit+druckit en mazarin och två klunkar fanta, courtsey of Barnet, den älskade sjuåringen. (Och druckit te och vatten, ofc). Fick pengar av föräldrarna* för att fika och det var så mysigt och kände liksom något typ av ansvar för Barnets utveckling och åt därför en mazarin (alltså äter ju aldrig när jag fikar men jag tycker det är vidrigt med typ latte och enorma muffins osv, går bara på ställen som säljer chokladsnitt och syltkakor etc. pensionärsfika) och blev bjuden att smaka på Barnets läsk och gjorde det. Min kosthållning nu under sommaren är typ förödande för att jag dels var hos m&m aslänge och ville göra morfar glad och nu har pv semester och vi umgås därför ganska många timmar om dagen. Matvanorna är typ att äta sällan men när jag väl äter så blir det "onyttigt", inte onyttigt per se utan bara inte nyttigt kanske man kan säga. Liksom får under ett par dagar i mig samma mängd energi jag skulle fått om jag hade ätit mer som jag själv vill (oftare och kalorisnålare) men känns som  om att all den energin "spenderas" (eller kanske investeras, isf) på saker innehållandes smör och nu även socker. Verkligen sämsta dieten någonsin. Inte för att jag tror att jag går upp i vikt eller så men bara det att det är illa nog att äta onyttigt men att äta onyttigt och samtidigt svälta känns ännu värre, det är ju dubbelt dödligt.

*Har kommit fram till att jag hatar hennes föräldrar dock, de är av den där äckliga typen som får en att vilja avskaffa privat ägande. Ni vet nog precis vad jag menar.

fem

dagar utan mat blev det. Sen åt jag ett par deciliter yoghurt idag.

Ni vet när man går förbi någon främling vars utseende man tycker om och av ren reflex kollar en extra gång/extra länge på hen? Och att främlingar som tycker om ens utseende också antagligen gör det emellanåt, (jag tänker mig att de flestas utseende faller åtminstone någon i smaken). Ibland kommer de på en (ganska ofta pga att jag tycker de flesta är rätt snygga, i min värld är kanske 70% av alla kvinnor och kanske 40% av alla män fuckable) och sällan kommer man på dem. Och mycket, mycket sällan sker detta: Någon som tycker om ens utseende kollar in en en extra gång och man märker det pga att man kollade in hen en extra gång också och så delar man ett moment tillsammans. Det är fint, tycker jag. Liksom tysta komplimanger, som kommer helt spontant.

Sen har jag frivilligt gett väginstruktioner (heter det så? fult isf.) till tre olika grupper/par av turister i Gamla Stan idag. Det började med två nederländare imorse som såg vilsna ut och jag frågade spontant Do you need directions? Och sen kände jag mig som en god människa... Därför gjorde jag det två gånger till. Vid ett tillfälle kändes det typ som om jag var på jakt efter turister att ta under mina varma trygga stockholmskunnande vingar. Haha, tänk om jag skulle sysselsätta mig med det resten av sommaren, vandra omkring bland turister och maniskt ge vägbeskrivningar pga ensam och kontaktsökande.

Asså lägg till att jag både turister och Gamla stan.

Musik

Den allra effektfullaste musiken är den som blir bättre av att lyssna lågt på. Ex1. Arab Strap. (Trivia: Förlorade oskulden till The Week Never Starts Round Here, eller asså första frivilliga penetrationsoskulden. Gills det fortfarande då?) Ex2. Parenthetical Girls.

Hade nu tänkt att leva på vatten och te i minst tre dagar. Är så lycklig över detta. Passar perfekt pga har ont i foten och kan ej träna/jobba.

Nu ska jag duscha för första gången sedan i söndags. Lite sorgligt pga älskar att gå omkring smutsig och har en bara rena kläder på sig så luktar en inget, plus att man såklart kör med absolut torr och babypuder och (tråkigt nog) parfymerad SPF50. Inte fått ett enda klagomål, snarare tvärtom. Aja, älskar att gå omkring ren och som en kokosdoftande dröm också. Men oj vad jobbigt det kommer att bli att skrubba bort allt ingrott sjövatten och vägdamm.

Kids

Ska delge mycket viktig livskunskap för er: Finns inget bättre än att umgås med sjuåringar. Iaf otroligt smarta sjuåringar (liksom märks att jag är släkt med sjuåringen jag pratar om). Allt sjuåringar vill göra är jättekul; bada (med baddräkt så man bara kan säga "Jag har ramlat och slagit mig" ang. blåmärken på låren), klättra i träd, spela fotboll, prata om djur och dumma barn i skolan, busa med vuxna, osv.

Åh, vad jag är lycklig idag.

Sysslingen har även lärt mig att man ska doppa chips i Nutella; provade inte såklart (vilket egentligen oroade mig: pga HUR mottagliga är sjuåringar?) men känns som viktig info. Hur smart är inte ungen för att redan ha listat ut detta att sött+salt=awesome? Vet att jag inte hade det när jag var sju iaf.

Plus detta: Älskar detta att man är coolast i världen även fast man bara är coolast i världen pga att man är äldre.

Vi ska till Grönan nästa vecka, är inte så pepp på folkmassor och barn som då är äckliga men det kanske blir kul, har trots allt inte varit där på sisådär sju år (utöver i spelningssyfte).

Så, nu vet ni. Plocka därför upp närmaste lilla släkting/granne/kompisbarn ni har och bara ÄLSKA! Alternativt grooma främmande barn på stan men jag kan tyvärr inte svara för eventuella rättsliga följder.

På tal om något helt annat var jag jättenära att åka tillbaka in till stan pga så himlans kåt... Sen kom jag på att pv inte är i stan ändå så det hade ju bara varit en waste. Men asså det är illa nu. Liksom inte bara så att jag vill ha en orgasm, utan jag vill ligga!!! Har till följd av detta blivit extra ekivok (är hyfsat flörtig i default pga rätt bra försvarsmekanism om man vill hålla folk på avstånd samtidigt som man inte verkar vara fientlig)... Mm... Inte så bra med tanke på sällskapet jag har att tillgå.

Aja nu ska man fortsätta vara social kameleont. Fastän mitt ödleideal snarare är vattensalamander.

Hello Sunshine

Ännu en solig sommardag, ännu en dag då man möter utmaningen att skyla blåmärken av en mer avslöjande natur och samtidigt ha temperatursanpassade kläder. Alla mina är hyfsat skira eller inte speciellt täckande så det blir faktiskt jättesvårt... Har typ två utstyrslar med mig som klarar jobbet helt. För att inte tala om när jag badade idag och efter kanske 40min ville upp ur vattnet men fick sällskap av två gäster som satte sig vid bryggan och samtalade. Det blev typ en timmes badande till och sen gav jag upp, kort efter kommentaren om att hela jag måste vara som ett russin (vilket jag i sammanhanget tyckte var xtrmt opassande: två män, 30- resp. 40-ish tyckte att man skulle kliva upp ur vattnet och mer eller mindre flaunt it... vet inte om jag överreagerar men tror inte det). Hade utsläppt hår så det kanske dolde det värsta på överkroppen, de allra synligaste på låren skulle ju kunna ha uppkommit på mer naturlig väg än de faktiskt har och de hade varit tvungna att titta efter riktigt noga för att se dem på insida lår så jag tror att jag gick hyfsat säker ur den pärsen men ändå, paranoian&skammen.

Typ på tal om ovanstående, sedan m&m åkte härifrån för andra äventyr igår har klientelet här borta ändrats drastiskt: från m&m's sköna gummor och trevliga gubbar (vars sällskap jag ofta misstror och undervärderar pga har lyssnat för mycket på Ring P1 :( ) att diskutera allt möjligt mellan dubstep och Gun-Britt Sundström med till mina mostrars och kusiners unga/medelålders karriärister som pratar om pengar och husrenoveringar. Usch.

Men har lärt mig detta: Från äldre och förmodat "visa" personer utan högskoleutbildning får man i 9 fall av 10 höra detta: Vad bra att du pluggar vidare, det är något jag ångrar att jag inte gjorde. Och från äldre och förmodat "visa" personer med högskoleutbildning låter det i 9 fall av 10: om det är något jag ångrar så är det att jag började plugga direkt. Så man ska plugga, men inte direkt. Men who fucking cares: Det enda jag är good for är att plugga och läsa och tänker göra det ända tills CSN säger att jag inte får låna mer pengar av staten och måste betala tillbaka till samhället med all min kompetens som jag inte kommer ha för att kunskap är inte lika med kompetens.

Det ska fucking löna sig att blogga

... för att parafrasera nån idiot. Med tillräckliga incitament kan vi tvinga ut dessa lata 90-talistkids ut i cyberrymden. I mitt fall är det komplimanger. *enkel själ*

Sedan vi sist hördes har jag flytt ut till landet för att leka Brideshead och hänge mig åt spritfetman. Lodar omkring i samma gamla vita kläder från förra året (kände sån otrolig lättnad för ca två veckor sedan när studentfirandena var över och jag kunde börja klä mig som jag vill utan att bli misstagen för någon student), tar skrubbsårsgenererande tretimmarspromenader varje förmiddag, klättrar i träd, läser på vinden och hänger med löst folk som m&m tar hit. Helst vill jag bara vara ensam men sociala konventioner är ett jevla ok. Undviker mormor. Blir gödd :(:(:(

Mina "ekonomiska problem" (asså ingen vet mer än jag hur privilegierad jag faktiskt är så käften) löste jag genom ebay så denna månad har jag råd med allt det onödiga jag behöver. Plus mat till mamma. Plus betala räkningar såklart. Gör även en massa fysiskt arbete häromkring och antagligen får jag pengar av morfar för det. Men jag gör det mest för träningen (tänker att jag kommer bli så himla senig av fysiskt arbete plus lite mat; en ödla, mmm...) och statarromantiken i det hela.

Har under dagen känt en förkylning eller gud förbjude halsfluss komma smygande så nu suger jag på en citron för att jag i alla fall vill känna att jag på något sätt kämpade emot det eventuella viruset.

Sen har jag växt ut min hästlugg alldeles precis lagom för att kunna klippa håret axellångt (är höftlångt atm) utan att resultatet blir att man ser ut som en femåring (har extremt barnsligt ansikte, får ibland legga när jag ska köpa sockerfri energidryck på PB. Är en välbehållen nittonåring) samtidigt som jag då har skramlat ihop tillräckligt med cash för att genomföra det som jag har "jobbat" inför ända sedan april typ. Men så idag så bytte jag min vanliga hästsvans mot två flätor och ba: fyyy vad snyggt! och nu vill jag aldrig klippa mig igen. Dock kan det visa sig vara en utmaning att reclaima en klassisk barnfrisyr om man själv faktiskt ser ut som ett barn. Men seriöst, det är den perfekta looken för mig.

Funderar på detta: Om det är värt att läsa Erlanders dagböcker (finns ju rätt många) eller om man ska ta och byta land och läsa om typ de Gaulle, Franco eller Eisenhower (fast det känns som om am. presidenter är xtremt tråkiga... utöver han som kanske var en hen) eller whathaveyou. Har sedan jag läste Ingvar Carlssons två böcker (zzzz, mina favoriter: är Erlander, Palme och De Geer) istället läst Bonjour Tristesse (mitt credo in life: ingen sommar är komplett utan en läsning av Bonjour Tristesse), Idioten (snälla, vem har sagt att man måste läsa Dostojevskij när man är ung. Pga hen hade rätt.) och Dimma (Miguel de Unamuno). Fast fick ett sms av skolkamrat som vill att jag ska läsa Game of Thrones så det kanske jag ska göra för att vara snäll (så han har någon att diskutera med).

Sist detta roliga: Pv går på semester på fredag och vill komma hit. Så himla awkward. Vi har ju inte direkt varit hemliga med att vi är tillsammans men det rynkas på allas näsor så det är inte så kul... Egentligen är det väl fint eller whatever, att han vill bli del i min släkt. I synnerhet eftersom vi har haft sådana himlans problem med "hur seriösa är vi med det här?", "var vill du att det ska leda?" och blablabla. Men liksom, släktsituationen är redan jobbig som den är...

A summer wasting

Alltså jag har så mycket som jag tror att jag skulle vilja berätta, stort och smått, mest smått om jag ska vara ärlig så få mot förmodan inga förhoppningar nu. Men jag failar typ på att jag inte kommer på en bra rubrik. Det är en grej med bloggandet som både är viktig och oviktig (höll på att skriva enligt mig, pga att glömmer bort att sånt är onödigt, i synnerhet i en blogg om sig själv). Liksom om man inte kommer på en passande rubrik betyder ju det att man bara har skrivit onödigt nonsens som inte ens kan sammanfattas med några ledord och det känns ju pinsamt och mål-löst. Å andra sidan: who gives a flying fuck.

En annan sak jag failar på är att jag har glömt bort vilken inställning jag har till mig, skrivandet om mig, skrivandet i sin helhet osv. Sorry för att man är meta och otroligt tråkig men det är väl någon typ av omorienteringsprocess.

Denna sommar kommer jag helt att slösa bort tror jag. Dels för att jag har blivit utlasad från mitt "vanliga" jobb, orkar inte med mitt låtsasjobb, glömde att anmäla mig till någon sommarkurs och den enda kompisen jag känner för att hänga med är bortrest fram till slutet av augusti. Har haft extremt låg tolerans för olika typer av umgänge på sistone och det borde jag ändra på men jag har varken energi eller ekonomi (det kostar att ha kul jämt som Krunegård en gång sjöng.) för det så ja... Ensam, it is. (Bortsett från pv men han har ju jobb och umgänge så liksom inte riktigt det heller, don't mind heller egentligen, har aldrig varit typen som vill umgås med sin respektive 24/7. Lol, har aldrig varit typen som vill ha en respektive).

Har försökt att söka nya jobb men alltså detta: får panik inför arbetsintervjuer (seriöst har bangat på tre stycken pga yrsel och andra trevliga paniksymptom. hatar evolutionen) så kommer inte att få något som jag inte utnyttjar genom svågerpolitik och det tänker jag stå över tills jag är utblottad i typ... juli.

Okej, helt till spillo kommer inte sommaren att gå pga har precis påbörjat dessa projekt: att idogt plugga spanska (går än så länge jättebra, skriver små debila texter och utvidgar mitt ordförråd och grammatiska kunnande genom att läsa el mundo och spanska metro) och att läsa biografier om alla svenska statsministrar; är just nu på Palme och läser om "Underbara dagar framför oss" som jag läste när jag var 14 och medlem i SSU och typ kär i Palme. Är typ fortfarande kär i Palme. Bara jobbigt att läsa en bok som man vet hur slutet kommer att te sig... Ska fortsätta med Palme efter jag har läst ut den men det är hursom jätteroligt/-intressant. Vet inte riktigt vad jag gör efter detta (finns inte så många kvar ju) men jag tänker att jag läser mig in på något annat brett ämne efteråt

Die in the Summertime

Haha, gissa vem som tvångsmässigt har lyssnat på The Holy Bible. Jaja, vandrande kliché etcetc.

Anyways*, tänkte för någon dag sedan på hur länge sen det var jag faktiskt fullbordade en längre text med någon sorts "kvalitet" (inte för att vi kan prata om mitt skrivande med något som kvalitet, men kanske en ambition till kvalitet.) Det var typ i mars och det gjorde jag under extrem press och jag tänker att jag inte riktigt borde ge mig in i det racet igen men jag kan likväl skriva blogginlägg fulla av pretentioner som någon typ av egensnickrad terapi.

Kort sagt så dammar jag av pulpeten med avsikten att skriva inlägg hyfsat ofta med någon form av innehåll och verkshöjd och inte bara enstaka meningar och billiga skämt som det blivit de senaste gångerna jag har försökt blogga. Nu vet vi alla på förhand att det ej kommer att bli så, liksom det är som varje gång en ny termin har börjat under de åren en prestationer har mätts i betyg; man säger till sig själv, denna termin ska jag plugga jättebra, alltid lämna in i tid och öva på spanska grammatiken minst tre timmar i veckan och blablabla men så kommer höstlovet/terminens första tenta och så sitter man med ett gäng IG-varnigar/ångest över att man inte ens har läst allt man borde inför tentan osv. Men det är ju bra med lite ambition tänker jag. Billiga skämt slipper vi nog aldrig.

Termin nr2 på uni är ju slut och den gick bra. Eller jag vet inte hur sista tentan gick men det kändes bra iaf. Sommaren fortgår och nu hänger juniinsomnian över mig på värsta tänkbara sätt. Har aldrig kunnat sova i junimånad och det blir ju bara värre när man också tänker på att sommaren (och speciellt början av den) är den värsta anaperioden för antagligen... alla? Ingen tankeverksamhet krävs av en så det är bara att fasta bort stora sjok av sommaren. Typ. Sad but true. Eftersom detta är det närmaste till hands kan jag delge om hur det ser ut på den fronten, dåligt såklart. Skulle älska om de var så att jag var borta från detta sammanhang för att ge mig själv bättre möjligheter att bli "frisk" (har filosoferat över detta tillstånd asmycket på sistone och helt enkelt insett att frisk ej är ett realistiskt varande för mig...) men så är inte fallet.

Var på ett studentfirande hos släkt i veckan och någon bestämde sig för att ställa sig på familjens våg och där briserade diskussion om att X tror att vågen visar 10kg för mycket pga den kan omöjligen ha rätt *livligt skrockande* varpå tre andra (alla kvinnor, såklart) går och väger sig och håller skämtsamt med och snackar om att börja banta osv. Cue tårta och jag förstör firandet genom att ej äta (enligt mormor, givetvis. Tror stämningen hade varit bättre om hon ej hade sagt något). Men alltså seriöst? Folk kan inte snacka mat och vikt framför den ätstörda och sedan tro att den ätstörda kommer att äta. Varför är detta inte självklart?! Kämpade mot tårarna just då.

Lägg på att jag så sent som förra fredagen hade enormt gräl med pv om... allt. Skuldbeläggandet flög omkring (kontentan: varför älskar du mig inte tillräckligt för att bli frisk? och man blir JÄTTEARG på hur han ser på en men samtidigt så VET man att det ligger ganska mycket sanning i det och hatar sig själv så himla mycket och blir därför JÄTTEARG igen på honom pga varför vill han att man ska hata sig själv mer än vad man gör i default-mode?) och jag grät och han grät och det kändes som om vi stod vid avgrunden. Från min sida handlade det mycket om att han ser det som självklart att vi inte kommer att hålla ihop pga olika stadier i livet och att jag kommer att vilja uppleva något annat och blablabla. Varför älskar jag någon som typ bara ser på mig som ett tidsfördriv? Men det blev bättre igen natten till onsdag. Båda gjorde avbön och pratade istället för att skrika. Det var alltså efter att han hade kommit hem till mig alldeles för full och livet var så mycket som en dålig romkom det bara kan bli och jag ville typ spy på det. Skiten avslutades med detta meningsutbyte när jag var uppkrupen i hans famn: "Hade jag haft en ring så hade jag friat just nu." "Jag hade sagt ja". Vi har inte pratat om det mer sen dess och jag har inte berättat det för någon. Vore peachy med någon form av livsråd här... pga förvirrad as fuck.


*Har nog inlett mången inlägg med random mening och nästföljande stycke med "Anyways". Vi kan intala oss att det bara är bra med lite konsekvens.

when it rains, it fucken pours

Bokstavligt och bildligt. Liksom palla

Avigsidan

Alltså, har kommit på det värsta* angående min "fejd" (låter coolt ist för ledsamt) med mormor att jag inte håller igång min franska. Pratade idag med några migranter från bl.a. kongo (vet inte vilket kongo...) och västafrika och gud, vad det var illa. Blandade ihop spanska prepositioner med franska och tempusformer och jag vet inte vad... Stor skam.

Är det rationellt att ha tentaångest två v innan en tenta. För det har jag :/

*Givetvis ej d värsta

det sociala frikortet

Har på sistone upptäckt ett fenomen som jag antar varit vanligt förekommande aslänge men som jag varit blind inför pga orkar för det mesta inte lägga märke till idioti pga vill helst av allt må bra (hoppas jag, vem vet?). Men ända sedan jag upptäckte det har mina känselspröt varit extra sensibla och jag noterar det över-fuckin-allt. Jag tänker lägga ursprunget till det på något slags medelklassliberalt tänk där fokus alltid ligger på en själv och som en avart av det uppmärksamhetstörstande och bekräftelsehungriga bloggsamhället (Mmhm...). Men folk är gärna välkomna att ge annan input/utveckla detta/whathaveyou.

Har jag gjort ett bra jobb att få er nyfikna och spända på att läsa vidare nu? Lol.

Person X får psykiatrisk diagnos Y. X basunerar ut denna diagnos hitan och ditan, koketterar med den (gärna i blogg, twitter eller fb), glider diagnosen in i olika konversationen och använder den som frikort för att bete sig som ett as och uppfyller lagen om självuppfyllande diagnoser (om någon säger att du är deprimerad kommer du att bli det) och bekräftar gängse uppfattningar om dessa diagnoser istället för att belysa problematiken i diagnos Y. Självklart är diagnos Y en mer socialt acceptabel diagnos som t.ex. depression eller aspergers eller någon av de coolare personlighetsstörningarna och inte t.ex. kleptomani, alkoholism eller hör och häpna: anorexi.

Detta fenomen har ett mycket äckligt ursprung men kanskekanske en ljus sida också; det ska vara lika okej att vara hjärnsjuk som att vara kroppssjuk. Men jag tvivlar pga att beteendets mål snarare verkar för att befästa fördomar och låta folk göra vad de vill ist för att faktiskt prata ut.

Jag är fullkomligt emot det men ändå sugen på och se vad som skulle hända om någon frågade "Lunch på Hermans?" och jag svarade "Nej, tyvärr jag kan inte: jag har en ätstörning."

Skäms över detta

1) Att jag tycker att dyslexi är en himlans osexig åkomma. *yyyytlig*

2) Att jag idag sa: "Jo men asså, p3 är ju ungdomskanalen så du tillhör väl inte målgruppen" till pv. ALLTSÅ VARFÖR TALAR JAG INNAN JAG TÄNKER?!

På återseende

en liten lista (dock för lång)

1) Dagens mest bisarra googling: adelsohn liljeroth+tårta. (Ngn annan som direkt tänkte på superbisarr version av the edible woman?) I övrigt tycker jag att det är fel att döma på dette viset. Efterspelet är också en del av konstverket, lr hur? Antar att det är hela uppståtet pga nowadays är all konst meta innan den ens är påtänkt? Odell-teoremet, kanske man kan kalla det? Hursom vore jätteintressant om jag orkade tänka två steg längre men orkar inte, måste plugga och leva. Tänker dock detta: kommer bli ett jätteroligt inslag i tankesmedjan.

2) Igår bestämde jag mig för att detoxa fr.o.m. idag men pga otroligt kortsiktigt tänkande och glömska sög jag i mig en kaffe redan kl 12:43. Intensiv ånger följde och består.

3) Fick bittert erfara att kaffe på sjuelva har blivit 10% dyrare. Så långt sträcker sig inte min betalningsvilja, över 20spänn så blir jag fan Farbror Joakim. Detta ska de få ångra, om de höjer priserna med 10% ska jag fan minska min konsumtion med 100! eller... åtminstone 50.

4) Har panik pga insåg idag att vi har tenta om en v.

5) Är typ patologiskt sugen på jordgubbsglass. WTF? Hade jag inte haft noll pengar att lägga på onödigt skit (lol, 22kr på kaffe...)  hade jag definitivt hetsat. Får typ identitetskris pga, tragiskt nog lägger jag extremt mycket i min självbild i att vara en renodlad anorektiker (ska nog återkomma till typ detta snart, kanske ikväll om jag lyckas styra upp mitt pluggande).

5.5) Vill även återkomma till det faktum att jag typ igår "vaknade upp" och insåg att typ feb-april helt försvann i ett depressivt dis med undantag för ett par få dagar. Liksom jag kommer typ inte IHÅG de senaste månaderna pga har varit ledsen, otroligt obehagligt om jag ska vara ärlig. Men istället för att rota i det för mycket så tar jag nya tag och "rycker" upp mig (lol, den som öht ens TÄNKER kbt nu ska jag giva på moppo!). Detta har jag energi till pga föregående vecka var otroligt fin, var på konsert, var på tankis när de var på oslipat (heh, har snackat asmyk om det på sistone, både här och annanstans. kanske är mitt nya favvoprogram? nää spanarna is still no1), hängde med lite vänner, var med pv, första gången på jättejättelänge jag upplevde sex direkt efterföljande dagar som var bra.  Nu ska det bara hålla i sig...

6) Hatar ALLT som hände i GoT just nu! Ni vet hur i action/äventyrsfilmer där ett gäng goda personer som vill hejjar på slåss mot ett gäng onda och varje god karaktär hamnar i enskild kamp mot en annan/ett par andra av de onda karaktärerna? Och först så är varje kamp "jämställd" och sedan, två minuter senare verkar alla goda vinna och sedan en minut senare tar alla onda övertaget i de enskilda slagsmålen och man blir lite nervös men sedan ytterligare två minuter senare vinner alla de goda över alla de onda och så lever de lyckliga i alla sina dagar? SÅ känns det fast XTRMT utdraget och jättejättejobbigt. Vill att det ska gå bra för NÅGON av de man sympatiserar med. Fast det är väl egentligen asbra dramaturgi för det är väl sådana här situationer som gör folk beroende av serien.

always

Tidigare ikväll så storbölade jag på Debban Slussen till min ungdoms allra största "idol" pga att allt jag någonsin har känt när jag har lyssnat på Xiu Xiu kände jag då och pga glädjetårar för att det är så... så vackert och för alla gånger Jamie Stewart har räddat mitt liv utan att veta om det.

Sen drog jag faktiskt vidare fastän jag ej var på humör pga kompisen jag hade tvingat med till la xiu ville det och jag stod i skuld pga drog honom till spelning med konstig musik och tvingade honom stå med ett hulkande jevla fån... Mm..

Sedan oscillerade jag mellan miljontals olika känslolägen och uppträdde xtrmt olämpligt och drack typ skitmycket (för att vara jag, borde inte ha kunnat stå på benen men snubblade bara omkring litegrann).

Tog lång omväg hem pga ville fortsätta gråta till Xiu Xiu men märkte efter tre låtar att jag var klar med det och grät ist till ABBA. ABBA är så bra!

Nu är jag tom och full och det är enda anledningen till att jag vågade skriva det här.

Mina ögon svider

goddag yxskaft

Hejhej här sitter jag och dricker vodka+spritezero och hatar mig själv och kollar på Blossom via youtube (?) när en person man inte träffat på ca två år försöker ragga upp en på fb-chatten. Vad ÄR detta liv? När tar det slut?

by impopular demand

ombytlig deluxe, asså. Är tillbaka. Eller tillbaka och tillbaka, skriver när det finns något att skriva om. Som idag.

Ställde mig på vågen för första gången sen jag-vet-inte-när imorse. Tvåvägs-obehag. Väger lite mer än vad jag gjorde sist jag vägde mig men det är ju meningen att jag skulle gå upp i vikt så det borde kännas bra men icke. Plus att jag väger för lite för att folk ska get off my back, vilket nästan är enda anledningen till att jag vill gå upp i vikt.

Sedan detta: pv åkte bort i måndags och kom hem typ nyss men han har blivit förkyld och nu får jag inte vara med honom pga att han är rädd för att jag ska typ dö (han uttryckte det inte riktigt så men jag är trotsig och skriver vadjagfuckingvill i min blogg). Så illa är det inte på långa vägar men han beter sig som om det är det och hela skiten känns lite pinsam och... vulgär. Det är svårt att förklara men det kan bli jättekonstig dynamik mellan oss och liksom som att han måste... ta hand om mig och han blir lite, ja, pappig (GUU). Och detta skulle jag aldrigaldrigaldrig våga säga till honom fastän jag vågar säga det mesta; särskilt när folk pratar "ner" till mig, pga att han blir antingen lite panikig/superängslig (tror att vi båda får flashbacks till när han besökte mitt rum hos m&m i typ somras) eller jättearg och jag kan lika gärna bespara oss den farsen tycker jag.

tråkigt

Denna blogg har noll underhållingsvärde för mig och för andra så att jag tror att jag lägger ner den.

natten so far

lyckades tvinga pv att prata med mig ett tag, i övrigt läste jag ett kaptiel inför den nya kursen och till sist har jag kliat upp vänster arm. Eller jag har inte kliat upp den men det ser ut som om jag blivit attackerad av en katt. Förstår inte riktigt hur det gick till pga har väldigt korta naglar så det borde ju inte se ut som om en katt har rivit mig med vassa klor. Nu borde avsnittet komma upp snart. Tills dess ska jag väl fortsätta läsa.

upd: tydligen så är det ett två timmars avsnitt så att jag får vänta ännu längre vilket betyder att jag kan ge upp på att titta på det denna morgon pga vill hellre ta en promenad isf.

nattugglande

Lol, har sedan senaste inlägget klickat omkring på bloggar och hittat tre inlägg som jag ville kommentera 2long, didn't read på (inte för att det spelar ngn roll men det var "vanliga" bloggar så att ingen känner sig utpekad). Så jag tänkte bara be om ursäkt för mitt inlägg som jag skrev typ nyss som ingen kommer att orka läsa pga 2long.

I natt vill jag inte sova, vet inte varför men jag kommer nog inte att göra det. Ska istället städa och läsa i nya skolboken och vänta på att nya madmen-avsnittet kommer ut på någon streamingsajt och sedan ta en promenad. Sen ska jag jobba hela dagen och lyssna på radio.

Igår natt var jag "tvungen" att ta några tuggor vit marsipantårta ovanpå massa alkohol fastän jag hade på mig en så fin klänning att jag inte ville förstöra vad som var en så perfekt trevlig kväll/natt så idag har jag inte ätit. Eftersom att jag ska jobba imorgon är jag tvungen att äta lunch. Vet inte vad det ska bli är nervös. Tänker att jag måste ta mig i kragen och börja äta bättre, en svältvecka emellanåt räcker gott och väl.  

Kanske skriver en massa inatt pga uttråkning/vilja att hålla mig vaken fastän fysiskt oförmögen pga är en gammal tant nuförtiden.

Söndag

Om jag har räknat rätt så hade jag min åttonde tenta i fredags så vid det här laget har jag fått pejl på pre- och post-tentaritualerna jag har ådragit mig. T.ex. att bära extra fina kläder (vilket inte är speciellt svårt när jag har anammat denna stil: oupphörlig rotation av fyra oformliga helsvarta outfits+suraste uppsynen ni någonsin sett, it's awful); känna sig snygg -> självförtroende -> bättre resultat (inbillar jag mig) (plus att när man efteråt känner extasen av att inte ha pressen av skolarbete i huvudet och är fri att ta sig an världen kommer man se kickass ut när man gör det, inbillar jag mig). Tentafrukosten är imperativ och identisk, grötcocktail (blandning av fiberhavregryn, rågmjöl, vetegroddar och krusakli ihopkokt) med blåbär och sojamjölk. Ta tuben till uni istället för att promenera. Koffeintabletter, en liten tetra tropicana för blodsockret när det behövs, ny flaska vatten, osv. Efteråt handlar det mycket om att maxa frihetskänslan, för allt guld i världen inte diskutera svaren med kamraterna (man vill ej börja noja i tider av avslappning), köpa något fint (...), dricka alkohol (särskilt pga att jag är världens stugsittare nowadays så blir det liksom SPÄNNANDE och man tänker WOW, jag har ett LIV av alla saker, lol).

Vi har ju också kvällen innan en tenta, som även den innebär mycket intrikata förberedelser. Jag har även speciella underkläder. Är som en idrottsman i mina vidskepelser. Någon som har liknande vanor inför tentor och prov?

F.ö. Är det någon som har ett tips på gott knäckebröd? I min värld existerar bara Falu råg-rut (indoktrinering av morfar, när vi var små och skulle äta lunch när vi var på besök så var det filmjölk, socker, ingefära och falu råg-rut som gällde) och jag har tröttnat på att få sår i munnen. Vad äter ni? Eller alla knäckebröd kanske ger sår i munnen om man är vek som jag?

NU kommer vi till min verkliga blogganledning: Var på ett galej med Ludvig i fredags och mot slutet så erbjöd sig en kompis till honom att skjutsa hem oss (han var nykter, no worries liksom) och även fast jag, trots utflugen ur boet, är curlad i denna bemärkelse: taxipengar så accepterade jag pga vore oartigt att neka (alltså wut?!). Har träffat killen rätt många gånger, alltid i grupp så jag har inte riktigt tänkt på honom speciellt mycket utöver att han är trevlig och ganska rolig. Men ni vet hur det kan vara med personer man bara umgås med ihop med andra. Pinsam tystnad, intetsägande kallprat osv. Precis så var det efter han hade släppt av Ludvig. Och jag bara tänkte oh god kill me now och tröstade mig med tanken på att jag bara bor ett par minuter från Ludvig. Sen ba detta: Han tar min hand och jag blir helt nollställd så jag tror att det dröjer ganska många sekunder för mig att dra bort den. (Eller så kändes det bara som det) Trodde att fördelen med att ha pojkvän var att slippa dissa personer. Är urusel på att dissa på ett "finkänsligt" sätt, kan bara vara syrlig och elak och det vill(och kan) man inte vara om man inte ogillar personen. Jag frågar om han vet att jag har pojkvän, han svarar ja och jag frågar vad han tror att han håller på med i så fall. Han svarar att han inte trodde att det var speciellt seriöst pga åldersskillnaden. Jösses, tänker jag och vet inte vad jag ska svara så jag säger inget alls. Han säger, jag har lite rätt va? Så nu svarar jag absolut inte.

Vi befann oss alltså i den pinsammaste av de pinsamma tystnaderna. Så då övergav jag hela finkänslighetsgrejen och öppnade dörren för att traska hem själv. Han hoppade själv ut ur bilen och sa vänta. Så jag väntade. Han ba förlåt, jag borde inte ha sagt något. Sen sa han att han var lite förälskad i mig och bara tänkte satsa för att se vad som hände men att vi kunde glömma det och bad om ursäkt igen. När han sa det så slogs jag av tanken att en liten del av mig önskade att han skulle hångla upp mig där och då (beror på dessa tre grejer: 1) vill antagligen hämnas på pv för det där att han nästan legat med någon annan, 2) har bekräftelsebehov ibland och om någon säger att en är förälskad i en..., ni vet, 3) en av de första gångerna jag hade bra sex var på en motorhuv och också 4) han såg extremt snygg ut just som han bad om ursäkt och kanske 5) behöver lite drama/action/whathaveyou i vad som mer och mer känns som ett inrutat förhållande-liv fastän det knappast är ett inrutat-förhållande liv). Sen återgick vi till den där pinsamma tystnaden i typ 5min bilfärd och sen kom jag hem. Tänker nog hålla mig borta från att umgås med Ludvig tillsammans med hans kompisar på ett tag, bara för att det inte ska bli awkward.

Idag berättade jag för mina uni-kompisar om ovanstående. Eller bara det där med att han tog min hand och sedan sa att han var förälskad i mig (det andra kändes lite för privat, plus att de inte vet om åldersskillnaden, hehe...). En av dem sa såhär, att jag är så liten och söt, typen man blir kär i och vill ta hand om. Och alltså, sötheten är ju typ smickrande (även om jag föredrar snygg/sexig anyday om jag måste vara något av det men helst av allt skulle jag vilja vara sådär skrämmande vacker som så få människor är... tänker att de slipper ganska mycket av sån här skit) men alltså det andra... jag är verkligen inte typen man blir kär i, det vet ju ni. Jag är elak och jobbig och få människor står ut med mig. Och jag behöver framförallt inte tas om hand, om det är något jag kan så är det att reda mig själv. Det är asjobbigt att folk som är "ute efter" en söt och vän flickvarelse är de som attraheras av mig för jag kan verkligen inte attraheras av den typen av människa (typ killar som tror att de är snälla och kallar sig feminister fastän de har så sjukt många förväntningar på vad en kvinna ska/bör vara.), faktum är att jag tycker de är ganska så... äckliga...

if your body is wrong and you regret residing in it

Alltså jag vill egentligen inte skriva det här, eller vill och vill... Det känns olämpligt numera. Lina skrev för ett ganska långt tag sedan om att känna ångest när man läser att någon annan har ätit mycket mindre än vad man själv har ätit och det kan ju vara så sant, särskilt dagar som man mår dåligt, så jag vill inte riktigt skriva om saker som eventuellt ger ångest/är "triggande" men alltså samtidigt vill jag vara ärlig och detta är faktiskt något jag behöver lufta...

I lördags såg jag på mig själv i spegeln och kom till insikt över min egen groteskhet och gick sönder. Bröt totalt ihop över anledningar som borde anses triviala men som var förödande. Sen dess har jag inte ätit och idag mår jag bra. Liksom jättefuckingmegafantastiskt i jämförelse. Det är första gången på jättelänge som jag går mer än en dag utan mat och jag fattar inte varför om jag ska vara ärlig. Älskar att känna suget i magen och hur musklerna skälver, men det borde ju inte kännas såhär. Vill inte att det ska kännas såhär, faktiskt. Även om jag länge nu gått och mått dåligt så fort jag har blivit lämnad till mig själv och inte andra så vill jag inte ha det såhär, för ärligt talat så trodde jag att jag var på bättringsvägen äs-mässigt, även om det var för att jag mådde dåligt över andra variabler än de kropps- och näringsmässiga så kändes det bra att inte oroa sig över mat som man brukar göra, känna sig normal.

Jösses, kan inte ens skriva det här utan att börja gråta. Någon med liknande erfarenheter? Alltså perioder som man är (relativt) fri och sedan bara slungas tillbaka på värsta möjliga sätt?

phew

Sådär, då var alla åtaganden klara. Eller de var det igår och idag har jag bara lodat omkring.

Märk detta skifte: Är vaken 03.30. Tror vi att jag är ute ur min svacka? Jag tänker anta detta och därmed eventuellt köra slut på mig själv de kommande dagarna då intensivt tentaplugg bör äga rum.

Lol, kan inte komma på  mer att skriva så jag ska väl kanske börja plugga redan nu?

gud i helvete

^ Min favoritsvordom just nu. Smaka på det, utbrist det i förskräckt förvåning, slå i tån i ett bordsben och förbanna världen med: Gud i helvete! Så himla tillfredsställande.

I övrigt har även denna dag varit värre än gårdagen. Har inte bara varit sur utan även ansatt av en stickig obehagskänsla i hela bålen under eftermiddagen och kvällen, önskar att jag kunde gråta över det men det går inte heller. Sen känns nästan alla människor i hela världen ointressanta och irriterande och jag hatar att de gillar mig när jag bara vill sänka de totalt med något jätteelakt uttalande om något de antagligen har komplex över. Vet inte varför jag vill det men det vill och därför vill jag stanna inne men det kan jag inte för jag har åtaganden och det är det sämsta med mitt liv dessa dagar fastän det borde vara det bästa och roligaste.

totalt humörmässigt förfall

Idag har varit en så jävla överjävlig dag. Ingen speciell anledning än mig själv/mina satans signalsubstanser. Har varit... tjurig hela dagen, på gränsen till arg och även ledsen. Uttråkad också. Är på ett sånt där humör då man bara vill släppa allt och dra till någon liten småstad, ta in på ett hotell/vandrarhem och bara tjura tills det går över. Om det inte vore för att jag har en miljon uppdrag och grejer att göra imorgon-tisdag så skulle jag nog göra det.

PLUS att jag har jätteont i magen+uppsvälld efter gårdagen.

stuff

Åh, jag hatar att vänta. Pv hämtar mig för en "aktivitet" om typ 20 min och jag orkar inte vänta på sånt. Blir så sjukt rastlös.

Idag åt jag lunch på restaurang utan att överhuvudtaget tänka på kalorierna när jag åt och jag åt upp precis allt även om det enligt min mening var alldeles för mycket couscous och inte speciellt gott (men inte äckligt heller) och även fast jag blev mätt efter typ halva. Visserligen är jag sjukt uppsvälld nu och tänker att jag aldrigaldrigaldrig mer ska äta något men jag ser det ändå som en personlig seger att jag klarade av det. Kommer dock inte att äta imorgon, detta vet jag med säkerhet. Kanske på inte torsdag heller.

Hehe, vill ni veta varför jag åt? Pga jag och mina studiekamrater pluggade och sedan kom en tjej som en av dem känner sen innan och vi har träffats ett par gånger och jag ogillar henne ganska mycket för att... hon verkar ogilla mig. Öga för öga. Sen blev det så att de bestämde sig för att äta lunch. Och den tjejen brukar titta på mig som om hon "vet", och med lite avsmak uppblandad med avundsjuka. Ni vet den blick jag menar, antingen får ni den eller så ger ni den. Tidigare har hon sagt att hon kan äta vad hon vill utan att bli tjock och jag svarade då "jag med" bara för att jävlas* så idag åt jag en hel portion för att jag agerade en sådan person som kan äta vad hon vill och det var så jävla hilarious. Så, detta var månadens missunnsamma bikt. Lite dåligt förklarat pga är stressad men jag kanske utvecklar senare ikväll om jag får lust och tid och ork.

*Alltså jag vet att det är korkat. Att man egentligen ska stå enad front och feminism och blablabla, men det är ju så skönt att bara HATA lite ibland...

rygg och axlar

Jag har så otroligt svag rygg och axlar. Är ju svag i allmänhet, men alltså känner så ofta att det är jobbigt att hålla mig upprätt. Uschusch.

Tänkte bara skriva ett litet inlägg om att jag har haft det bra de senaste dagarna. Tycker om när det blir så att man motvilligt släpar sig upp och tar en omvägspromenix till uni vid halv åtta-tiden, komma fram lite energized från sagda promenad och träffa sina vänner som bjuder på kaffe prata om grejs och inse att det inte borde vara så jobbigt att kliva upp ur sängen pga livet är rätt soft. Sen pluggar man ett par timmar och sedan fortsätter livet med annat grejs som är roligt eftersom man vistas utanför boets trygga lugna väggar och upplever något annat än sig själv och kommer hem så pass sent att man bara kan göra sig i ordning och gå och lägga sig för ny dag. Hoppas att jag kan fortsätta tänka såhär. Nu ska jag iväg och träffa pv första gången sen i måndags.

Haha, vilket töntigt inlägg.

en gående död

Hela förra veckan så kände jag att jag sakta men säkert höll på att bli lite bättre. T.ex. så sov jag mindre och mindre, gick från typ 16h till 12h per dygn. Men igår kväll slog det slint och idag mår jag bara hemskthemskthemskt. Somnade åtta, klev ytterst motvilligt upp vid sju, var på astrist föreläsning, pluggade, kom till pv vid ett, åt, somnade, vaknade typ nu.

Idag har jag ätit ett Jonagold (alltså ca 350g äpple), två mackor (en med smör på, tvång såklart) och en portion potatis- och purjolökssoppa. Har typ en halv portion soppa kvar och ett äpple kommer att äta det (pga pv) och ett knäckebröd. Kom just på att jag även förträngde en banan... Åh ångest. Kommer att bli så mätt. Och det är givetvis en hemsk känsla. Jag upplever ofta detta: Äta, bli mätt på väldigt lite, äta lite till, sådär så att man KÄNNER att man har mat i magen; och sedan känna sig hungrig igen en timma efteråt, trots att man fortfarande känner maten i magen. Sjukt. Händer även när jag äter något supermättande som t.ex. gröt eller rågsmörgåsar och inte bara med typ äpplen.

Förresten så hatar jag äpplen, otroligt slöseri med kalorier. Borde sluta äta äpplen faktiskt.

Annars så tänkte jag säga detta: The Walking Dead, hur TRÅKIG är inte S2? Så frustrerande med tanke på hur bra serietidning det faktiskt var. Och är det någon som kan säga ifall amerikanska versionen av Being human är värt det om jag älskade originalet?

sunday

Usch, ser det verkligen som en omöjlighet att plugga just nu. Kan verkligen inte koncentrera mig. Behöver lägga minst två timmar på det idag, verkligen idag för det handlar om ett grupparbete. Och usch nr 2 är att en jättejobbig kille har joinat min grupp och nu måste vi stå ut med honom. Jobbigt värre. Ni vet när folk man inte gillar frågar: Åh, jag var inte här när gruppindelningen ägde rum så får jag arbeta med er? Och alla sociala konventioner säger att man inte får säga nej. :/ Ville typ säga, skyll dig själv. Grejen var att han sa att han var sjuk den dagen men han är typ aldrig på föreläsningar eller seminarium så det går inte att tro på det.

Ska nog ta en promenix och förhoppningsvis kan jag koncentrera mig efteråt.

ursäkt

Kom på att jag kanske borde be om ursäkt för att föregående inlägg var så långt och osammanhängande och allmänt dåligt skrivet så att ingen orkar läsa det.

kanontrött

Idag är jag sannerligen trött, trots ett intag på nästan 800kcal där 55g var diverse nötter (eller på grund av? Ger fett energi, EGENTLIGEN? Fattar inte riktigt hur, tbh. Alltså på samma sätt som kolhydrater gör? Liksom glykogen osv)

Idag jobbade jag för första gången på typ en månad, det var trevligt. Tog en lite lång lunch pga promenerade och tittade/lyssnade på kanonerna. På tal om saluten - tror att min biologiska klocka  har börjat ticka pga blev ärligt talat superglad imorse vid prins Daniels presskonfa, trots att jag knappast är rojalist (men inte jättemycket republikan heller, mig kvittar det pga nihilist) eller är intresserad av kungligheter (lr kändisar i allmänhet)  bara pga att han lät så lycklig och det verkar så underbart att få barn (pga lyckan de verkar skänka, några jag känner har blivit föräldrar och ja, det är så fint). Men alltså jag kommer knappast skaffa barn pga att det ska göra mig lycklig, känns lite själviskt (fast vad är ngn annan anledning att skaffa barn?) Hursom är bara 18 och atm infertil så jag behöver knappast tänka på det egentligen.

Är nöjd med att bara tänka på barn. Gillar egentligen inte att umgås med barn för antingen är de små och tråkiga, (trots översöta) och har FONTANELLER, är livrädd för dem pga en knapp som DÖDAR ungen! Får alltid bilder i huvudet att jag trycker på den... Alltså... Får liknande bilder när rödvin är i närheten. "Tänk om jag skulle välta det här glaset..." Och alltså bilderna är alltid att jag gör det med flit (både med fontanellerna och rödvinet...) är typ rädd att jag ska flippa och bara välta/trycka utan att jag fattar att jag gör det...

Och när kidsen blir större så pratar de men om tråkiga grejer och man förstår inte vad de säger ändå pga de har inte lärt sig att artikulera eller egentligen lärt sig orden, de bara säger något som låter typ som orden plus att barn ÄLSKAR mig och vill alltid prata med mig men jag kan inte prata med bebisröst och om det är andra vuxna i närheten känner jag mig knäpp pga känns som att man måste prata bebisspråk med barn om vuxna är i närheten, kutym liksom.  Men mellan fontanell-faran och då de börjar forma meningar kan de faktiskt vara underbara.

I morse hörde jag en otroligt dålig låt på radion. Det var en kille som hette liksom ett riktigt namn, minns inte vad, tror att det allittererade och tror att han hade dialekt av något slag, men texten var typ "Vi siktade mot månen(molnen?) och hamnade i sanningen" Och jag ba wtf? Har ni märkt att det är EXTREMT dåliga svenska texter som florerar i radion HELA TIDEN nuförti'n? Eller har jag bara varit döv för de andra dåliga texterna i radion innan? Äckligt är typ det enda bra som spelas regelbundet. Aja ska väl egentligen inte klaga, behöver ju faktiskt inte lyssna på musiken i radio. 

På tal om texter (fast bra denna gång): har hela dagen lyssnat på Eskimo Snow och tänkte som jag så ofta gör på att jag i våras (alltså för nästan ett år sedan) läste en intervju med Yoni Wolf om att han höll på att skriva ett nytt album men sen har man inte hört NÅGONTING. Och jag vill verkligen ha ett nytt WHY?-album. Tycker att det borde vara på G nu.

regn

Idag hade jag tänkt gå ut och jogga fastän jag har sagt att jag ska sluta med träning men tiden sprang iväg med mig och sen insåg jag att jag inte skulle hunnit jogga och duscha och allt innan jag skulle iväg till pv så nu känner jag bara ett enormt misslyckande. FÖRSÖKER trösta mig med det faktum att jag ändå har halkat omkring i sammanlagt 14km idag men det går inte bra. Till råga på allt så har jag ätit mer än vanligt idag (tre måltider istället för två)

Imorgon ska jag jobba och jag kommer inte att äta lunch med alla andra (pga att de är tråkiga) men jag ska äta en morot och en näve mandlar. Har faktiskt kunnat äta mandlar på sistone, var ju rädd för nötter förut. Valnötter också för den delen men de smakar ju rätt bittert (pga skalet?) och om man äter mer än typ två så tar bitterheten helt över så jag äter dem inte så mycket. 

ohyeah

I eftermiddags ämnade jag att jogga, tillryggalade 2km, fick hostattack, spydde i en buske, gick resterande 8km men inte utan att göra en paus vid en bänk pga gelében och yrsel. Ger upp på träning.

Imorgon ska jag äta rostat fullkornsbröd och stekta ägg till frukost. Det ska nog gå.

at the bottom of everything

Jag vet inte om jag bryr mig om min mor för att jag gör det eller för att jag känner att jag måste pga att jag tycker att alla behöver någon. Hon har verkligen ingen förutom mig och det gör mig dels jätteledsen och dels jättearg på mina morföräldrar och på min syster. Skulle vi ha en tävling i vem som min mor har behandlat sämst så skulle jag vinna. Med hästlängder. Anakondalängder, faktiskt. Ändå är det jag som måste hantera allt, för de andra ids inte det alls.

För ca två veckor sen hälsade jag på mormor och morfar. Och på kvällen så ringde min mobil och det var en polisman som undrade om jag kunde komma och ta hand om min mamma (lång och ointressant historia om varför det var så men kort: hon var rädd för en ofarlig människa pga paranoid) och jag ville ju egentligen inte, framförallt så orkade jag inte. Men det var ju helt otänkbart att vi alla tre skulle åka dit tillsammans (dock frågade jag inte, men att jag kände att det var lönlöst är ju tillräckligt). Så morfar beställde en taxi till mig och så åkte jag för att "ta hand om henne" (hålla henne sällskap, that is) och medan jag väntade på taxin så kom mormor fram till mig och kramade mig innerligt upprepade gånger med tårar i ögonen och sa saker som stackars dig, du är så stark och duktig osv. Om det inte vore så att jag hade saknat att se något annat än rent och skärt förakt i hennes ögon när hon såg på mig hade jag flippat men istället så stod jag bara där... Men saker och ting har inte blivit bättre mellan mormor och mig sedan dess, hon är precis som hon var innan. Tror verkligen att jag hatar henne pga ingen får mig att känna mig så värdelös och fel som hon får.

Och mamma då? Fick sitta och spela med i hennes vanföreställningar i ca två timmar, annars hade hon blivit arg. Det jobbiga är att jag orkar inte umgås med henne överhuvudtaget, jag blir less och arg efter typ 5 min. Men annars var det väl ingen fara.

En annan grej som tynger mig är att min pojkvän berättade i torsdags att han nästan har legat med någon annan. Jag vågar inte riktigt fråga vad nästan betyder, hur långt det gick, fast jag tänker på det hela tiden. Om hon också la märke till födelsemärket på vänster sida eller om hon hann inse hur känslig han är för beröring på magen. Ibland tänker jag mig henne med en svart page, röd klänning och stilettklackar och ibland med lockigt blont hår och en massa tatueringar. Vet inte varför de bilderna dyker upp, ingen av det verkar vara hans typ.

Han vill att jag ska gå på någon typ av behandling, "Läggas in om det så behövs". Det är korkat men jag överväger det bara för att blidka honom, fastän jag vet att jag inte kommer att bli bättre. Han tycker också att jag borde träffa hans psykolog och skaffa mig en egen/prata med min gamla.

Nu är jag trött och ska sova. Det är inte klokt hur mycket jag sover.

Kan inte försonas med denna tanke:

Att man är i the prime of sitt jävla life och bara slösar bort det...

Ägg

Kom på en grej att skriva om redan nu: I lördags köpte jag ett 6-pack ägg, har inte ätit något av dem ännu pga... har ätit annat istället, typ linssoppa och morötter. Men i alla fall, tänkte bara säga att jag ska äta upp äggen i det paketet och sedan go veg igen. Tror jag. Ååh, det är så knepigt att veta hur man ska göra. Hade jag varit hälsosam så hade det varit ett lätt val, men nu tänker jag för mycket på kalorier och näringsämnen osv. för att kunna bestämma mig. Skulle aldrig ha avvikit från veganismen från första början.

Nu har jag detta dilemma: Vill (typ) gå ut och springa (egentligen inte men jag misstänker att om jag bara tränar lite så kommer jag ur min svacka, är okomplicerad på det viset) men jag vet inte om jag ska göra det nu och lyssna på Tankesmedjan live eller om jag ska göra det om två timmar och lyssna på Tankesmedjans podd. Fördelen med att springa nu vore att det är hyfsat ljust och jag vet att jag har energi nog att göra det och lite lust. Men nackdelen är att jag har druckit ganska mycket vatten de sista timmarna och vet inte hur kissnödig jag kommer att bli... plus att jag avskyr nästan all musik på P3 och vill helst inte störas av låtarna mellan inslagen. Nackdelen att göra det om ca två timmar är ju att jag kommer att hinna ändra mig tills dess och att det kommer vara mörkt och tråkigt (och fördelen: ingen kissnödighet och musikfri-Tankesmedja).

Fast just ja! Insåg nu att jag MÅSTE läsa två kapitel i min kursbok idag och att jag har bönor på blötläggning som måste tillagas typ nu så merparten av detta inlägg blev skrivet i onödan eftersom att jag definitivt kommer att springa klockan sju (strax efter) eller inte alls.

Haha och jag som tvivlade på att jag skulle kunna komma på bloggstoff.

Long time no see

Ojojoj, detta känns ovant.

Som några kanske har märkt så har jag inte bloggat på länge, vet inte hur länge exakt men det är väl typ 2mån. Tänkte säga att jag lever men frodas inte riktigt. Har inte så jättemycket att delge ang. min frånvaro egentligen. Det var bara så att hösten och vintern var en rätt depressiv period, därför skrev jag allt mindre och mindre och läste bloggar mer och mer sällan och tillslut då inte alls (ja, de flesta är väl medvetna om typen av depression när man inte har lust att göra något öht och bara vill sova/dö emellanåt, så jag ska inte maska på det då det är ointressant, tråkigaste formen av dåligt-mående). Det kändes föga värt att ligga och marineras i mitt egna (upplevda) misslyckande och andras vedermödor blir ganska ointressanta när man inte ens orkar byta kläder borsta tänder duscha gå till uni alla andra dagliga sysslor. I slutet av december/början av januari blev det bättre faktiskt, jag åt mer och orkade träna och plugga och vara en "bra" flickvän och umgås och jobba. (Träningen var att jogga, långsamt och kort (typ 5km på 35min) pga vill inte dö av hjärtattack). Men när jag satte mig för att försöka blogga så blev det liksom: o_O hur göra blogg?! så jag struntade i det. Och sen blev jag sjuk i halsfluss och efter den pärsen blev det dåligt igen och har varit det i typ tre veckor nu, värst har det nog varit den senaste veckan. 

Så om jag slutade blogga pga dåligt allmäntillstånd, whyohwhy börjar jag igen när jag ännu en gång mår uselt? (åh-håhå, så himla douchigt att ställa frågor ingen bryr sig om att veta svaret på...)Vet inte, men jag tror att jag saknar det lite.

Ska om någon dag/några timmar ägna mig åt att läsa ikapp några av era bloggar (som jag gjorde för någon vecka sedan med ett löfte till K om att bli bättre på att kommentera, lol så fel man kan ha). 

Hursom, detta var mitt comeback-inlägg. Är egentligen osäker på hur många fler det egentligen kan bli pga har blivit mindre själv-involverad (oh-no!) iom att inte blogga om mitt liv och vet inte om jag kan förmå mig att skriva något som känns supertråkigt igen. 

Säg till om ni vill att jag ska skriva om något speciellt, behöver alla uppslag jag kan få pga har noll fantasi och ingenting händer mig.