Jag vet inte riktigt om jag bara måste acceptera mitt liv som det ser ut nu. Det här med att arbeta ihjäl sig under veckorna, nästan förgås av förtvivlan och sedan försätta mig i livsfara pga tillfällig ångestlindring. Avskyr egentligen allt med det. Särskilt helgerna då. Men resten är inget att gå upp ur sängen för heller. Jag antar att det här med självmordsbenägenhet börjar någonstans, det är nog sällan någon tar livet av sig så fort den tanken dyker upp (de jag har känt och känt till som tagit livet av sig har gjort det efter lång tids depression) och jag antar att den började för mig för ett par veckor sen, när jag först skrev om det här. Sen dess har tanken mer och mer normaliserats i huvudet. Och om inget förändras så känns det som att det väldigt lätt skulle kunna gå så långt att jag faktiskt tar livet av mig. Vet inte vad det innebär. Rent logiskt så borde det innebära att jag skulle göra något för att få saker och ting att förändras. Men jag har ingen energi till att göra det, och inte heller vet jag vart jag skulle börja för att det skulle kunna gå.
Så, behövde bara berätta det för någon.
Hej, Bella här. Hade en blogg för något år sedan, vi hade lite kontakt. Fan vad jag känner igen mig i det du skriver. Vill säga till dig; "nej, ta inte livet av dig, det är dumt, ett dåligt beslut". Men jag vet också att även om man förstår detta på ett vis som självmordsbenäen, så spelar det ingen roll egentligen. Jag hoppas att du kan få hjälp på något sätt... sök hjälp, snälla gör det! För nästan två månader sedan försökte jag ta livet av mig. Det var mitt första (och förhoppningsvis sista) försök. Jag har haft självmordstankar under många år, men nu blev det utlöst av stora mängder alkohol + ångest till följd av uppbrott från min pojkvän (trots att jag i övrigt mår bra för det mesta). Det kom för en stor överraskning för mig med, på sätt och vis. Plötslig ångest kan vara farligt... Hade en jäkla tur som på något sätt blev uppfiskad ur vattnet jag hoppat i (och ännu större tur att jag inte bröt ryggen i fallet). Vet inte riktigt var jag vill komma med att berätta detta, mer än att du inte är ensam med att känna som du gör (fast det vet du förstås).
SvaraRaderajag antar att ett första steg till att våga be om hjälp för att skydda sig själv från sig själv är att berätta för någon. och det har du nu gjort. jag tror inte att du egentligen vill dö, jag tror att tomheten i livet gör att du inte vill leva. i alla fall för mig är de tu inte nödvändigtvis synonymer.
SvaraRaderafinns någon vårdkontakt du kan prata med? en gammal läkare eller psykolog du kan söka upp? om du vill ha någon att sms:a med får du gärna mitt nummer. jag känner dig egentligen inte men har följt dig så länge nu att jag verkligen bryr mig om dig. för vissa saker avundas jag dig och andra önskar jag aldrig skulle hänt dig. så om du vill finns jag här.