Det är fan inte okej att vissa män är såna jävla svin att man måste känna tacksamhet gentemot dem som inte idkar gränsfallsnekrofili på ens livlösa kropp. Bara grej jag tänkte på när killen från igår berättade att han tog med mig hem för att han trodde att vi skulle ha sex men jag somnade innan vi hann make da make för att jag innan hade envisats på att ta en promenad innan vi kom hem till honom. Innan hade han snällt berättat om mina upptåg (inget alltför skandalöst, thankgod) på en bänk men i samma stund som han sa det förvandlades hans inställning från vänskaplig till... rovdjurslik i brist på annat. Ni vet när de tittar på en sådär äckligt, "Imma hit that"-aktigt, och man vill bara försvinna?
Kanske lite för personligt nu: Alltså mitt problem är att jag har så svårt att sätta mig själv i en sexuell kontext, jag "låser" mig, blir väldigt passiv, nervös och skäms. Tror att jag är ganska dålig i sängen pga detta, de flesta gillar ju respons. För att lägga kaka på kaka så förknippar jag all sexuell upphetsning med oro och rädsla så jag blir ännu mer medgörlig och det blir så svårt att säga ifrån, vilket var varför jag brukade vara så... promiskuös för typ två år sedan. Sedan upphörde det ganska abrupt.
Hans hand på mitt lår och läppar på min hals. Någon gång gick det förbi någon som tittade på mig och frågade med blicken om allt var okej och jag försökte förmedla något om att det var lugnt i en alltför skamsen blick när jag egentligen ville säga "ta mig härifrån". Men jag lyckades ta mig därifrån och nu vill jag bara dö pga värdelös.
Imorgon börjar Pride, hade så himla kul förra året men i år ska jag jobba en del av tiden så jag kommer väl inte ha lika kul men att jobba med Pride är ju roligare än att jobba under Pride och missa allt. En annan sak jag är tacksam för: Att ha saker att se framemot när nutiden suger.
F.ö. så har jag inte läst ut boken då jag har läst "Vetenskapsteori för nybörjare" inför uni... Fascinerade grejer. Lol.
söndag 31 juli 2011
blackout
Känslor är som fysisk smärta när man tänker efter. Jag minns lika lite hur det känns att bränna mig på en kastrull som det, i denna söndagslikgiltighet, känns att vara glad, ledsen eller rädd.
Den paniska känslan att vakna upp i en främmande säng utan att komma ihåg hur man kom dit, vems sängen är eller typ något annat från föregående kväll är en känsla jag inte har haft på väldigt länge och jag hade föredragit att inte bli påmind om hur det känns. Men jaja, done is done.
Jag var fullt påklädd och inget hade hänt, så jättehemskt var det inte. Och jag fick chansen att öva mina morgonen efter-skillz; är socialt handikappad i övrigt men att göra allt samtal morgonen efter så o-pinsamt som möjligt är en gudagåva jag är ofantligt tacksam över. Han var trevlig och tvingade i mig en banan och ett glas mjölk till frukost, det var väl mindre trevligt.
Jag tror att jag måste sluta dricka, för jag har till synes inte längre någon självkontroll efter tre-fyra drinkar. Ingen liten röst som säger stopp, bara en annan röst som vill ha mer, mer, mer. Har druckit för mycket mer än hälften av alla utgångar ända sedan studenten. Och överdrivet drickande plus ladd är ju totalt jätteonödigt.
Nu ska jag göra något jag aldrig har gjort förr: smsa snubben från i natt och fråga om han skulle vilja hjälpa mig att fylla i tomrummet. Liksom vänner kan ju oftast hjälpa till men jag var korkad nog att följa med någon random på fest och lämna mes amis (detta kommer jag ihåg...), jättedumt inte bara pga livsfarligt utan även för att jag hatar fester, särskilt fester där jag inte känner någon. Många föredrar att inte veta hur de beter sig på fyllan men jag är masochistisk på det viset, jag MÅSTE veta vad jag har sagt och gjort, när jag inte gör det så inbillar jag mig det värsta och grämer mig i typ en vecka över det, när jag får veta så kan jag komma över det ganska fort.
Främlingar är ju pinsammare att fråga (varför jag aldrig gjort det förr) men främling är nyckelordet, han bor visserligen nära mig (föredrar han ICA framför Konsum så skulle vi kunna springa in i varandra på affären) men vi kommer ju aldrig att ses igen, what's the harm (utöver en väldigt pinsam konversation om han går med på detta)? Kommer ju radera hans nummer inom en vecka och han kommer att radera mitt.
Den paniska känslan att vakna upp i en främmande säng utan att komma ihåg hur man kom dit, vems sängen är eller typ något annat från föregående kväll är en känsla jag inte har haft på väldigt länge och jag hade föredragit att inte bli påmind om hur det känns. Men jaja, done is done.
Jag var fullt påklädd och inget hade hänt, så jättehemskt var det inte. Och jag fick chansen att öva mina morgonen efter-skillz; är socialt handikappad i övrigt men att göra allt samtal morgonen efter så o-pinsamt som möjligt är en gudagåva jag är ofantligt tacksam över. Han var trevlig och tvingade i mig en banan och ett glas mjölk till frukost, det var väl mindre trevligt.
Jag tror att jag måste sluta dricka, för jag har till synes inte längre någon självkontroll efter tre-fyra drinkar. Ingen liten röst som säger stopp, bara en annan röst som vill ha mer, mer, mer. Har druckit för mycket mer än hälften av alla utgångar ända sedan studenten. Och överdrivet drickande plus ladd är ju totalt jätteonödigt.
Nu ska jag göra något jag aldrig har gjort förr: smsa snubben från i natt och fråga om han skulle vilja hjälpa mig att fylla i tomrummet. Liksom vänner kan ju oftast hjälpa till men jag var korkad nog att följa med någon random på fest och lämna mes amis (detta kommer jag ihåg...), jättedumt inte bara pga livsfarligt utan även för att jag hatar fester, särskilt fester där jag inte känner någon. Många föredrar att inte veta hur de beter sig på fyllan men jag är masochistisk på det viset, jag MÅSTE veta vad jag har sagt och gjort, när jag inte gör det så inbillar jag mig det värsta och grämer mig i typ en vecka över det, när jag får veta så kan jag komma över det ganska fort.
Främlingar är ju pinsammare att fråga (varför jag aldrig gjort det förr) men främling är nyckelordet, han bor visserligen nära mig (föredrar han ICA framför Konsum så skulle vi kunna springa in i varandra på affären) men vi kommer ju aldrig att ses igen, what's the harm (utöver en väldigt pinsam konversation om han går med på detta)? Kommer ju radera hans nummer inom en vecka och han kommer att radera mitt.
lördag 30 juli 2011
dilemma
Okej så jag tog 1,5 timmes powerwalk med arbetskängor (ugh) i skogen, lite långsammare än vanligt pga terräng och så vill jag såklart inte att såret på fotsulan ska öppna sig igen men jag gick 9 km i alla fall.
Sen har jag hängt med mina kusiner och deras vänner. Cousins utan barn, så roligare kusiner än de andra.
Nu har jag ett dilemma, ikväll är det släktmiddag of sorts. Inte hela schabraket men ja... Matintag vid kvällstid med personer som man delar DNA med. Ordet 'släktmiddag' får mig alltid att tänka på jul- och påskmiddag och början av Fanny&Alexander. Men nu har 'vänner' (vet inte hur frikostig jag bör vara med det ordet... jag tänker typ att jag har fyra vänner och sedan "personer jag känner och umgås med" är det hemskt av mig?) bett mig dra ut ikväll, vilket jag faktiskt känner mig mer pepp på än vad jag borde/vanligtvis gör en dag som denna. Så frågan är om jag ska 1) Äta middag (fondue, fast bara grönsaker+gruyèregegga *rebel girl*), dricka måttligt med vin och åka tillbaka till stan möta upp mina vänner, som redan kommer att vara rusiga och glada - vilket betyder att jag måste "komma ikapp" och det går ofta snett. 2) Äta middag, stanna här, ha trevligt ändå 3) Åka till stan innan middag.
Jag är inte ens sugen på ost (fast när är jag någonsin det?), så det lutar starkt åt alt. 3.
Nu ska jag se ifall jag kan smyga ut och bada (vill inte att andra ska få för sig att följa med...)
Sen har jag hängt med mina kusiner och deras vänner. Cousins utan barn, så roligare kusiner än de andra.
Nu har jag ett dilemma, ikväll är det släktmiddag of sorts. Inte hela schabraket men ja... Matintag vid kvällstid med personer som man delar DNA med. Ordet 'släktmiddag' får mig alltid att tänka på jul- och påskmiddag och början av Fanny&Alexander. Men nu har 'vänner' (vet inte hur frikostig jag bör vara med det ordet... jag tänker typ att jag har fyra vänner och sedan "personer jag känner och umgås med" är det hemskt av mig?) bett mig dra ut ikväll, vilket jag faktiskt känner mig mer pepp på än vad jag borde/vanligtvis gör en dag som denna. Så frågan är om jag ska 1) Äta middag (fondue, fast bara grönsaker+gruyèregegga *rebel girl*), dricka måttligt med vin och åka tillbaka till stan möta upp mina vänner, som redan kommer att vara rusiga och glada - vilket betyder att jag måste "komma ikapp" och det går ofta snett. 2) Äta middag, stanna här, ha trevligt ändå 3) Åka till stan innan middag.
Jag är inte ens sugen på ost (fast när är jag någonsin det?), så det lutar starkt åt alt. 3.
Nu ska jag se ifall jag kan smyga ut och bada (vill inte att andra ska få för sig att följa med...)
morgon.
Jag tror att min mormor alltid har varit besviken över att hennes avkommor och deras avkommor inte har några spår av franskhet i vårat utseende. Men det faktum att jag alltid har purjolök i mina omeletter skulle kanske trösta henne. Varför tänker jag på mormor?
Igår jobbade jag också över. Och var hos en shrink, men jag kom till en insikt över det faktum att jag har större behov av en psykolog. Jag kan förstå att om man har gått läkarlinjen så vill man utnyttja sina magiska krafter och är lite ivrig med receptblocket (eller ja, datorklicken som ger en medicin på apoteket. O-pittoreska tider vi lever i) men it's not for me. Så jag letar vidare.
Sen var det utgång och jag fick för mig att jag hatar alla killar som någonsin har velat ligga med någon. Jag tror inte att det finns något jag hatar mer än att bli raggad på/kallad snygg (kan återkomma detta till en annan gång). F.ö. är jag allt annat än snygg just nu. Men nu när jag vaknade så insåg jag att jag bara hatar alla killar som är idioter (vilket ändå är ~95% av alla killar, men ja...). Så för att få utlopp för denna frustration på alla idioter så startar en ny bloggserie: Saker som jag hatar. Börjar med killar (som är idioter). Fast jag kom på att jag varken lust eller tid till det just nu. Ska ta en BUSS (alla ställen som inte har anslutning till tunnelbana är äckliga... många ställen som har det också, jag har bott på typ hälften) till gården, som jag inte har varit på sen i midsommar pga fejd med mormor och vill vara så långt ifrån henne som möjligt. Nu är hon bortrest och jag kan vara där. Fast det kommer att vara en massa andra människor där. Hoppas de inte väntar sig att jag ska vara social, vill bara ta skogspromenader och bada.
Senare kommer jag antagligen inte längre vara så irriterad på människor av hankön så vi får se vad som händer med bloggserien. Lol, varför tog jag inte bara bort det jag skrev? Watch this space eller whatever.
Igår jobbade jag också över. Och var hos en shrink, men jag kom till en insikt över det faktum att jag har större behov av en psykolog. Jag kan förstå att om man har gått läkarlinjen så vill man utnyttja sina magiska krafter och är lite ivrig med receptblocket (eller ja, datorklicken som ger en medicin på apoteket. O-pittoreska tider vi lever i) men it's not for me. Så jag letar vidare.
Sen var det utgång och jag fick för mig att jag hatar alla killar som någonsin har velat ligga med någon. Jag tror inte att det finns något jag hatar mer än att bli raggad på/kallad snygg (kan återkomma detta till en annan gång). F.ö. är jag allt annat än snygg just nu. Men nu när jag vaknade så insåg jag att jag bara hatar alla killar som är idioter (vilket ändå är ~95% av alla killar, men ja...). Så för att få utlopp för denna frustration på alla idioter så startar en ny bloggserie: Saker som jag hatar. Börjar med killar (som är idioter). Fast jag kom på att jag varken lust eller tid till det just nu. Ska ta en BUSS (alla ställen som inte har anslutning till tunnelbana är äckliga... många ställen som har det också, jag har bott på typ hälften) till gården, som jag inte har varit på sen i midsommar pga fejd med mormor och vill vara så långt ifrån henne som möjligt. Nu är hon bortrest och jag kan vara där. Fast det kommer att vara en massa andra människor där. Hoppas de inte väntar sig att jag ska vara social, vill bara ta skogspromenader och bada.
Senare kommer jag antagligen inte längre vara så irriterad på människor av hankön så vi får se vad som händer med bloggserien. Lol, varför tog jag inte bara bort det jag skrev? Watch this space eller whatever.
torsdag 28 juli 2011
194h
Ingen skärpa i brainy och sirap i varenda liten muskelcell. Äter imorgon. Och därmedbasta. Tänker börja med grönkål pga gott, nyttigt och lättsmält.
Jag har också brutal mensvärk utan mens. wtf?
Idag har jag jobbat över och därmed sållat mig till alla strebrar i världen. Eller njae... Men har man deadline så har man.
Btw! Bokklubben. Så bra att jag följer upp på mina påhitt... Hur går det för alla? Några tankar? Själv är jag på kap 8. Läser nog ut den imorgon.
Imorgon kommer jag inte behöva kryckor för jag är helt säker på att såret inte kommer öppnas och tappa mig på blod. Det gör nog ont i foten nevertheless.
Jag har också brutal mensvärk utan mens. wtf?
Idag har jag jobbat över och därmed sållat mig till alla strebrar i världen. Eller njae... Men har man deadline så har man.
Btw! Bokklubben. Så bra att jag följer upp på mina påhitt... Hur går det för alla? Några tankar? Själv är jag på kap 8. Läser nog ut den imorgon.
Imorgon kommer jag inte behöva kryckor för jag är helt säker på att såret inte kommer öppnas och tappa mig på blod. Det gör nog ont i foten nevertheless.
you deserve yourself
Ni vet när man är ute och går, raskt? Och så ser man en människa framför en som går i samma riktning, kanske också i en takt som kan kallas powerwalk? Man brukar då alltid försöka komma ikapp denna människa innan den svänger av någonstans? Det funkar inte när man går på kryckor.
Det var sen kväll/natt och jag hade tråkigt så jag gjorde ett debilt försök att ta en promenad på mina kryckor. Efter tre kvarter så insåg jag att önskad längd och hastighet på promenaden skulle resultera i läskiga blåsor på händerna så jag vände hem igen.
Jag får helt enkelt erkänna mig besegrad och använda fötterna så lite så möjligt eftersom jag inte vill gå på kryckor nästa vecka, det skulle vara asjobbigt. Men såret blöder inte längre och det ser nog inte ut att behöva sys så det bör läka så att jag kan gå på foten om en dag eller två. Inte för att jag tror att mitt sår intresserar någon.
Det var sen kväll/natt och jag hade tråkigt så jag gjorde ett debilt försök att ta en promenad på mina kryckor. Efter tre kvarter så insåg jag att önskad längd och hastighet på promenaden skulle resultera i läskiga blåsor på händerna så jag vände hem igen.
Jag får helt enkelt erkänna mig besegrad och använda fötterna så lite så möjligt eftersom jag inte vill gå på kryckor nästa vecka, det skulle vara asjobbigt. Men såret blöder inte längre och det ser nog inte ut att behöva sys så det bör läka så att jag kan gå på foten om en dag eller två. Inte för att jag tror att mitt sår intresserar någon.
onsdag 27 juli 2011
La belle dame sans merci
"The collected works of John Keats as read by Ben Whishaw" - Fanns det som ljudbok skulle jag köpa. Tycker att soundtracket till Bright Star (av Mark Bradshaw) är så vackert att det känns ända in i hjärtat och som om man har blivit slagen i magen. (Bra känsla)
Tidigare idag så lyssnade jag på sagda skiva i iTunes och efter sista spåret "Ode to a nightingale" så hörde jag Filip Hammar säga "Gapa. Gapa" ackompanjerad av töntig elektronisk musik då nästföljande spår var en AAC-version av en några veckor gammal podcast. Första gången jag säger detta utan sarkasm: LOL.
Tidigare idag så lyssnade jag på sagda skiva i iTunes och efter sista spåret "Ode to a nightingale" så hörde jag Filip Hammar säga "Gapa. Gapa" ackompanjerad av töntig elektronisk musik då nästföljande spår var en AAC-version av en några veckor gammal podcast. Första gången jag säger detta utan sarkasm: LOL.
att drömma om mat
Tror att många av oss har haft mardrömmar om att äta. Får alltid det när jag känner mig nöjd med att inte ha ätit och det är de få drömmar jag minns. Men jag kan egentligen inte kalla det mardrömmar, för jag upplever inte drömmen som jobbig och jag vaknar inte i panik, mer med en likgiltig tanke "Jaha, då är det bara att börja om igen" i en halv sekund tills jag inser att jag faktiskt bara drömde. Men man känner sig ändå olustig i en stund efteråt tills drömmen har bleknat. Om jag lyckas komma ihåg en dröm (händer xtrmt sällan, inaktivt känsloliv tror jag) när jag vaknar så kommer jag att ha glömt den helt efter en timme. Blir alltid exalterad när jag minns en dröm och tänker att jag måste delge den för min syster (liksom den enda personen man delger något så ointressant som drömmars innehåll, det finns inget tråkigare än att höra om andras drömmar typ) men sen när jag väl pratar med henne så blir det typ "Haha, jag hade en rolig dröm i natt, det var så.... eh, jag minns inte".
I alla fall jag tog nyss en tupplur och drömde att jag åt. Minns inte vad det var för något.
Tror ni att man drömmer om mat för att ens undermedvetna vill äta? Eller bearbetar hjärnan bara det faktum att man inte äter? Är de två alternativen speciellt olika?
I alla fall jag tog nyss en tupplur och drömde att jag åt. Minns inte vad det var för något.
Tror ni att man drömmer om mat för att ens undermedvetna vill äta? Eller bearbetar hjärnan bara det faktum att man inte äter? Är de två alternativen speciellt olika?
crutches
Utvecklade en minst sagt miffad gångstil under dagen pga foten (tänker att det forsar blod så fort jag lägger tryck på den...). Ville egentligen stanna hemma och bara låta foten läka bäst den kunde men det är mycket nu på jobbet (lol, vuxen man låter...), särskilt eftersom att jag var borta två dagar förra veckan. Men jag fick låna ett par kryckor av en kollega. Så nu ser jag inte dum i huvudet ut när jag går.
Nyss drack jag en klunk Coca Cola Zero men precis när jag svalde den så blev jag asparanoid och tänkte att de kanske hade blandat ihop colasorterna i fabriken så att jag egentligen drack socker-cola och då var jag tvungen att hälla ut den.
Alltså "förlåt" eller whatever men jag håller på att rätta till de senaste... typ 40 dagarnas misstag. Har känt hela dagen att jag borde äta något järnrikt (jag skojar inte när jag säger att jag har förlorat blod...) men jag kan bara inte. Snart dock.
Nyss drack jag en klunk Coca Cola Zero men precis när jag svalde den så blev jag asparanoid och tänkte att de kanske hade blandat ihop colasorterna i fabriken så att jag egentligen drack socker-cola och då var jag tvungen att hälla ut den.
Alltså "förlåt" eller whatever men jag håller på att rätta till de senaste... typ 40 dagarnas misstag. Har känt hela dagen att jag borde äta något järnrikt (jag skojar inte när jag säger att jag har förlorat blod...) men jag kan bara inte. Snart dock.
hit me where it hurts
Sen sist jag skrev så jag har lagt spritförband, hoppat omkring när jag har behövt röra på mig, städat badrummet. Vågar inte gå på foten i första laget, eller närmare bestämt jag vågar inte gå. Alls. Kombon inte äta+tappa minst 1dl blod=dizzeeeee+illamående. Funderar verkligen på att åka till akuten imorgon för att få det uppkollat och eventuellt sytt. Förståndet säger att det antagligen behöver sys. Det är inte jättedjupt (inte mer än 5 mm) men ganska stort och det blödde ju asmycket. Tänk om jag inte kommer att kunna gå (som i PW) på flera dagar? VAD GÖR JAG DÅ?
Men det var inte därför jag satte på datorn bara för att blogga. Fick för 20 min sen ett sms ifrån *exet* (efter tre dagars tystnad). Där det stod "Jag har aldrig träffat någon som är så okänslig inför andras känslor." Och jag ville bara att världen ska veta att jag är förkrossad över detta. Liksom jag vet det, men jag kan inte göra något åt saken. Jag kan inte magiskt bara förstå precis allt alla känner. Jag har inte totalbrist på empati, men det är i många situationer den inte riktigt finns. Det är nog det jag tycker är min största personlighetsbrist, även om jag gärna låtsas som att jag inte bryr mig.
Har fått mig att ifrågasätta min närvaro i ett "community" som enbart består av människor som mår dåligt (alltså, våra bloggar om det var oklart.).
Och BTW, hur okänslig är inte HAN för mina känslor?
Men det var inte därför jag satte på datorn bara för att blogga. Fick för 20 min sen ett sms ifrån *exet* (efter tre dagars tystnad). Där det stod "Jag har aldrig träffat någon som är så okänslig inför andras känslor." Och jag ville bara att världen ska veta att jag är förkrossad över detta. Liksom jag vet det, men jag kan inte göra något åt saken. Jag kan inte magiskt bara förstå precis allt alla känner. Jag har inte totalbrist på empati, men det är i många situationer den inte riktigt finns. Det är nog det jag tycker är min största personlighetsbrist, även om jag gärna låtsas som att jag inte bryr mig.
Har fått mig att ifrågasätta min närvaro i ett "community" som enbart består av människor som mår dåligt (alltså, våra bloggar om det var oklart.).
Och BTW, hur okänslig är inte HAN för mina känslor?
tisdag 26 juli 2011
blood to bloom
Oj då. Satt som vanligt i badrummet och klippte av död hud på fötterna, något jag måste göra 1-2 ggr i veckan för att jag går så mycket (inte ens i fel skor, så jag tror att huden på mina fossingar är överkänslig). Inte det roligaste att göra men om det inte görs så blir skavsåren värre. Och så slant jag med saxen och så började det blöda så otroligt mycket. Badrummet liknar något ur Psycho... Lindade in foten i en handduk och hoppade över till sovrummet där jag byggde ett berg av kuddar. Nu sitter jag här med benen på kuddberget så att blodflödet minskar. Hoppas det räcker. Vill inte åka in och sy. Det gör inte speciellt ont. Eller det gjorde inte speciellt ont men nu gör det det. Smärtan är lyckligtvis inte proportionell till mängden blod, i alla fall. Ska aldrig mer använda den saxen till att klippa bort död hud. Fattar inte vad som hände. Det är på "trampdynan" av foten. Har faktiskt ingen aning om vad det heter. Hade det hänt när jag klippte på lilltån så hade den typ rykt. Usch. Grejen är att jag inte vill att blodet ska torka in i kaklet och bli jättesvårt att få bort men jag kan ju inte städa nu för om jag står upprätt dör jag av blodförlust (nåja, så illa är det inte men eftersom att jag inte har ätit på länge så är jag säkert mer lättpåverkad av blodförlust än vanligt.).
61kr
Om man handlar för 61 kr får man växel i form av en 20-lapp och 19kr i småpengar. Detta är värsta/bästa växeln. För då får man en massa tunga mynt att släpa på men då kan man ge 19 kr till närmsta hemlösa och låtsas att man är en bra person. Tjugan slarvar man antingen bort eller slösar bort den vid ett senare tillfälle på Loka (Kokos eller Persika, de enda goda utöver naturell, de andra smakar parfym) eller Evian på PB för att man är för lat att gå in i en vanlig mataffär.
Sedan sist ni hörde från mig ordentligt med info om mitt eget liv så har jag varit sjuk, matvägrat, gått ut, vakat vid en väns sjukhussäng, haft filosofiska diskussioner vid sjukhussängen, jobbat, målat på tavlan jag ska ge till Marianne i 20års present, tänkt på Norge och Amy, uppmanat alla jag känner att inte ge pengar till Unicef, utan mindre organisationer (inte så mycket pga "de försvinner bort i administration" utan för att de är en del av biståndsapparaten som är en miljardindustri, den enda moral jag har typ är att inte profitera på andras misär, skulle lätt kunna döda någon). Ja typ det. En liten recap.
Funderar på att säga upp mig ifrån jobbet.
Sedan sist ni hörde från mig ordentligt med info om mitt eget liv så har jag varit sjuk, matvägrat, gått ut, vakat vid en väns sjukhussäng, haft filosofiska diskussioner vid sjukhussängen, jobbat, målat på tavlan jag ska ge till Marianne i 20års present, tänkt på Norge och Amy, uppmanat alla jag känner att inte ge pengar till Unicef, utan mindre organisationer (inte så mycket pga "de försvinner bort i administration" utan för att de är en del av biståndsapparaten som är en miljardindustri, den enda moral jag har typ är att inte profitera på andras misär, skulle lätt kunna döda någon). Ja typ det. En liten recap.
Funderar på att säga upp mig ifrån jobbet.
söndag 24 juli 2011
urk
Kommer inte att tänka så mycket på mig själv den kommande tiden så det blir nog inte så mycket bloggande.
Tankar jag hatar hos folk: 1) Viljan att recensera någons känslor ang. en tragedi. Fine, människor behöver inte känna så mycket inför katastrofen men de bör ha respekten för andra människor att förstå att andra gör det och inte göra billig politisk poäng av "resten av världen då" Det blottar bara deras egen trångsynthet och brist på förståelse.
2) Kommentarer om Amy Winehouse och 27 Club. 27 club är ett vedervärdigt koncept som tillfredsställt glorifierar unga, talangfulla och så enormt lidande människors död.
3) Kommentarer om Amy Winehouse i stil med "She had it coming", etc. Omänsklig brist på förståelse inför missbruk och vad det gör för människor.
Det är inte världen som gör mig cynisk utan människorna i den. :/
Nu måste jag åka till SÖS.
Tankar jag hatar hos folk: 1) Viljan att recensera någons känslor ang. en tragedi. Fine, människor behöver inte känna så mycket inför katastrofen men de bör ha respekten för andra människor att förstå att andra gör det och inte göra billig politisk poäng av "resten av världen då" Det blottar bara deras egen trångsynthet och brist på förståelse.
2) Kommentarer om Amy Winehouse och 27 Club. 27 club är ett vedervärdigt koncept som tillfredsställt glorifierar unga, talangfulla och så enormt lidande människors död.
3) Kommentarer om Amy Winehouse i stil med "She had it coming", etc. Omänsklig brist på förståelse inför missbruk och vad det gör för människor.
Det är inte världen som gör mig cynisk utan människorna i den. :/
Nu måste jag åka till SÖS.
lördag 23 juli 2011
fredag 22 juli 2011
denna jävla värld
Man sitter och är livrädd för människor man känner i Oslo och så kommer folk med TOTALT OSMAKLIGA spekulationer om vem som har gjort det på TV och på twitter. Vid det här laget är det äcklande. Man vet ju att dessa spekulationer bara reflekterar underliggande åsikter av olika slag. MAN VILL BARA HA INFO. Även i sådana här situationer kräver journalistik och politik eftertänksamhet. Komma och jiddra om någon jävla Al Qaida eller Libyen nu. Hat.
Med det sagt så hatar jag världen just nu. Alltså, man vet att den är en sån jävla psykotisk röra men att det händer så nära och att det händer barn&tonåringar. Fruktansvärt.
Vet inte om jag är mer rädd för de två jag känner i Oslo (ej stor fara, men klart man oroar sig) eller för alla stackars barn&ungdomar på Utöya...
Upd, 20.29: Mina vänner mår bra.
Förlåt för "ser så mycket jag bryr mig"-bloggande. Men ha överseende, det är ju avskyvärt (både det som har hänt och folk som spekulerar. Händelsen trumfar, obsly)
Upd, 21.58:
Det gör ont i bröstet. Har haft ökad hjärtrytm sedan kvart i fyra och ännu värre sedan de första rapporterna om Utöya kom. Man borde endast förfasas över offren och deras anhöriga men det är ju omöjligt att låta bli att förfasas över anti-rasister och rasister som försöker göra politisk grej av hudfärgen på gärningsmannen och Obamas insinuation, alla andra som gör detta till ideologi och "terrorexperterna" och de som satte dem i tv-studion.
Nej, gud. Folk dör ju. Det är hemskt nog att veta. Idag är vi alla norrmän, som någon i allt gytter sa.
Med det sagt så hatar jag världen just nu. Alltså, man vet att den är en sån jävla psykotisk röra men att det händer så nära och att det händer barn&tonåringar. Fruktansvärt.
Vet inte om jag är mer rädd för de två jag känner i Oslo (ej stor fara, men klart man oroar sig) eller för alla stackars barn&ungdomar på Utöya...
Upd, 20.29: Mina vänner mår bra.
Förlåt för "ser så mycket jag bryr mig"-bloggande. Men ha överseende, det är ju avskyvärt (både det som har hänt och folk som spekulerar. Händelsen trumfar, obsly)
Upd, 21.58:
Det gör ont i bröstet. Har haft ökad hjärtrytm sedan kvart i fyra och ännu värre sedan de första rapporterna om Utöya kom. Man borde endast förfasas över offren och deras anhöriga men det är ju omöjligt att låta bli att förfasas över anti-rasister och rasister som försöker göra politisk grej av hudfärgen på gärningsmannen och Obamas insinuation, alla andra som gör detta till ideologi och "terrorexperterna" och de som satte dem i tv-studion.
Nej, gud. Folk dör ju. Det är hemskt nog att veta. Idag är vi alla norrmän, som någon i allt gytter sa.
torsdag 21 juli 2011
Atjoo
Imorse vaknade jag upp med igentäppt näsa, svidande hals, ont i öronen och grusiga ögon. Usch. Monsterförkylning. Men trots detta så vaknade jag upp till bruset ifrån Strandvägen och var pigg och glad - är ett stadsbarn rakt igenom. Tog mig till le work ändå men blev hemskickad pga tuberkoloshosta.
Aja, detta är i alla fall ett perfekt läge att skriva in mig hos min nya husläkare, behöver verkligen ögondroppar till mina mutantögon. De typ lyser rött.
Vet inte om jag orkar få i mig något annat än te och te med mjölk idag. Egentligen inte mig emot.
Gud, disintegreringen blir bara värre och värre. Kan nog inte ens kalla den positiv.
Aja, detta är i alla fall ett perfekt läge att skriva in mig hos min nya husläkare, behöver verkligen ögondroppar till mina mutantögon. De typ lyser rött.
Vet inte om jag orkar få i mig något annat än te och te med mjölk idag. Egentligen inte mig emot.
Gud, disintegreringen blir bara värre och värre. Kan nog inte ens kalla den positiv.
despair will always hold a place in my heart
Tog nyss en trotscigg. Jag vet ju att radonhalten är strax ovanför 300 Bq i min lägenhet, spejsade fläktar har t.o.m. installerats för att sänka halten närmare Socialstyrelsens rekommendation på 200 Bq (Grundlig mäklare förklarade pour moi, jag älskar folk som sköter sitt jobb), ändå händer det att jag tar en cigg inomhus. För en person som ägnar alltför mycket tid med att oroa sig över fria radikaler så röker jag för mycket ö.h.t. Jag röker väl inte mycket egentligen, aldrig mer än 5 smokes under en dag men med tanke på att jag inte kliver utanför huset utan ett tjockt lager SPF 50 så är ju rökningen xtrmt ologisk, särskilt eftersom att jag inte känner något större behov av att röka när jag väl tar en cigg...
I alla fall, var uttråkad så jag var tvungen att göra något. Även varför jag bloggar just nu. Kan inte sova. Känner mig ful, fet och äcklig. Borde VERKLIGEN ha cyklat. Nu vill jag gå ut och springa, långtlångtlångt. Ingenting hindrar mig, egentligen. Men jag vill verkligen inte göra något som förstör mitt försök till balans. Jag hatar min ambivalens till det här...
Men alltså jag tänkte på en sak under min ciggpaus
För ca ett år sedan såg jag en intervju med Alain Delon på en fransk morgonshow jag råkade titta på, där han sa något om att han inte hade förmågan att vara lycklig. Jag har aldrig i mitt liv stött på något som gav så mycket resonans hos mig som det gjorde (nej, inte ens i I luv the Valley, OH! av Xiu Xiu som ända ner till den haltande franskan (!!!) är en verbalisering av mitt liv). Det uttalandet fastnade så hårt att jag inte tänkte på att se resten av intervjun för att kanske höra vad han menade på en djupare nivå men det var inget jag behövde.
Jag har alltid undrat och aldrig förstått varför folk tycker att motgångar, sorg och olycka är så himla jobbigt. Jag tror att det får mig att framstå som okänslig och det är nog sant, jag är inte en kännande person. Särskilt inte inför folks negativa känslor för jag ser inte mina egna negativa känslor som något större hinder och deprimerande, jag ser de som... naturliga. Svårt att förklara men liksom, livet suger, problem=normalläge, hantera or die. Om något så har jag svårare att förstå, hantera och bearbeta andra känslor än sorg och depression. Jag kan ofta blanda ihop olika känslotillstånd, tror det var därför jag hade så lätt till ilska när *exet* började problematisera vårt förhållande.
Så liksom, nej jag är kanske inte lycklig men jag känner inte att jag behöver kunna vara det, lika lite som att jag känner att jag behöver kunna... surfa eller spela trombon.
Lol, var detta bara ett extremt komplicerat sätt att säga att jag inte är ett fan av mainstream psykologi?
Sådana här inlägg bör man aldrig skriva på natten, de blir ofullständiga och osammanhängande men det är endast på natten man får ett infall att skriva dem.
I alla fall, var uttråkad så jag var tvungen att göra något. Även varför jag bloggar just nu. Kan inte sova. Känner mig ful, fet och äcklig. Borde VERKLIGEN ha cyklat. Nu vill jag gå ut och springa, långtlångtlångt. Ingenting hindrar mig, egentligen. Men jag vill verkligen inte göra något som förstör mitt försök till balans. Jag hatar min ambivalens till det här...
Men alltså jag tänkte på en sak under min ciggpaus
För ca ett år sedan såg jag en intervju med Alain Delon på en fransk morgonshow jag råkade titta på, där han sa något om att han inte hade förmågan att vara lycklig. Jag har aldrig i mitt liv stött på något som gav så mycket resonans hos mig som det gjorde (nej, inte ens i I luv the Valley, OH! av Xiu Xiu som ända ner till den haltande franskan (!!!) är en verbalisering av mitt liv). Det uttalandet fastnade så hårt att jag inte tänkte på att se resten av intervjun för att kanske höra vad han menade på en djupare nivå men det var inget jag behövde.
Jag har alltid undrat och aldrig förstått varför folk tycker att motgångar, sorg och olycka är så himla jobbigt. Jag tror att det får mig att framstå som okänslig och det är nog sant, jag är inte en kännande person. Särskilt inte inför folks negativa känslor för jag ser inte mina egna negativa känslor som något större hinder och deprimerande, jag ser de som... naturliga. Svårt att förklara men liksom, livet suger, problem=normalläge, hantera or die. Om något så har jag svårare att förstå, hantera och bearbeta andra känslor än sorg och depression. Jag kan ofta blanda ihop olika känslotillstånd, tror det var därför jag hade så lätt till ilska när *exet* började problematisera vårt förhållande.
Så liksom, nej jag är kanske inte lycklig men jag känner inte att jag behöver kunna vara det, lika lite som att jag känner att jag behöver kunna... surfa eller spela trombon.
Lol, var detta bara ett extremt komplicerat sätt att säga att jag inte är ett fan av mainstream psykologi?
Sådana här inlägg bör man aldrig skriva på natten, de blir ofullständiga och osammanhängande men det är endast på natten man får ett infall att skriva dem.
onsdag 20 juli 2011
Jag har två ägg i kylen vars bäst före-datum går ut imorgon. Om jag inte äter dem imorgon så är det väl ingen fara i att äta dem i övermorgon, va? De blir inte giftiga/äckliga över en dag, right? Den som vet får jättegärna svara. Har hört att mjölk är en produkt vars bäst före-datum är ganska överdrivet och den håller sig okej ganska länge efter det? Är det så med ägg också? MVH Vilse i livsmedelsdjungeln
Idag har jag, öppen-tåsandaler till trots, haltat omkring på grund av mitt skavsår. Ingen promenad alls idag alltså. Funderar på att gå ut och cykla istället. Eller inte göra någonting.
Konstig situation: Kom hem från le work och orkade inte göra annat än att ta en tupplur. (Åh, vad jag älskar en 24minutare på eftermiddagen!). Därför blev det tillslut för sent för mig att laga mat som jag skulle kunna äta utan ångest. Och nu har jag ångest över att inte ha ätit mat; dagens sammanlagda kalorier kommer att bli ganska låga och då kommer jag vilja äta mindre imorgon och fastna i det tänket... Visserligen kommer jag kanske inte att träna idag så det är ju typ lika bra att jag inte äter något. Nojjar också över mitt grönsaksintag, nu får jag ju inte i mig tilläckligt med mineraler. Jag borde egentligen kunna mikra lite grönkål men alltså... nej.
Frustrationen.
Ska skaffa mig ett jobb som inte kommer emellan mig och min mat-och-sov-klocka.
Min bok kommer inte förrän imorgon (alltså tog det den maximala leveranstiden, händer mig jättesällan) så nu ska jag läsa klart Red Gold (John Hemming), helt fantastisk som jag rekommenderar alla som är intresserade av något annat än europeisk historieskrivning.
Har smsat med *exet* idag. Vad håller jag på med? Varför ber jag bara honom inte att lämna mig ifred?
Jag har läst att relationer som tar slut tidigt är de relationer som gör ondast när de tar slut för att man tänker "Tänk om..." osv och hakar upp sig på den. Vart har jag läst det? Måste ha varit i någon blogg, nu måste jag googla på böcker om ämnet...
Idag har jag, öppen-tåsandaler till trots, haltat omkring på grund av mitt skavsår. Ingen promenad alls idag alltså. Funderar på att gå ut och cykla istället. Eller inte göra någonting.
Konstig situation: Kom hem från le work och orkade inte göra annat än att ta en tupplur. (Åh, vad jag älskar en 24minutare på eftermiddagen!). Därför blev det tillslut för sent för mig att laga mat som jag skulle kunna äta utan ångest. Och nu har jag ångest över att inte ha ätit mat; dagens sammanlagda kalorier kommer att bli ganska låga och då kommer jag vilja äta mindre imorgon och fastna i det tänket... Visserligen kommer jag kanske inte att träna idag så det är ju typ lika bra att jag inte äter något. Nojjar också över mitt grönsaksintag, nu får jag ju inte i mig tilläckligt med mineraler. Jag borde egentligen kunna mikra lite grönkål men alltså... nej.
Frustrationen.
Ska skaffa mig ett jobb som inte kommer emellan mig och min mat-och-sov-klocka.
Min bok kommer inte förrän imorgon (alltså tog det den maximala leveranstiden, händer mig jättesällan) så nu ska jag läsa klart Red Gold (John Hemming), helt fantastisk som jag rekommenderar alla som är intresserade av något annat än europeisk historieskrivning.
Har smsat med *exet* idag. Vad håller jag på med? Varför ber jag bara honom inte att lämna mig ifred?
Jag har läst att relationer som tar slut tidigt är de relationer som gör ondast när de tar slut för att man tänker "Tänk om..." osv och hakar upp sig på den. Vart har jag läst det? Måste ha varit i någon blogg, nu måste jag googla på böcker om ämnet...
tisdag 19 juli 2011
for lack of the words we called this love
Shit. Hjärtat slår nu i 180 och magen pirrar lyckligt... Fick ett sms från *exet*(MBAs temporära namn, han gillade inte det andra, lol. Gulligt. Måste komma på något bra. Gillar inte bokstäver, det är förvirrande och ganska otillfredsställande att läsa, tycker ni inte?). "Snälla, kan vi inte ses? Jag saknar ju dig". Åh! Kommer nog att tacka nej, för förståndets skull. MEN ÄNDÅ!
Egentligen, jag är så tragisk att ett litet sms bringar mig ett glädjerus. Gawd. Och hör här: Sedan...upp(samman)brottet så har har min "kärlekscykel" sett ut ungefär såhär: Träffat random tjej/kille, blivit helt betagen (även i typer jag inte alls värderar högt), obsessat över hen i tre dagar, glömt känslorna för hen... Hänt mig... *räknar* fyra gånger på en månad. Lol. Kärlek är ju värre än Substance D, eller typ LIKADANT?! (Up top till den som fattar refen!)
Nu kan jag väl berätta hur allting slutade. Trodde först att det skulle bli ett jättelångt inlägg som var asjobbigt att skriva men nu har jag gått igenom det viktiga i historien och det var inte så mycket. Det blir nog lätt om jag bara håller mig till händelseförloppet och inget mer. (Har svårt att verbalisera det andra)
Jag tyckte i maj att hans kval över vårt förhållande var ganska korkade och orättvisa och jag hade jättestora problem med att agera rationellt och var mest arg på honom. I efterhand så förstår jag att det var väl någon sorts STORT MORALISKT problem för honom som i vanliga fall är väldigt bestämd och fattar beslut snabbt och säkert. Ilskan ersattes av sorg och sorgen ersattes av ett sorts motvilligt accepterande. Samtidigt som han försökte hantera det så fick han adressen till denna blogg av en bekant SOM INTE ENS KÄNNER HONOM mer än ytligt. Hatar numer denna person. Man läggar sig inte i andras liv sådär. Jag ser det som rent sadistiskt sabotage. Och HUR OSANNOLIKT var det inte egentligen? Innan jag stängde bloggen hade jag typ 120 visningar de dagar jag skrev ett inlägg, så rent logiskt bör jag inte ha fler än 70 läsare. Att en av dessa KÄNNER mig? Usch. Jag vet inte exakt hur mycket av innehållet i bloggen som bidrog till att han bestämde sig för att göra slut men jag är säker på att det spelade någon roll, trots att han förnekade det. (Scenario: Du har problem med att din "flickvän" är yngre än dig, du hittar hennes blogg där hon använder typ och liksom i varannan mening...). Detta var den främsta anledningen till att jag mådde CRAPASFUCK innan studenten. Oj, mycket versaler i detta stycke. Jag gillar versaler.
Anyways. På midsommar så smsade vi lite för första gången (jag började, full och patetisk) Då skrev han att han också saknade mig och ville träffa mig. Men då var det verkligen nej, som det borde vara idag. Sen fortsatte han att smsa om saker vi brukade smsa om helt enkelt, artiklar han tyckte jag skulle läsa, små meddelanden från hans vardag, etc. Jag bad honom att sluta och så hörde jag inte ifrån honom utöver ett kort: "Du bloggar tydligen igen" varpå jag svarade "Snälla, sluta läs" och han sa, "Självfallet". Sen nu då... Jag är fortfarande SUPERKÄR, ingenting har liksom avtagit, jag börjar liksom fortfarande gråta när jag tänker på det och jag tänker typ såhär: Jag skulle inte klara av att träffa honom, muren skulle rämna, jag skulle gråta, vilja "kasta mig i hans famn" (citationstecken var xtrmt nödvändiga där, fan vad fånigt det lät...) och suga in doften av vetiver och rök och typ... be om att han skulle ta mig tillbaka. Han vill liksom träffa mig pga att han gillar mig/mitt sällskap och vill att vi ska vara vänner (som jag har fattat det). Vi befinner oss på totalt olika platser för en "meningsfull relation" så då är det lika bra att inte träffas. Jag försöker ju liksom kväva mina känslor och då kan vi omöjligtvis träffas, för det skulle bara bli ved på elden. Gawd, risken jag tar med det här inlägget. Tänk om han inte alls har slutat läsa? Jag borde kontemplera det här med integritet...
Okej, det var ganska jobbigt att skriva...
Egentligen, jag är så tragisk att ett litet sms bringar mig ett glädjerus. Gawd. Och hör här: Sedan...
Nu kan jag väl berätta hur allting slutade. Trodde först att det skulle bli ett jättelångt inlägg som var asjobbigt att skriva men nu har jag gått igenom det viktiga i historien och det var inte så mycket. Det blir nog lätt om jag bara håller mig till händelseförloppet och inget mer. (Har svårt att verbalisera det andra)
Jag tyckte i maj att hans kval över vårt förhållande var ganska korkade och orättvisa och jag hade jättestora problem med att agera rationellt och var mest arg på honom. I efterhand så förstår jag att det var väl någon sorts STORT MORALISKT problem för honom som i vanliga fall är väldigt bestämd och fattar beslut snabbt och säkert. Ilskan ersattes av sorg och sorgen ersattes av ett sorts motvilligt accepterande. Samtidigt som han försökte hantera det så fick han adressen till denna blogg av en bekant SOM INTE ENS KÄNNER HONOM mer än ytligt. Hatar numer denna person. Man läggar sig inte i andras liv sådär. Jag ser det som rent sadistiskt sabotage. Och HUR OSANNOLIKT var det inte egentligen? Innan jag stängde bloggen hade jag typ 120 visningar de dagar jag skrev ett inlägg, så rent logiskt bör jag inte ha fler än 70 läsare. Att en av dessa KÄNNER mig? Usch. Jag vet inte exakt hur mycket av innehållet i bloggen som bidrog till att han bestämde sig för att göra slut men jag är säker på att det spelade någon roll, trots att han förnekade det. (Scenario: Du har problem med att din "flickvän" är yngre än dig, du hittar hennes blogg där hon använder typ och liksom i varannan mening...). Detta var den främsta anledningen till att jag mådde CRAPASFUCK innan studenten. Oj, mycket versaler i detta stycke. Jag gillar versaler.
Anyways. På midsommar så smsade vi lite för första gången (jag började, full och patetisk) Då skrev han att han också saknade mig och ville träffa mig. Men då var det verkligen nej, som det borde vara idag. Sen fortsatte han att smsa om saker vi brukade smsa om helt enkelt, artiklar han tyckte jag skulle läsa, små meddelanden från hans vardag, etc. Jag bad honom att sluta och så hörde jag inte ifrån honom utöver ett kort: "Du bloggar tydligen igen" varpå jag svarade "Snälla, sluta läs" och han sa, "Självfallet". Sen nu då... Jag är fortfarande SUPERKÄR, ingenting har liksom avtagit, jag börjar liksom fortfarande gråta när jag tänker på det och jag tänker typ såhär: Jag skulle inte klara av att träffa honom, muren skulle rämna, jag skulle gråta, vilja "kasta mig i hans famn" (citationstecken var xtrmt nödvändiga där, fan vad fånigt det lät...) och suga in doften av vetiver och rök och typ... be om att han skulle ta mig tillbaka. Han vill liksom träffa mig pga att han gillar mig/mitt sällskap och vill att vi ska vara vänner (som jag har fattat det). Vi befinner oss på totalt olika platser för en "meningsfull relation" så då är det lika bra att inte träffas. Jag försöker ju liksom kväva mina känslor och då kan vi omöjligtvis träffas, för det skulle bara bli ved på elden. Gawd, risken jag tar med det här inlägget. Tänk om han inte alls har slutat läsa? Jag borde kontemplera det här med integritet...
Okej, det var ganska jobbigt att skriva...
well I've got swag, miles and miles, so much swag that it's wasting
Att ställa i ordning lägenheten var lite... omöjligt eftersom att jag inte hade några möbler att ställa sakerna i/på. Har i alla fall hittat två bokhyllor vilket kommer att tillåta mig att rensa upp lite bland alla kartonger när de väl levereras.
Om jag var en entreprenör skulle jag fixa kartonger i finare färger. Jag menar om folk tycker det är nödvändigt med fina mönster på sina bindor så tror jag att man kan sälja kartonger med mönster på... Eller? Normala människor ser kanske till att ha tillräckligt med möbler innan de flyttar. Just nu befläckas min lägenhets atmosfär av den fula bruna färgen och Shurgard-logos. Ugh.
Men jag har spikat upp tavlor. Kom på att jag behöver mer tavlor eftersom jag har fler och större väggar. Kul! Ska göra en lista på de tavlor jag skulle kunna tänka mig att lägga till i min "samling" (lol, de är några av mina favorittavlor i posterform i ramar från Gallerix *killa swag*) och kanske gå på gallerier för att köpa en riktig tavla. Lika bra att börja sin (riktiga) samling tidigt.
Behöver verkligen ett matbord+stolar, frontalloben/striatum mår INTE bra av att äta stående, lutad mot köksbänken. Jag, jag vet, det är töntigt. Annars är mitt kök nog komplett tack vare mitt flitiga listgörande, än så länge har jag inte saknat något.
Okej nog med astråkigt lägenhetsbloggande.
Annat jag har gjort:
Kollat på Freaks&Geeks. Så bra. Kan inte bestämma mig om jag gillar Bill eller Millie bäst.
Utgång i lördags. Utkastad. Minneslucka. Inte kul.
Jag har promenerat fyra timmar varje dag, fyra dagar i rad nu. 8km/h. Eller idag så blev det fyra timmar och en kvart för 128 km promenad har resulterat i ett gruvligt skavsår. Eller det ser inte så farligt ut, det är bara lite blod och var men det gör hella ont! Haltar likt Filch, just nu.
Oh man! Snygg övergång: Har även sett Harry Potter. Ganska ytligt avslut men skitsamma, satt på helspänn trots att jag visste hur det slutade. Ingen som också tycker att det är lustigt att den enda karaktär som är ful i böckerna, Hermione (eller hon beskrivs inte som ful, såklart, men hennes utseendekomplex dyker upp ibland och hon blir ju lite retad också), är den enda karaktär vars skådespelare i filmen blev snygg när hon växte upp? Det var i alla fall en angenäm bioupplevelse. Grejen är att jag har de senaste åren (sen jag läste om alla böcker sommaren mellan nian och ettan) funnit HP mindre och mindre tilldragande. En bidragande faktor till detta är nog att andra är så himla passionerade över fenomenet och det har gjort att jag har svalnat. Det låter extremt ängsligt av mig men det är en naturlig process i min hjärna, misstänksamheten mot all mobbpsykologi och folklighet.
Alltså jag har promenerat för mycket, räknar träningskalorier. Inte bra det heller. För jag vill gärna kunna träna utan att tänka "åh, nu brände jag si och så många kcal" Bara träna för att må bra, för att det är "kul" (Tycker inte träning ska vara speciellt roligt, självspäkningsaspekten av det är något jag uppskattar. Ogillar därför fenomen som zumba och afrodans.). Måste sluta gå så mycket, har ju faktiskt annat att ägna min tid åt.
Om jag var en entreprenör skulle jag fixa kartonger i finare färger. Jag menar om folk tycker det är nödvändigt med fina mönster på sina bindor så tror jag att man kan sälja kartonger med mönster på... Eller? Normala människor ser kanske till att ha tillräckligt med möbler innan de flyttar. Just nu befläckas min lägenhets atmosfär av den fula bruna färgen och Shurgard-logos. Ugh.
Men jag har spikat upp tavlor. Kom på att jag behöver mer tavlor eftersom jag har fler och större väggar. Kul! Ska göra en lista på de tavlor jag skulle kunna tänka mig att lägga till i min "samling" (lol, de är några av mina favorittavlor i posterform i ramar från Gallerix *killa swag*) och kanske gå på gallerier för att köpa en riktig tavla. Lika bra att börja sin (riktiga) samling tidigt.
Behöver verkligen ett matbord+stolar, frontalloben/striatum mår INTE bra av att äta stående, lutad mot köksbänken. Jag, jag vet, det är töntigt. Annars är mitt kök nog komplett tack vare mitt flitiga listgörande, än så länge har jag inte saknat något.
Okej nog med astråkigt lägenhetsbloggande.
Annat jag har gjort:
Kollat på Freaks&Geeks. Så bra. Kan inte bestämma mig om jag gillar Bill eller Millie bäst.
Utgång i lördags. Utkastad. Minneslucka. Inte kul.
Jag har promenerat fyra timmar varje dag, fyra dagar i rad nu. 8km/h. Eller idag så blev det fyra timmar och en kvart för 128 km promenad har resulterat i ett gruvligt skavsår. Eller det ser inte så farligt ut, det är bara lite blod och var men det gör hella ont! Haltar likt Filch, just nu.
Oh man! Snygg övergång: Har även sett Harry Potter. Ganska ytligt avslut men skitsamma, satt på helspänn trots att jag visste hur det slutade. Ingen som också tycker att det är lustigt att den enda karaktär som är ful i böckerna, Hermione (eller hon beskrivs inte som ful, såklart, men hennes utseendekomplex dyker upp ibland och hon blir ju lite retad också), är den enda karaktär vars skådespelare i filmen blev snygg när hon växte upp? Det var i alla fall en angenäm bioupplevelse. Grejen är att jag har de senaste åren (sen jag läste om alla böcker sommaren mellan nian och ettan) funnit HP mindre och mindre tilldragande. En bidragande faktor till detta är nog att andra är så himla passionerade över fenomenet och det har gjort att jag har svalnat. Det låter extremt ängsligt av mig men det är en naturlig process i min hjärna, misstänksamheten mot all mobbpsykologi och folklighet.
Alltså jag har promenerat för mycket, räknar träningskalorier. Inte bra det heller. För jag vill gärna kunna träna utan att tänka "åh, nu brände jag si och så många kcal" Bara träna för att må bra, för att det är "kul" (Tycker inte träning ska vara speciellt roligt, självspäkningsaspekten av det är något jag uppskattar. Ogillar därför fenomen som zumba och afrodans.). Måste sluta gå så mycket, har ju faktiskt annat att ägna min tid åt.
LCHF: 30dagars-recensionen
Igår var det en hel månad sedan jag officiellt började äta enligt LCHF (jag räknar bort halsflussveckan eftersom jag inte åt alls.). Åh GUD så töntig jag låter. Seriöst, att "följa dieter".... Saknar ord... DÖR. Vill äta vad jag vill (naadaa). Men ja:
De tre första dagarna mådde magen inte så bra pga jag var ovan att äta animalier men jag har stålmage så den återhämtade sig fort (och jag äter inte kött, obvsly).
Jag har räknat och jag har i alla fall ätit >1500kcal under en dag i sammanlagt 16 dagar, så jag har ju ätit BETYDLIGT mer än vad jag gjorde i maj och början av juni (åt inget/pyttelite nästan varje dag, gick knappt ner...). Jag har gått upp två hekto. Det är bra. Nästan perfekt. Om det går långsamt så kanske man vänjer sig och inte bryter ihop och avbryter det.
Mentalt sett har jag inte märkt någon skillnad, utöver att jag tänker på mat mer eftersom det oundvikligen spelar en större roll i mitt liv nu än innan. Jag äter med stor ångest och jag äter för snabbt (tänker ju snabbare jag får i mig maten ju snabbare kan jag bränna kalorierna).
Det svartnar fortfarande för ögonen emellanåt, men jag svimmar aldrig helt och det hände bara tre gånger förra veckan.
Min puls har blivit lite stadigare och slår 50-53 slag/minut i vila istället för 42-45 som de gjorde innan.
Trodde att magen skulle sakna fibrerna ifrån råg/havre mer än vad den faktiskt har gjort. Visserligen innehåller grönsaker också fibrer men inte lika mycket...
Egentligen är denna recension onödig för så mycket andra förändringar ser jag inte (utöver mer ork). Tappar fortfarande hår, har ödlehy om jag inte badar oljebad 1-2ggr i veckan och dränker in huden i alltför rikliga mängder kroppsbalsam om kvällarna och spf om dagarna. Hudcellerna tar ca en månad på sig att förnya sig, varför händer inte detta mig? Fortfarande skivade naglar och spruckna nagelband. Fortfarande trött och ful i ansiktet. Vill se resultat snabbare, om jag nödvändigtvis måste äta så kan jag väl få se lite snygg ut åtminstone?
Åh, en till grej: Innan så hade jag en liten mängd fett på vaderna som man kunde nypa i när de var avslappnade. Den är numera borta. Jag tolkar; innan: muskelförtvining, nu: *biff!* Undrar om det händer i större skala om jag börjar styrketräna. Försöker hålla mig borta från träning så gott det går tills jag är lite starkare i huvudet men det går inte så bra. (Mer om det senare)
Detta inlägg tänkte jag skriva igår, men jag glömde. Kanske skriver jag ett till inlägg i kväll om hur jag har haft det dessa ensamboende dagar.
De tre första dagarna mådde magen inte så bra pga jag var ovan att äta animalier men jag har stålmage så den återhämtade sig fort (och jag äter inte kött, obvsly).
Jag har räknat och jag har i alla fall ätit >1500kcal under en dag i sammanlagt 16 dagar, så jag har ju ätit BETYDLIGT mer än vad jag gjorde i maj och början av juni (åt inget/pyttelite nästan varje dag, gick knappt ner...). Jag har gått upp två hekto. Det är bra. Nästan perfekt. Om det går långsamt så kanske man vänjer sig och inte bryter ihop och avbryter det.
Mentalt sett har jag inte märkt någon skillnad, utöver att jag tänker på mat mer eftersom det oundvikligen spelar en större roll i mitt liv nu än innan. Jag äter med stor ångest och jag äter för snabbt (tänker ju snabbare jag får i mig maten ju snabbare kan jag bränna kalorierna).
Det svartnar fortfarande för ögonen emellanåt, men jag svimmar aldrig helt och det hände bara tre gånger förra veckan.
Min puls har blivit lite stadigare och slår 50-53 slag/minut i vila istället för 42-45 som de gjorde innan.
Trodde att magen skulle sakna fibrerna ifrån råg/havre mer än vad den faktiskt har gjort. Visserligen innehåller grönsaker också fibrer men inte lika mycket...
Egentligen är denna recension onödig för så mycket andra förändringar ser jag inte (utöver mer ork). Tappar fortfarande hår, har ödlehy om jag inte badar oljebad 1-2ggr i veckan och dränker in huden i alltför rikliga mängder kroppsbalsam om kvällarna och spf om dagarna. Hudcellerna tar ca en månad på sig att förnya sig, varför händer inte detta mig? Fortfarande skivade naglar och spruckna nagelband. Fortfarande trött och ful i ansiktet. Vill se resultat snabbare, om jag nödvändigtvis måste äta så kan jag väl få se lite snygg ut åtminstone?
Åh, en till grej: Innan så hade jag en liten mängd fett på vaderna som man kunde nypa i när de var avslappnade. Den är numera borta. Jag tolkar; innan: muskelförtvining, nu: *biff!* Undrar om det händer i större skala om jag börjar styrketräna. Försöker hålla mig borta från träning så gott det går tills jag är lite starkare i huvudet men det går inte så bra. (Mer om det senare)
Detta inlägg tänkte jag skriva igår, men jag glömde. Kanske skriver jag ett till inlägg i kväll om hur jag har haft det dessa ensamboende dagar.
måndag 18 juli 2011
"Inte vad människan är gjord för"?
För en halvtimme sedan började jag plötsligt att tänka på en grej som irriterar mig. Hur folk lobbar för vegetarisk/vegansk kost med att säga att människan inte är gjord för att äta animalier, att det inte är något hon har gjort evolutionärt sett. Eller hur folk förespråkar typ svältkost med argument i stil med att människan har varit jordbrukare i fem minuter och jagare/samlare i evigheter och därför ska man inte äta bröd (typ)...
Hatar detta så jävla mycket.
Till vegan-förespråkarna (som jag också är, mind you, är bara på konvalescens från mina nojor) säger jag: Den gamla goda tiden var tuff, tror att folk stoppade i sig vad de än fick tag i, även djur, speciellt deras benmärg när andra rovdjur hade lämnat ett blodigt kadaver. Människan är inte heller "gjord för" att få ekologiska linser förberedda i ett smidigt TetraPak. Seriöst, vill dessa människor gå och gräva upp rötter och tugga på?
De andra vill jag ska ta världens mest grundläggande historielektion typ. De kan gå om årskurs 7. Enda anledningen till att stora, progressiva civilisationer kunde bli så stora var på grund av jordbruket. Enda anledningen till att Sverige tog sig ur fattigdom och misär var på grund av potatisen (lärde man sig t.o.m. på lågstadiet). Någon som har funderat på varför utvecklade länder har hög genomsnittlig livslängd. Näringsriktig kost med vitaminer och mineraler spelar nog stor roll.
Till sist kan båda dessa grupper gå och dö för att essensen i deras argument är "De tidigaste Homo Sapiens åt inte kor/råg/whathaveyou, därför ska vi inte göra det, vi är inte byggda för det". Superkorkat. Evolutionen "bygger" inte arter. Evolutionsteorien är ca: Evolutionen är en världslig företeelse utan mål och syfte (grundläggande Naturkunskap) och handlar om att arter anpassar sig efter sina omgivningar. Skulle arter vara "gjorda" för ett visst tillstånd så skulle det inte finnas något liv på land för att alla hade fortfarande varit alger. Människan utvecklade förmågan att inte inte bara anpassa sig efter sina omgivningar utan även anpassa omgivningarna och den förmågan resulterade i jordbruk, skriftspråk (den rotletande bärsamlaren hade inte haft tid och ork att utveckla sådana kognitiva skillz) kultur, industrier, datorer och tyvärr även idioter som inte har lyssnat i skolan. :(
Hatar detta så jävla mycket.
Till vegan-förespråkarna (som jag också är, mind you, är bara på konvalescens från mina nojor) säger jag: Den gamla goda tiden var tuff, tror att folk stoppade i sig vad de än fick tag i, även djur, speciellt deras benmärg när andra rovdjur hade lämnat ett blodigt kadaver. Människan är inte heller "gjord för" att få ekologiska linser förberedda i ett smidigt TetraPak. Seriöst, vill dessa människor gå och gräva upp rötter och tugga på?
De andra vill jag ska ta världens mest grundläggande historielektion typ. De kan gå om årskurs 7. Enda anledningen till att stora, progressiva civilisationer kunde bli så stora var på grund av jordbruket. Enda anledningen till att Sverige tog sig ur fattigdom och misär var på grund av potatisen (lärde man sig t.o.m. på lågstadiet). Någon som har funderat på varför utvecklade länder har hög genomsnittlig livslängd. Näringsriktig kost med vitaminer och mineraler spelar nog stor roll.
Till sist kan båda dessa grupper gå och dö för att essensen i deras argument är "De tidigaste Homo Sapiens åt inte kor/råg/whathaveyou, därför ska vi inte göra det, vi är inte byggda för det". Superkorkat. Evolutionen "bygger" inte arter. Evolutionsteorien är ca: Evolutionen är en världslig företeelse utan mål och syfte (grundläggande Naturkunskap) och handlar om att arter anpassar sig efter sina omgivningar. Skulle arter vara "gjorda" för ett visst tillstånd så skulle det inte finnas något liv på land för att alla hade fortfarande varit alger. Människan utvecklade förmågan att inte inte bara anpassa sig efter sina omgivningar utan även anpassa omgivningarna och den förmågan resulterade i jordbruk, skriftspråk (den rotletande bärsamlaren hade inte haft tid och ork att utveckla sådana kognitiva skillz) kultur, industrier, datorer och tyvärr även idioter som inte har lyssnat i skolan. :(
komma till sans
Under dagen bearbetade jag viktuppgången lite. Tänkte hit och dit.
Magen gjorde igår morse sin vända-sig-in-och-ut-av-hunger-rutin för tredje gången (alltså jag fattar inte, äter ordentligt, för det mesta, och jag äter fett&protein, var är mättnadskänslan?) så det kan ju vara vätska. Har jag svettats för mycket i helgen? Mest tror jag att det beror på avokado. Åt en avokado i lördags. 100g, närmare bestämt. Är inte bekväm med dess carbs/fett-ratio. Samma problem jag har med nötter. Irrationaliteten regerar i mitt huvud, vätskevikt är logiskt men avokado är ändå boven. Ska aldrig mer äta avokado.
Har i alla fall bestämt mig för att fortsätta äta, träna lite mer och vänta och se tills nästa måndag. (Försöker leva utan våg, det går bra förutom att jag saknar den flera gånger om dagen).
Nu orkar jag inte skriva mer, trots att det är på datorn men ett "viktigt" inlägg kommer nog ikväll.
Har inte fått boken ännu.
Magen gjorde igår morse sin vända-sig-in-och-ut-av-hunger-rutin för tredje gången (alltså jag fattar inte, äter ordentligt, för det mesta, och jag äter fett&protein, var är mättnadskänslan?) så det kan ju vara vätska. Har jag svettats för mycket i helgen? Mest tror jag att det beror på avokado. Åt en avokado i lördags. 100g, närmare bestämt. Är inte bekväm med dess carbs/fett-ratio. Samma problem jag har med nötter. Irrationaliteten regerar i mitt huvud, vätskevikt är logiskt men avokado är ändå boven. Ska aldrig mer äta avokado.
Har i alla fall bestämt mig för att fortsätta äta, träna lite mer och vänta och se tills nästa måndag. (Försöker leva utan våg, det går bra förutom att jag saknar den flera gånger om dagen).
Nu orkar jag inte skriva mer, trots att det är på datorn men ett "viktigt" inlägg kommer nog ikväll.
Har inte fått boken ännu.
40,6
Åh, fuck.
Egentligen är 40,6 bara +0,1kg från min "riktiga" vikt för två veckor sen, när jag inte hade fastat eller ätit dåligt under veckan som jag då gjorde förr-förra veckan och därför fick vikten 40,2 i måndags. Men allt jag kan tänka på är att det är +0,4kg på en vecka. Usch.
Nu tänker jag bara "Om du inte äter idag och tränar i två timmar så kommer du nog att väga 40,5 imorgon."
Skippar frukosten och spänner åt mitt bälte så att det kommer att ge blåmärken på höften. Vet inte varför men något måste man ju göra...
Egentligen är 40,6 bara +0,1kg från min "riktiga" vikt för två veckor sen, när jag inte hade fastat eller ätit dåligt under veckan som jag då gjorde förr-förra veckan och därför fick vikten 40,2 i måndags. Men allt jag kan tänka på är att det är +0,4kg på en vecka. Usch.
Nu tänker jag bara "Om du inte äter idag och tränar i två timmar så kommer du nog att väga 40,5 imorgon."
Skippar frukosten och spänner åt mitt bälte så att det kommer att ge blåmärken på höften. Vet inte varför men något måste man ju göra...
söndag 17 juli 2011
sunday
Att be om ursäkt för dåligt bloggande är lite för arrogant för min smak så det ska jag inte göra, utöver för mig själv för jag har väl saker jag skulle vilja skriva om (inga vidare intressanta grejer för andra, men liksom... ja.) och eftersom jag ändå har haft mobilen att blogga med. Mitt problem är ju att jag har för vana att bli lite långrandig (mycket surr i huvudet pga *brainy*, lol) och det är bara drygt att blogga långt i mobilen.
Bokklubbsupdate (kul att jag glömmer det hela tiden): Jag har inte fått mitt ex på posten ännu så jag har personligen inte börjat läsningen men det blir nästa vecka (mån-tis) så alla intresserade kan ju hojta till när de också har boken så vi kan läsa den mer eller mindre samtidigt.
Annars återkommer jag med inlägg en masse (om jag inte tröttnar på att skriva) så fort jag har bredband.
Bokklubbsupdate (kul att jag glömmer det hela tiden): Jag har inte fått mitt ex på posten ännu så jag har personligen inte börjat läsningen men det blir nästa vecka (mån-tis) så alla intresserade kan ju hojta till när de också har boken så vi kan läsa den mer eller mindre samtidigt.
Annars återkommer jag med inlägg en masse (om jag inte tröttnar på att skriva) så fort jag har bredband.
lördag 16 juli 2011
FML
Allt det där tråkiga man gjorde i förberedelse för flytten... Adressändring, hemförsäkring, elavtal, BREDBAND... Ja, BREDBAND. Så har man inget BREDBAND. Och så är det ju helg så jag kommer inte ha internet i datorn förrän mellan mån-ons. Fuck! Kokar-nästan-över.
Ska man vara optimist (det som stör mig mest är dock inkompetensen!) så ger det mig mer tid att ställa iordning stället och kanske hitta fler möbler. Min inredning är just nu sannerligen... minimalistisk. *kräsen*
Fast kartongen jag packade ner alla filmer och DVD-boxar i är redan till hälften uppackad (och filmerna är staplade på högar bredvid). Tänker att helgen blir långpromenader och maratonvisning av Freaks&Geeks. Bra det med I guess.
Ska man vara optimist (det som stör mig mest är dock inkompetensen!) så ger det mig mer tid att ställa iordning stället och kanske hitta fler möbler. Min inredning är just nu sannerligen... minimalistisk. *kräsen*
Fast kartongen jag packade ner alla filmer och DVD-boxar i är redan till hälften uppackad (och filmerna är staplade på högar bredvid). Tänker att helgen blir långpromenader och maratonvisning av Freaks&Geeks. Bra det med I guess.
fredag 15 juli 2011
reflections
Ärligt talat, jag undviker speglar som aldrig förr. Den enda jag ser mig själv i är min fickspegel när jag sminkar ögonen, resten flyr jag ifrån som om de vore lava. Jag vet inte om jag skulle se min reflektion som ful oftare (någon annan som ibland ser sig som ibland snygg, ibland ful oavsett hur mycket vatten ansiktet binder? alltså de dagar man binder mycket vatten är man definitivt ful men de andra dagarna är som en slantsingling?) bara för att jag äter regelbundet men jag tar inga chanser.
Det är lustigt egentligen, i mitt fall så externaliserar(? vad är det för ord jag letar efter? soz, är redan propavandimmig) jag "mitt inre kaos" (lol, det är inte så allvarligt, eller ens kaosartat) genom att förvandla det till en fåfäng vikt- och utseendefixering och allt det har gjort är att rendera mig ful.
MVH Livlös och torr hy och spruckna nagelband.
Har gått omkring i ett sömnigt dis hela dagen, brukar inte känna av några biverkningar av läkemedel men jag antar att det beror på min nattliga älskare. I detta dis har jag haft konstiga dagdrömmar om att läsa folks bloggar och då läsa de sjukaste grejer och blivit arg eller asglad på bloggare för saker jag har drömt upp att de har skrivit. Grejen var bara att den värsta grejen jag drömde upp var inte ett påhitt, utan på riktigt och nu nästan kokar jag av ilska och jag vet inte vad jag ska göra. Tror att jag måste sluta läsa bloggen ifråga för att jag inte klarar av att vara såhär arg.
Åh, fuck tänkte skriva något om bokklubben men nu orkar jag inte. Imorgon bitti. God natt.
Det är lustigt egentligen, i mitt fall så externaliserar(? vad är det för ord jag letar efter? soz, är redan propavandimmig) jag "mitt inre kaos" (lol, det är inte så allvarligt, eller ens kaosartat) genom att förvandla det till en fåfäng vikt- och utseendefixering och allt det har gjort är att rendera mig ful.
MVH Livlös och torr hy och spruckna nagelband.
Har gått omkring i ett sömnigt dis hela dagen, brukar inte känna av några biverkningar av läkemedel men jag antar att det beror på min nattliga älskare. I detta dis har jag haft konstiga dagdrömmar om att läsa folks bloggar och då läsa de sjukaste grejer och blivit arg eller asglad på bloggare för saker jag har drömt upp att de har skrivit. Grejen var bara att den värsta grejen jag drömde upp var inte ett påhitt, utan på riktigt och nu nästan kokar jag av ilska och jag vet inte vad jag ska göra. Tror att jag måste sluta läsa bloggen ifråga för att jag inte klarar av att vara såhär arg.
Åh, fuck tänkte skriva något om bokklubben men nu orkar jag inte. Imorgon bitti. God natt.
torsdag 14 juli 2011
sorry 4 the wait
Blev en utgång igår och när jag kom hem så tyckte jag att det var bäst att gå och lägga mig så fort som möjligt pga jobb. Gawd, man blir så tråkig när man är vuxen...
Idag kom antagningsbeskedet till uni. Kulkul. Eller jag vet inte, nu börjar jag tvivla på att min drömutbildning verkligen är min drömutbildning, osv. *ombytlig* Borde kanske gjort som alla andra och valt något "onödigt" nu i början. Fast okej, allt "onödigt" jag är intresserad av är jag ändå ganska påläst i. Men det skulle ändå vara kul att läsa det på ett officiellt vis. Vi får se... Tror inte heller att jag kommer att njuta av mina blivande kursares sällskap.
Jobb... Fortfarande tråkigt.
Flytt imorgon, sen ska jag sluta prata om det, lovar.
Huvudet är tomt, atm. Onödigt att blogga.
Idag kom antagningsbeskedet till uni. Kulkul. Eller jag vet inte, nu börjar jag tvivla på att min drömutbildning verkligen är min drömutbildning, osv. *ombytlig* Borde kanske gjort som alla andra och valt något "onödigt" nu i början. Fast okej, allt "onödigt" jag är intresserad av är jag ändå ganska påläst i. Men det skulle ändå vara kul att läsa det på ett officiellt vis. Vi får se... Tror inte heller att jag kommer att njuta av mina blivande kursares sällskap.
Jobb... Fortfarande tråkigt.
Flytt imorgon, sen ska jag sluta prata om det, lovar.
Huvudet är tomt, atm. Onödigt att blogga.
tisdag 12 juli 2011
I get knocked down, but I get up again, you're never gonna keep me down
Inläggets rubrik saknar koppling till inlägget. Enda anledningen till att jag har den rubriken är för att jag har haft denna jävla låt på hjärnan HELA dagen. Trodde att det skulle bli bättre av att höra den i sin helhet på youtube men det påminde mig bara om hur fruktansvärt fula brittiska accenter det finns.
Alltså ni vet när man ser en människa man känner igen men inte kan räkna ut om det är en offentlig person, någon man har träffat på ett event/fest/via morföräldrar, ett gammalt hookup eller en kombination av två alternativ? Och så vet man inte alls hur man ska förhålla sig till denna människa eftersom man faktiskt inte vet ens relation till den? En sån människa är en av mina kollegor (gawd, så vuxen man kan låta). Kunde verkligen inte placera honom så jag undvek honom bäst jag kunde, så att jag inte skulle göra bort mig. Men han verkade inte känna igen mig så jag skulle nästan tro att det är någon jag har träffat i all hastighet någonstans, sådär som man gör.
I alla fall... I morse vaknade jag upp med ett illamående och en krampaktig hunger som gjorde så fruktansvärt ont. Det slutade med att jag spydde galla i typ 20min (såklart inte i sträck, varvade med att ligga på badrumsgolvet). Älskar känslan efter man har spytt (på magens rekommendation och inte på hjärnans...), liksom helt tom... Älskar också känslan av intensiv hunger, som man aldrig känner när man inte äter tillräckligt (och inte heller när man äter tillräckligt); att äta frukost var inte något jag ville just då. Men jag gjorde det ändå och tänkte typ "Ändamålet helgar medlen"...
Sen jobbade jag ju. Det är lika tråkigt som jag förväntade mig att det skulle vara. Lite trist att jag tycker det är så tråkigt (och töntigt) eftersom att det finns många som faktiskt är intresserade av jobbet jag gör. Fast alla som vill ha det tror nog att det är kreativare än vad det egentligen är. Tror att min vänstra hjärnhalva jobbar mer när jag skissar döda fåglar (ny värdelös insomniahobby) på nätterna. Skitsamma, jag har i alla fall två kollegor som jag faktiskt gillar (i kontorsmening alltså), de är roliga.
Flera dagar med < 3h sömn gör vilken flicka som helst galen så jag är glad över att jag kirrade Imovane, min nattliga älskare, idag. Sömn, how I love thee.
Imorgon jobbar jag bara fram till klockan ett och sen ska jag släppa in folk som levererar och monterar min säng och organisera mitt kök.
Alltså ni vet när man ser en människa man känner igen men inte kan räkna ut om det är en offentlig person, någon man har träffat på ett event/fest/via morföräldrar, ett gammalt hookup eller en kombination av två alternativ? Och så vet man inte alls hur man ska förhålla sig till denna människa eftersom man faktiskt inte vet ens relation till den? En sån människa är en av mina kollegor (gawd, så vuxen man kan låta). Kunde verkligen inte placera honom så jag undvek honom bäst jag kunde, så att jag inte skulle göra bort mig. Men han verkade inte känna igen mig så jag skulle nästan tro att det är någon jag har träffat i all hastighet någonstans, sådär som man gör.
I alla fall... I morse vaknade jag upp med ett illamående och en krampaktig hunger som gjorde så fruktansvärt ont. Det slutade med att jag spydde galla i typ 20min (såklart inte i sträck, varvade med att ligga på badrumsgolvet). Älskar känslan efter man har spytt (på magens rekommendation och inte på hjärnans...), liksom helt tom... Älskar också känslan av intensiv hunger, som man aldrig känner när man inte äter tillräckligt (och inte heller när man äter tillräckligt); att äta frukost var inte något jag ville just då. Men jag gjorde det ändå och tänkte typ "Ändamålet helgar medlen"...
Sen jobbade jag ju. Det är lika tråkigt som jag förväntade mig att det skulle vara. Lite trist att jag tycker det är så tråkigt (och töntigt) eftersom att det finns många som faktiskt är intresserade av jobbet jag gör. Fast alla som vill ha det tror nog att det är kreativare än vad det egentligen är. Tror att min vänstra hjärnhalva jobbar mer när jag skissar döda fåglar (ny värdelös insomniahobby) på nätterna. Skitsamma, jag har i alla fall två kollegor som jag faktiskt gillar (i kontorsmening alltså), de är roliga.
Flera dagar med < 3h sömn gör vilken flicka som helst galen så jag är glad över att jag kirrade Imovane, min nattliga älskare, idag. Sömn, how I love thee.
Imorgon jobbar jag bara fram till klockan ett och sen ska jag släppa in folk som levererar och monterar min säng och organisera mitt kök.
junk in le trunk
Dagens vikt: 40,2.
Antagligen pga fastan i torsdags. Oj, vad tiden går, trodde först att det var i förrgår jag fastade...
Dagens enda lägenhetsprat: Vem hade anat att välja kastruller skulle vara så svårt. Beslutsångest. Finns typ lika många kastrulltyper som Kusmi-teer (som också ger mig beslutsångest, särskilt eftersom att jag har en konstig tanke om att jag bara kan ha max tre tesorter hemma).
Gud, varför är min blogg "roligare" när jag inte har något för mig i livet? Nu är den ju astråkig, det enda jag kommer på (som inte handlar om flytt) är: "Gud vilka spejsade moln jag såg inne i stan tidigare ikväll..." Och jag kom nyss på att jag inte har gjort något om bokklubben eller skrivit om MBA...
Jag bestämmer att boken vi läser blir Den hemliga historien för att en deltagare ville verkligen läsa den, en annan verkade inte ha något i mot det och den tredje har inte svarat.
Idag hörde jag att en syssling har blivit diagnostiserad med diabetes (typ 1) och glutenallergi. Är typ avundsjuk. Hade jag varit diabetiker hade jag slarvat med insulinet och hade jag varit glutenallergiker så hade jag levt på bröd. Det sistnämnda hade varit olidligt men FAN vad smal man skulle bli. Varför är det inte fel på min bukspottskörtel?
Idag insåg jag en sak, jag har alltid trott att mina lår är tjocka i "profil". De ser helt hyfsade ut framifrån (det är min överkropp jag har mest komplex för), helt okej mellanrum (trots att jag är lite för kobent) och så, medan de från sidan ser ganska tjocka ut. Men idag insåg jag att jag bara har väldigt platt bak så proportionerna är lite off... Det gör mig inte snyggare men det känns ändå bra att veta.
Köpte nötter idag, är fortfarande rädd. Men mest för naturgodishyllan, den är så... äcklig. Hatar naturgodis. Liksom man tar nötter, redan asmycket fett, och så lägger man till choklad (asäcklig, i might add)eller yoghurt-grejs (ännu äckligare), asmycket socker. Usch. För att inte tala om de där kryddade cashewnötterna som är indränkta i glutamat och 10.000 andra tillsatser. "Natur"godis. Men ja, jag köpte 40g nötter. Valnötter och naturella cashews. Ville hellre ha mandlar men de var saltade och det är omöjligt att få i sig allt kalium (för att inte tala om zink och koppar...) man behöver på LCHF så jag aktar mig för natrium bäst jag kan.
Nu måste jag sova. Jobb imorgon. Tråkigt.
Antagligen pga fastan i torsdags. Oj, vad tiden går, trodde först att det var i förrgår jag fastade...
Dagens enda lägenhetsprat: Vem hade anat att välja kastruller skulle vara så svårt. Beslutsångest. Finns typ lika många kastrulltyper som Kusmi-teer (som också ger mig beslutsångest, särskilt eftersom att jag har en konstig tanke om att jag bara kan ha max tre tesorter hemma).
Gud, varför är min blogg "roligare" när jag inte har något för mig i livet? Nu är den ju astråkig, det enda jag kommer på (som inte handlar om flytt) är: "Gud vilka spejsade moln jag såg inne i stan tidigare ikväll..." Och jag kom nyss på att jag inte har gjort något om bokklubben eller skrivit om MBA...
Jag bestämmer att boken vi läser blir Den hemliga historien för att en deltagare ville verkligen läsa den, en annan verkade inte ha något i mot det och den tredje har inte svarat.
Idag hörde jag att en syssling har blivit diagnostiserad med diabetes (typ 1) och glutenallergi. Är typ avundsjuk. Hade jag varit diabetiker hade jag slarvat med insulinet och hade jag varit glutenallergiker så hade jag levt på bröd. Det sistnämnda hade varit olidligt men FAN vad smal man skulle bli. Varför är det inte fel på min bukspottskörtel?
Idag insåg jag en sak, jag har alltid trott att mina lår är tjocka i "profil". De ser helt hyfsade ut framifrån (det är min överkropp jag har mest komplex för), helt okej mellanrum (trots att jag är lite för kobent) och så, medan de från sidan ser ganska tjocka ut. Men idag insåg jag att jag bara har väldigt platt bak så proportionerna är lite off... Det gör mig inte snyggare men det känns ändå bra att veta.
Köpte nötter idag, är fortfarande rädd. Men mest för naturgodishyllan, den är så... äcklig. Hatar naturgodis. Liksom man tar nötter, redan asmycket fett, och så lägger man till choklad (asäcklig, i might add)eller yoghurt-grejs (ännu äckligare), asmycket socker. Usch. För att inte tala om de där kryddade cashewnötterna som är indränkta i glutamat och 10.000 andra tillsatser. "Natur"godis. Men ja, jag köpte 40g nötter. Valnötter och naturella cashews. Ville hellre ha mandlar men de var saltade och det är omöjligt att få i sig allt kalium (för att inte tala om zink och koppar...) man behöver på LCHF så jag aktar mig för natrium bäst jag kan.
Nu måste jag sova. Jobb imorgon. Tråkigt.
söndag 10 juli 2011
sunday.
Idag har jag mått jättedåligt pga no sleep. Har ändå handlat dammsugare, espressomaskin, vattenkokare och nytt högtalarsystem (Trååkigt... Vill välja porslin...), funderade på en mixer men jag antar att jag inte kommer att få användning för det. Rotade omkring i köket och skrivit lista på saker jag kommer att behöva i mitt kök, så att jag inte glömmer grejer. Husgeråd ska väl inhandlas någon gång i veckan, kanske imorgon då jag har mest tid. Jobbar tis-tors och flyttar på fredag. Okej, jag måste sluta skriva om det här.
Sist men inte minst har jag varit på en utflykt till systers lägenhet ute i tjotahejti (eller ja, en timmes bilfärd bort) och hjälpt henne riva tapeter och spackla.
Nu känner jag mig så pass utkörd (OCH FUL OCH FET!!!) att jag vill lägga mig och dö men jag tror ändå inte att jag kommer att få sova på ett tag. Orkar inte detta.
Sist men inte minst har jag varit på en utflykt till systers lägenhet ute i tjotahejti (eller ja, en timmes bilfärd bort) och hjälpt henne riva tapeter och spackla.
Nu känner jag mig så pass utkörd (OCH FUL OCH FET!!!) att jag vill lägga mig och dö men jag tror ändå inte att jag kommer att få sova på ett tag. Orkar inte detta.
mmm... insomnia
Herregud. Man hinner ha bloggen öppen i fem minuter innan han berättar att han fortfarande läser. Skulle kanske ha föredragit att inte veta detta. Ska väl inte stänga den igen. Men jag tycker ändå inte att folk jag känner ska läsa. Funderar på om jag vill att andra jag känner som eventuellt läser nu också ska berätta att de läser eller om jag är lyckligare ovetandes. Vilket dilemma.
Hursomhelst. Jag har varit uppe sen klockan sju imorse, umgåtts med två "främlingar" jag inte riktigt klickar med (och därför måste anstränga mig så mycket hårdare för att konversera och tolerera sällskapet, srsly, det är fucking mental utmattning) en hel dag och målat. Ändå kan jag inte sova. Jag har till och med ont i huvudet av trötthet, gäspar stup i kvarten (ni vet, sån där gäspning som inte går att "få ut"?) och orkar egentligen inte skriva men det går ändå inte att somna... Så jävla frustrerande. Jag kan acceptera att inte sova om jag faktiskt är pigg/hyper och orkar/har lust att göra grejer under natten men verkligen inte om jag mer eller mindre mår dåligt av trötthet...
Steg tre i att bli en bättre människa (eller whatever): förnya propavan-receptet (eller det duger nog med imovane).
Hursomhelst. Jag har varit uppe sen klockan sju imorse, umgåtts med två "främlingar" jag inte riktigt klickar med (och därför måste anstränga mig så mycket hårdare för att konversera och tolerera sällskapet, srsly, det är fucking mental utmattning) en hel dag och målat. Ändå kan jag inte sova. Jag har till och med ont i huvudet av trötthet, gäspar stup i kvarten (ni vet, sån där gäspning som inte går att "få ut"?) och orkar egentligen inte skriva men det går ändå inte att somna... Så jävla frustrerande. Jag kan acceptera att inte sova om jag faktiskt är pigg/hyper och orkar/har lust att göra grejer under natten men verkligen inte om jag mer eller mindre mår dåligt av trötthet...
Steg tre i att bli en bättre människa (eller whatever): förnya propavan-receptet (eller det duger nog med imovane).
fredag 8 juli 2011
i want that sharp and stellar truth in every word
Okej, så det blev en promenad och lite läsning innan detta planerade inlägg. (Inte för att det spelar större roll för folk väntar knappast med spänning på det, särskilt inte en fredagskväll)
Imorse läste jag om inlägget jag skrev på förmiddagen igår, det om mitt lilla snedsteg under onsdagsnatten. Man är väl sin egen värsta kritiker men min känsla var bara: Fan vad distanserad jag verkar och platt det är skrivet. Sen bestämde jag mig för att leta upp andra inlägg jag har skrivit där jag behandlar känsliga/personliga/whatever ämnen. Som vissa inlägg om ett visst ex, till exempel. Och ja, det finns där också. Jag kan verkligen inte skriva bra och övertygande om saker som jag VERKLIGEN känner/bryr mig om. Varför jag aldrig kommer att bli en författare. Fast det är jag inte så ledsen över, jag är bara ledsen över att jag är så fjärmad ifrån mina egna känslor att jag inte kan sätta de på pränt.
Skriver detta inlägg med h2o's fina inlägg om ätstörningar i allmänhet i åtanke. Jag tror att det är det bästa och ärligaste jag har läst om ätstörningar under sju månaders av bevakande av ätstörningsbloggar. Det är öppet och intimt och välskrivet och jag blev ledsen när jag läste det (pga relaterar). Blev även skamsen och avundsjuk på det...
Liksom om folk undrar varför jag hellre skriver om tapeter och LCHF istället för saker som verkligen betyder något så är det för att jag saknar förmågan att göra dessa betydande saker rättvisa i text.
Jag är egentligen inte den som sörjer förmågor jag saknar (möjligen min brist på hand/öga-koordination), "alla är bra på olika saker", men detta känns ändå som en bra förmåga att ha, för huvudets skull.
Imorse läste jag om inlägget jag skrev på förmiddagen igår, det om mitt lilla snedsteg under onsdagsnatten. Man är väl sin egen värsta kritiker men min känsla var bara: Fan vad distanserad jag verkar och platt det är skrivet. Sen bestämde jag mig för att leta upp andra inlägg jag har skrivit där jag behandlar känsliga/personliga/whatever ämnen. Som vissa inlägg om ett visst ex, till exempel. Och ja, det finns där också. Jag kan verkligen inte skriva bra och övertygande om saker som jag VERKLIGEN känner/bryr mig om. Varför jag aldrig kommer att bli en författare. Fast det är jag inte så ledsen över, jag är bara ledsen över att jag är så fjärmad ifrån mina egna känslor att jag inte kan sätta de på pränt.
Skriver detta inlägg med h2o's fina inlägg om ätstörningar i allmänhet i åtanke. Jag tror att det är det bästa och ärligaste jag har läst om ätstörningar under sju månaders av bevakande av ätstörningsbloggar. Det är öppet och intimt och välskrivet och jag blev ledsen när jag läste det (pga relaterar). Blev även skamsen och avundsjuk på det...
Liksom om folk undrar varför jag hellre skriver om tapeter och LCHF istället för saker som verkligen betyder något så är det för att jag saknar förmågan att göra dessa betydande saker rättvisa i text.
Jag är egentligen inte den som sörjer förmågor jag saknar (möjligen min brist på hand/öga-koordination), "alla är bra på olika saker", men detta känns ändå som en bra förmåga att ha, för huvudets skull.
every straight road leads home
Så min eftermiddag såg ut såhär: Köpte canvasduk. GICK till lägenheten och lämnade den i hallen. Gick omkring där och nynnade "we organise via property is power" (keepin' it real...). Drog och träffade en vän och hans två vänner. Chillade med dem. Åkte hem. Eftersom jag ska måla imorgon så blir det ingen utgång för mig. Visserligen ska de tre måla hos mig också men de hade lust att gå ut. Jag har inte det, inte sen i onsdags, vill ej göra en repris. Behöver andas.
Egentligen vill jag ha tapeter i mitt sovrum men de perfekta tapeterna finns endast i mitt huvud (as always, jag borde bli designer, utan inriktning, och bara tillverka de grejer jag sporadiskt kommer på att jag vill ha, skulle tjäna massor i denna ögonblickskultur) så jag nöjer mig med vitt tills jag hittar andra tapeter som också är perfekta, eller i alla fall jättefina (om någon vet vart man kan hitta jättefina tapeter - tipsa gärna).
Snart (tror jag, vi får se hur pålitlig min uppmärksamhet för att skriva är) ska jag skriva ett inlägg om en sak jag har tänkt på idag och tänkt på ännu mer denna kväll på grund av ett blogginlägg jag läste.
En av mina favoritlåtar någonsin tror jag. Hoppas någon uppskattar ironin.
Egentligen vill jag ha tapeter i mitt sovrum men de perfekta tapeterna finns endast i mitt huvud (as always, jag borde bli designer, utan inriktning, och bara tillverka de grejer jag sporadiskt kommer på att jag vill ha, skulle tjäna massor i denna ögonblickskultur) så jag nöjer mig med vitt tills jag hittar andra tapeter som också är perfekta, eller i alla fall jättefina (om någon vet vart man kan hitta jättefina tapeter - tipsa gärna).
Snart (tror jag, vi får se hur pålitlig min uppmärksamhet för att skriva är) ska jag skriva ett inlägg om en sak jag har tänkt på idag och tänkt på ännu mer denna kväll på grund av ett blogginlägg jag läste.
En av mina favoritlåtar någonsin tror jag. Hoppas någon uppskattar ironin.
fågelskådare
Herregud, jag vaknade verkligen upp på fel sida i morse. Spenderade hela morgonen med att hata världen utan att veta varför, ett åskmoln över huvudet (läser för mycket Kalle Anka...). Trots att det var dags för nyckeluthämtning i dag. Då tänkte jag, det kan ju inte bli värre, lika bra att läsa DN till frukosten (ett glas mjölk och några blad isbergssallad, åt ju inte igår). Gillar inte DN och deras jobbiga lifestyleinriktning och brukar därför bara bli arg när jag läser den (+ att världen är ett hemskt ställe och alla mår bättre av att inte läsa nyheter...). Men oj så glad jag är att jag gjorde det. I På stan idag var det ett jättemysigt reportage om innerstadsornitologer med "Margiela-jacka istället för Fjällräven" (sa ju det... men här var det bara... gulligt). Ornitologer och trainspotters är människor jag generellt tycker jättemycket om, det är så fint med deras passion för något så udda (det är inte lika fint med människor som älskar WoW, Man Utd. eller Star Wars för mycket.). Det var ett välskrivet reportage av samma snubbe som skrev om "Sudermalm" i lördags. Den artikeln träffade också min intressesfär då (vad som känns som) halva min bekantsskapskrets (och typ andra halvan ska till Båstad, *letar nya vänner*, okej så illa är det inte, jag känner kritiskt tänkande människor också) befinner sig just nu på Storsudret (eller Fårö) och nu kan jag inte sluta tycka synd om gotlänningarna. Ny slogan för Gotland: Svergies Dubai.
Nu kom jag att tänka på det där Stockholmsnatt "avsnittet" (kan ju inte kalla det strip) som de gjorde förra sommaren (?) om "inga goter på Gotland". I dagens SvD var det f.ö. ett jätteroligt avsnitt, har inte tyckt det på länge (pga kan inte relatera till de senaste månadernas serier...)
Har dock en teori om att så fort något hamnar i DN Kultur så blir det ocoolt, eftersom det då når hos de stora massorna (som ändå lyckas vara ännu ängsligare än din average trendkänsliga person), och DN är alltid sist att täcka dessa saker. Stackars ornitologcommunityt...
Läste även ett jättetråkigt reportage om Daniel Radcliffe utan Harry Potter i SvD. De nämnde hans "alkoholvanor". Någon annanstans läste jag att han hade "erkänt alkoholism" (eller liknande) och man ba: Wut?! Han erkände väl till att han behövde dricka för att ha roligt. Det är inte bra (men tänker inte 90% av alla festande människor så?) men det är fan inte samma sak som alkoholism.
Okej, det var min uppmärksamhet ägnad åt omvärlden för denna gång. Har fyllt kvoten för en månad framåt nu... (Dock att jag kunde ha gjort det på lite andra grejer än Daniel Radcliffe och lama stockholmsmänniskor) Nu ska jag äta grekisk sallad (mest fetaost, hehe) och sedan bär det av till stan i jakt på en canvasduk, lämna den i MIN, alldeles egna, lägenhet och eftermiddagen ska spenderas på en uteservering med ett glas rosé, (Vet faktiskt inte om man får dricka vin på LCHF. Vi säger att jag kör LCHF-Light, för ) endast pratandes om mig själv.
Nu kom jag att tänka på det där Stockholmsnatt "avsnittet" (kan ju inte kalla det strip) som de gjorde förra sommaren (?) om "inga goter på Gotland". I dagens SvD var det f.ö. ett jätteroligt avsnitt, har inte tyckt det på länge (pga kan inte relatera till de senaste månadernas serier...)
Har dock en teori om att så fort något hamnar i DN Kultur så blir det ocoolt, eftersom det då når hos de stora massorna (som ändå lyckas vara ännu ängsligare än din average trendkänsliga person), och DN är alltid sist att täcka dessa saker. Stackars ornitologcommunityt...
Läste även ett jättetråkigt reportage om Daniel Radcliffe utan Harry Potter i SvD. De nämnde hans "alkoholvanor". Någon annanstans läste jag att han hade "erkänt alkoholism" (eller liknande) och man ba: Wut?! Han erkände väl till att han behövde dricka för att ha roligt. Det är inte bra (men tänker inte 90% av alla festande människor så?) men det är fan inte samma sak som alkoholism.
Okej, det var min uppmärksamhet ägnad åt omvärlden för denna gång. Har fyllt kvoten för en månad framåt nu... (Dock att jag kunde ha gjort det på lite andra grejer än Daniel Radcliffe och lama stockholmsmänniskor) Nu ska jag äta grekisk sallad (mest fetaost, hehe) och sedan bär det av till stan i jakt på en canvasduk, lämna den i MIN, alldeles egna, lägenhet och eftermiddagen ska spenderas på en uteservering med ett glas rosé, (Vet faktiskt inte om man får dricka vin på LCHF. Vi säger att jag kör LCHF-Light, för ) endast pratandes om mig själv.
astigmatism
Idag när de andra åt middag gick jag ut på en promenad. Anorektikern i mig tänkte ungefär: "Mohaha, nu sitter ni och fettar medan jag går milen för andra gången idag" medans förnuftet tänkte "Gud vad jag är löjlig".
Sommaren är en sån bra tid för att svälta; man behöver inte nämnvärd hjärnfunktion (fast jag börjar ju jobba på tis) så att fasta i tio dagar är inte vidare problematiskt för ens produktivitet och man kan träna nästan varje dag utan att tänka på vädret... Och så går jag och försöker bli lite bättre.
Vad gör man med ångest om man medvetet låter bli sin främsta ångesthantering? Fast nu har jag inte gjort det idag, tre timmars PW, har simmat i 90 min (men inte särskilt energiskt, mer liksom avslappnat bara för att befinna mig i vatten...) och inte ätit något. Nu kan jag känna att jag är klar i huvudet. Vet inte om jag hade kunnat säga det om jag istället hade mediterat och läst Kalle Anka.
Apropos "meditation": Jag tycker det är lite lustigt att i romaner av Jane Austen, et al så "mediterar" karaktärerna över saker, alltså det är synonymt med att tänka över, kontemplera. I meditation hinduism/buddhism-stylee så är ju målet att rensa skallen... Jag är f.ö. inte bra på att meditera. Sitter i 20-30 min och när surret inte slutar så ger jag upp. (Blir dock lite lugnare, borde egentligen fortsätta bortom de minuterna...)
För att återgå: Jag är alltför nöjd med mig själv över dagens bestyr. Det är inte bra, jag kan inte tänka såhär. Det är för lätt att fastna. Det är ohyggligt hur bra man kan må över att inte ha ätit. Men jag tänker, så länge jag äter imorgon så funkar det. Behåll fokus, kämpa, älska livet, var glad, etc.
Har tänkt att bli en bättre person på andra områden också, så jag började med att boka en tid till en ny psykiatriker som jag har blivit rekommenderad (Alltså folk tycker tydligen JÄTTEILLA att jag skrev shrink förut, att det verkade som jag minimerade situationen, jag trodde att jag bara var lat. Lol.) Första mötet om tre veckor. Spännande.
Steg två är att bli mer praktisk: Ett steg med en massa delsteg. Del 1: Köp en gelé-eyeliner. Kak-eyeliner är tidskrävande och svårt att ha on-the-go.
To be continued...
BTW, just nu stålsätter jag mig för att gå in på FB, som är värsta platsen på internet och lyckas med att bli ännu värre på sommaren; kommer jag ut med vettet i behåll så väntar ett *jättespännande* inlägg om MBA i natt. Annars kommer det imorgon, om jag har tid.
Sommaren är en sån bra tid för att svälta; man behöver inte nämnvärd hjärnfunktion (fast jag börjar ju jobba på tis) så att fasta i tio dagar är inte vidare problematiskt för ens produktivitet och man kan träna nästan varje dag utan att tänka på vädret... Och så går jag och försöker bli lite bättre.
Vad gör man med ångest om man medvetet låter bli sin främsta ångesthantering? Fast nu har jag inte gjort det idag, tre timmars PW, har simmat i 90 min (men inte särskilt energiskt, mer liksom avslappnat bara för att befinna mig i vatten...) och inte ätit något. Nu kan jag känna att jag är klar i huvudet. Vet inte om jag hade kunnat säga det om jag istället hade mediterat och läst Kalle Anka.
Apropos "meditation": Jag tycker det är lite lustigt att i romaner av Jane Austen, et al så "mediterar" karaktärerna över saker, alltså det är synonymt med att tänka över, kontemplera. I meditation hinduism/buddhism-stylee så är ju målet att rensa skallen... Jag är f.ö. inte bra på att meditera. Sitter i 20-30 min och när surret inte slutar så ger jag upp. (Blir dock lite lugnare, borde egentligen fortsätta bortom de minuterna...)
För att återgå: Jag är alltför nöjd med mig själv över dagens bestyr. Det är inte bra, jag kan inte tänka såhär. Det är för lätt att fastna. Det är ohyggligt hur bra man kan må över att inte ha ätit. Men jag tänker, så länge jag äter imorgon så funkar det. Behåll fokus, kämpa, älska livet, var glad, etc.
Har tänkt att bli en bättre person på andra områden också, så jag började med att boka en tid till en ny psykiatriker som jag har blivit rekommenderad (Alltså folk tycker tydligen JÄTTEILLA att jag skrev shrink förut, att det verkade som jag minimerade situationen, jag trodde att jag bara var lat. Lol.) Första mötet om tre veckor. Spännande.
Steg två är att bli mer praktisk: Ett steg med en massa delsteg. Del 1: Köp en gelé-eyeliner. Kak-eyeliner är tidskrävande och svårt att ha on-the-go.
To be continued...
BTW, just nu stålsätter jag mig för att gå in på FB, som är värsta platsen på internet och lyckas med att bli ännu värre på sommaren; kommer jag ut med vettet i behåll så väntar ett *jättespännande* inlägg om MBA i natt. Annars kommer det imorgon, om jag har tid.
torsdag 7 juli 2011
bake phallic cake
Jag och min hjärtesorg klarar oss rätt bra, mest för att jag har låst bort den tills jag orkar hantera den. Eller så bryr jag mig mindre än vad jag tror att jag gör, hursomhelst. Vissa stunder blir jobbiga. Som när jag klär av mig. Allt jag kan tänka på då är hur han brukade klä av mig (detta kanske inte är så mycket hjärtesorg som sorg över lust-förlust), hans händer på min kropp. Jag har ett blåmärke kvar på låret, det är jätteblekt gult och är väl borta om två dagar. Men ändå. Saknar honom.
Igår natt fick jag för mig att saknaden skulle upphöra om jag ersatte honom. Jag var full och brydde mig inte om att lägga hans namn på minnet. Hamnade i skinnsoffa hemma hos honom, sen halvnaken i hans säng. Men hans händer var för mjuka och det var bara fel fel fel. Så jag sprang gråtandes därifrån. Grät hela vägen hem i tunnelbanan.
Vilka trevliga intryck jag lämnar hos mina "hookups".
Thank god att det är sommar så det bara var att dra på sig klänningen och sticka, hade ännu kymigare annars...
När jag kom hem så tog jag en karta (VARFÖR?!) Dulco och drack 1.5 liter vatten. Mediterade. Somnade.
Hade inte planerat att äta idag.
Igår natt fick jag för mig att saknaden skulle upphöra om jag ersatte honom. Jag var full och brydde mig inte om att lägga hans namn på minnet. Hamnade i skinnsoffa hemma hos honom, sen halvnaken i hans säng. Men hans händer var för mjuka och det var bara fel fel fel. Så jag sprang gråtandes därifrån. Grät hela vägen hem i tunnelbanan.
Vilka trevliga intryck jag lämnar hos mina "hookups".
Thank god att det är sommar så det bara var att dra på sig klänningen och sticka, hade ännu kymigare annars...
När jag kom hem så tog jag en karta (VARFÖR?!) Dulco och drack 1.5 liter vatten. Mediterade. Somnade.
Hade inte planerat att äta idag.
onsdag 6 juli 2011
Bokklubb #1, Del ett: Urvalet
Disclaimer 1: Självklart får man joina närsomhelst under bokläsningen, du behöver inte ha "anmält" dig igår.
Disclaimer 2: Man får välja om man vill läsa den på engelska eller svenska. Ibland kan det vara så att den finns på ett av språken på ett bibliotek men inte det andra, så liksom vad som passar bäst gäller.
Förslag #1: Den Hemliga Historien av Donna Tartt (The Secret History)
Denna bok var man tvungen att ha läst om man var tonåring eller i tjugoårsåldern och en "cool", "intellektuell" person på 90-talet. Läste den för kanske två-tre år sedan så jag behöver förfriska minnet/studera den bättre än när jag var femton. Beskrivningen av boken på Adlibris lyder:
Förslag #2: Indignation av Philip Roth
Ganska nyutkommen bok av en väldigt hyllad författare (stor chans att den finns på bibliotek). Läste den förra sommaren och tyckte att det var en riktigt bra läsupplevelse, passar på sommaren. Tema livskris ungefär, alltid värt att läsa om, om man själv plågas av ständiga livskriser, som jag själv. Beskrivning:
Gud, jag är riktigt dålig på att skriva om böcker när det inte gäller astråkiga uppsatser i Svenska B. Vem anade det?
Ni behöver inte bestämma er idag eller imorgon, någon kanske vill hinna förbi ett bibliotek och se om man kan få tag i någon av dem osv. Vi gör så att vi först bestämmer oss för en bok tills på fredag och sedan tar vi ytterligare några dagar för att få tag i boken, vi har ju all tid i världen. Förresten i framtiden kanske det är smidigare om jag väljer endast en bok... Eller så kan folk komma med förslag! Åh, jag tycker det här är så ROLIGT! Gud, vad jag låter fånig.
Fundering: Alla som har anmält sig är typ de jag har förväntat mig skulle vilja anmäla sig. Någon av er har säkert läst någon av böckerna någon gång.
Disclaimer 2: Man får välja om man vill läsa den på engelska eller svenska. Ibland kan det vara så att den finns på ett av språken på ett bibliotek men inte det andra, så liksom vad som passar bäst gäller.
Förslag #1: Den Hemliga Historien av Donna Tartt (The Secret History)
Denna bok var man tvungen att ha läst om man var tonåring eller i tjugoårsåldern och en "cool", "intellektuell" person på 90-talet. Läste den för kanske två-tre år sedan så jag behöver förfriska minnet/studera den bättre än när jag var femton. Beskrivningen av boken på Adlibris lyder:
När Richard Papen börjar college accepteras han snart av skolans innersta intellektuella krets. De är människorna han vill vara med, som han fascineras av, men han inser snabbt att de inte bara är kultiverade och spännande - något som han själv gärna velat vara - utan att de ägnar sig åt mycket mer än vanligt collegeliv. Dessa sex ungdomar testar målmedvetet och dekadent alkohol, droger och ritualer i sann dionysisk anda men deras lekar går snabbt för långt och någon måste ta skulden.På svenska finns det en pocket för 42kr och på engelska finns det en häftad för 69kr. (På Adlibris, min svenska bokkälla, kanske finns bättre priser på andra ställen...)
Förslag #2: Indignation av Philip Roth
Ganska nyutkommen bok av en väldigt hyllad författare (stor chans att den finns på bibliotek). Läste den förra sommaren och tyckte att det var en riktigt bra läsupplevelse, passar på sommaren. Tema livskris ungefär, alltid värt att läsa om, om man själv plågas av ständiga livskriser, som jag själv. Beskrivning:
År 1951, Koreakriget är inne på sitt andra år och Marcus Messner har flytt Newark, New Jersey, för att börja på ett college i Ohio. Han är medvetet långt hemifrån, så långt bort han kan komma från framför allt sin far som tycks ha blivit tokig; tokig av rädsla för vad som kan hända hans snart vuxne son i en orolig tid som denna.På svenska finns den bara i en inbunden version för 154kr och på engelska kostar den billigaste utgåvan 69kr.
Indignation är en roman om en ung mans utbildning i livets skrämmande möjligheter och märkliga begränsningar. Det är en historia om oerfarenhet, dumhet, intellektuellt motstånd, sexuellt uppvaknande, mod och felsteg -- berättad av en Philip Roth i sitt esse.
Gud, jag är riktigt dålig på att skriva om böcker när det inte gäller astråkiga uppsatser i Svenska B. Vem anade det?
Ni behöver inte bestämma er idag eller imorgon, någon kanske vill hinna förbi ett bibliotek och se om man kan få tag i någon av dem osv. Vi gör så att vi först bestämmer oss för en bok tills på fredag och sedan tar vi ytterligare några dagar för att få tag i boken, vi har ju all tid i världen. Förresten i framtiden kanske det är smidigare om jag väljer endast en bok... Eller så kan folk komma med förslag! Åh, jag tycker det här är så ROLIGT! Gud, vad jag låter fånig.
Fundering: Alla som har anmält sig är typ de jag har förväntat mig skulle vilja anmäla sig. Någon av er har säkert läst någon av böckerna någon gång.
Nyss kom jag hem ifrån lunch och möbelshopping med morfar. Det var "kul" (inte så värst, äta och gå i affärer är inte mina favoritsysselsättningar). Jag åt kadaver utan potatis och lite av såsen. Lämnade kanske sex tuggor av kadavret, för att jag kände mig tvungen. Vet inte kaloriinnehållet men jag skulle ändå inte äta mer idag om jag visste. Kanske dricker lite mjölk eller kokar ett ägg... Att äta offentligt är svårt nog liksom, man måste ta babysteg. Morfar såg skeptiskt på mig men han är glad att jag äter överhuvudtaget. Särskilt mat som faktiskt ger mig näring. Men det var inte alls pinsamt att säga utan potatis för att ingen har väl ätit carbs i City sedan 2003?
Sen var det fett awkward att välja säng. Liksom man behöver ju en 1.60-säng om man är vuxen med plats. Men det var ju typ: "Ja morfar, jag planerar att ha sex i den här." (Fast gör jag det? Egentligen?). Men nu har jag en säng som levereras nästa onsdag vilket betyder att det är sju dagar tills jag kan bo där. Åh, lyckan!
Kul att tre personer är ombord på bokklubben! Mer info kommer senare. Kul att jag lanserade idén utan en tanke på att jag faktiskt måste välja böcker också. Fast jag tror att jag vet vilka böcker det blir. Båda har jag planerat att läsa om ganska länge och så det passar att jag tipsar om böcker som redan är kvalitetssäkrade av mig (men nästa omgång så kör vi på helt nya böcker).
Idag har jag lyckats övertala två personer att leka nattdjur med mig. Bra det.
Sen var det fett awkward att välja säng. Liksom man behöver ju en 1.60-säng om man är vuxen med plats. Men det var ju typ: "Ja morfar, jag planerar att ha sex i den här." (Fast gör jag det? Egentligen?). Men nu har jag en säng som levereras nästa onsdag vilket betyder att det är sju dagar tills jag kan bo där. Åh, lyckan!
Kul att tre personer är ombord på bokklubben! Mer info kommer senare. Kul att jag lanserade idén utan en tanke på att jag faktiskt måste välja böcker också. Fast jag tror att jag vet vilka böcker det blir. Båda har jag planerat att läsa om ganska länge och så det passar att jag tipsar om böcker som redan är kvalitetssäkrade av mig (men nästa omgång så kör vi på helt nya böcker).
Idag har jag lyckats övertala två personer att leka nattdjur med mig. Bra det.
tisdag 5 juli 2011
grädde
Alltså, jag vet inte hur man gör mat. Jag kan laga mat, men jag kan aldrig komma på någon rätt att göra. Idag drack jag en dl grädde till "middag". Det är faktiskt något jag gör ofta, gör 100 ml grädde till en måltid. På så vis kan jag "lura" i mig kalorier. För det är 380 kcal (40g fett, 2g protein, 3g kolhydrater) jag får i mig då, utan att jag ens märker det. Fettkalorier i flytande form. Mår jättedåligt av att tänka på det men jag känner inte av det och det gör det okej. Så fort man känner av maten så blir det svårt. Annars lever jag mest på omeletter, äggröra, ost och fisk. Har inga böcker om LCHF, men jag fattar principen, det är ju inte rymdforskning. Ibland äter lite mer än de "tillåtna" 30g carbs man får göra pga gillar grönsaker väldigt mycket och de dagarna minskar jag på fettet drastiskt pga paranoid.
När jag var liten tror jag att grädde var min favoritmat. Då drack jag också grädde eller åt den vispad med sked. Konstig unge. Grädde och Maom, det var det jag gillade, typ. Fast det var ju extremt sällan jag fick äta något av det. Och Maoam? Jag har aldrig varit förtjust i söta saker överlag men ändå älskade jag Maoam. Minns inte hur de smakar.
Idag tog jag en promenad inne i stan, gick in på Panduro Hobby och impulsköpte ett korsstyngsgrejs. En lila blomma i en liten oval ram. Vet inte varför. Jag har även kokat jordgubbskräm och bakat biscotti idag så nu kan jag lika gärna bära "vippiga" blommiga kjolar och prata om fräkniga pojknackar på picknick i parken... Usch och fy... Tristessen idag.
När jag var liten tror jag att grädde var min favoritmat. Då drack jag också grädde eller åt den vispad med sked. Konstig unge. Grädde och Maom, det var det jag gillade, typ. Fast det var ju extremt sällan jag fick äta något av det. Och Maoam? Jag har aldrig varit förtjust i söta saker överlag men ändå älskade jag Maoam. Minns inte hur de smakar.
Idag tog jag en promenad inne i stan, gick in på Panduro Hobby och impulsköpte ett korsstyngsgrejs. En lila blomma i en liten oval ram. Vet inte varför. Jag har även kokat jordgubbskräm och bakat biscotti idag så nu kan jag lika gärna bära "vippiga" blommiga kjolar och prata om fräkniga pojknackar på picknick i parken... Usch och fy... Tristessen idag.
bookclub
Nyss fick jag en snilleblixt: Anablogg-bookclub!
Vi ska inte läsa böcker om ätstörningar. Vi ska läsa böcker som jag, *Den store folkbildaren*, bestämmer. Jag tänker typ: Jag ger två-tre bokalternativ, med synopsis, och sedan får folk intresserade av "Anablogg-bookclub" rösta på vilken bok som verkar roligast/bäst/whathaveyou och sedan läser alla den med flest röster. Och sedan införskaffar sig alla denna bok, antingen via Adlibris eller bibliotek (<3<3) och sedan läser vi den TILLSAMMANS och skriver rescensioner/analyser (obvsly inget jätteuttömmande om man inte vill, VI HAR SOMMARLOV/"SEMESTER") på våra bloggar. De som inte har blogg men ändå vill vara med kan skriva recension/analys antingen i ett mejl till yours truly eller i kommentarerna så ser jag till att de publiceras. Eller så kan man liksom bara läsa boken och känna lite gemenskap ändå. Självklart så kommer jag inte ge förslag som Mörkrets hjärta av Joseph Conrad eller Kejsaren från Portugallien av Lagerlöf eller andra böcker som man kanske stöter på i gymnasiehelvetet (dock att den första är någon jag varmt rekommenderar, den andra har jag inte läst pga läste Gösta Berlings Saga förut och känner mig inte lockad att läsa mer av vår kära tjugolapp på ett tag). De kommer ändå att vara lite roliga, moderna böcker.
Kom på en grej: Om boken som väljs inte finns på typ, Norrköpings stadsbibliotek (Gud vet att utbudet på böcker kan vara skralt även i huvudstaden om man letar efter specifika böcker), och någon inte har råd att köpa boken i fråga så kan denna person mejla mig med namn och adress så kan jag fixa något.
Vi ska inte läsa böcker om ätstörningar. Vi ska läsa böcker som jag, *Den store folkbildaren*, bestämmer. Jag tänker typ: Jag ger två-tre bokalternativ, med synopsis, och sedan får folk intresserade av "Anablogg-bookclub" rösta på vilken bok som verkar roligast/bäst/whathaveyou och sedan läser alla den med flest röster. Och sedan införskaffar sig alla denna bok, antingen via Adlibris eller bibliotek (<3<3) och sedan läser vi den TILLSAMMANS och skriver rescensioner/analyser (obvsly inget jätteuttömmande om man inte vill, VI HAR SOMMARLOV/"SEMESTER") på våra bloggar. De som inte har blogg men ändå vill vara med kan skriva recension/analys antingen i ett mejl till yours truly eller i kommentarerna så ser jag till att de publiceras. Eller så kan man liksom bara läsa boken och känna lite gemenskap ändå. Självklart så kommer jag inte ge förslag som Mörkrets hjärta av Joseph Conrad eller Kejsaren från Portugallien av Lagerlöf eller andra böcker som man kanske stöter på i gymnasiehelvetet (dock att den första är någon jag varmt rekommenderar, den andra har jag inte läst pga läste Gösta Berlings Saga förut och känner mig inte lockad att läsa mer av vår kära tjugolapp på ett tag). De kommer ändå att vara lite roliga, moderna böcker.
Kom på en grej: Om boken som väljs inte finns på typ, Norrköpings stadsbibliotek (Gud vet att utbudet på böcker kan vara skralt även i huvudstaden om man letar efter specifika böcker), och någon inte har råd att köpa boken i fråga så kan denna person mejla mig med namn och adress så kan jag fixa något.
sprayregn
Nu regnar det så lite att om det hade regnat mindre så hade det inte regnat alls. Det är som en blomspruta, fast överallt. Mysigt. Dock att körsbärsträden som tydligen inte burit mycket frukt på ett par år nu dignar av bär och kommer det ingen sol så är folien och CD-skivorna jag omsorgsfullt knöt upp i dem helt värdelösa som fågelskydd... Jag ville ju göra körsbärsvin!
Igår så drog jag till en "vän" (alltså vi har bara hängt i någon vecka så vi är väl inte vänner ännu) för lite sällskap/vägledning. Det är en snubbe som inte ger några "jag vill någon gång ligga med dig"-vibbar. Tycker det är ganska ovanliga vibbar på nya str8a manskamrater... Så ja, new best friend, så länge Marianne och Ludvig är på äventyr (augusti resp. september). Han sa något väldigt smart (som kanske mest är rationalisering från min sida men äsch) om att jag ska vara glad över att inte ha det lika knapert som min mor och att allt inte handlar om socialt arv (Fast vilket socialt arv pratar vi om nu? I've got 'em all) och samtidigt vara glad över att jag faktiskt har en ödmjukhet över pengar. Mm... Fast det hade känts bäst om jag faktiskt hade gjort något själv för pengarna; det enda som är mitt, på riktigt, är smågrus från skadestånd och stipendier.
Sen åkte jag hem. Gjorde mig i ordning för sängen. Kunde inte sova, räknade om gårdagens kalorier och kände mig ledsen. Sen kände jag mina hjärtslag som är stadigare och mer frekventa än tidigare och då blev de alltför frekventa och jag började skaka och gråta som en tok. Tänkte att SSRI:n som min gamla shrink föreslog ändå skulle vara bra. Sen blev jag arg på mig själv för att där låg jag och mådde dåligt över det faktum att jag inte mådde dåligt från första början. Som om det är ett nobelt självändamål. Visst, man tänkte väl så när man var 13 men man utvecklas ju. Mediterade, yogade, läste Kalle Anka-pocket och såg om The Fantastic Mr. Fox. Alltså seriöst, Kalle Anka och barnfilmer/lyckliga filmer är jättebra medicin mot panikångest, någon gång måste man väl prata om regressionen men så länge hansken sitter så klagar jag inte.
På tal om regression, någon annan som upplever regression under sommarmånaderna? Förra året tog jag kontakt med personer jag kände när jag gick på högstadiet. Det här året har jag smått tagit upp vanorna jag hade på högstadiet/i början av gymnasiet och även läst om John Green och Maureen Johnsson's bibliografier. Är det tristessen? Fast jag har inte speciellt tråkigt. Utöver idag. Idag har jag inget att hitta på...
Imorgon kommer arborister (fint ord, vill bli arborist så att jag kan säga det jätteofta) hit och ska titta på några träd (fast jag fattar inte vilka träd, morfar har beskrivit dem och vart de ligger men jag fattar inte! *Världen slutar vid min nästipp*) och därför kommer M&M hem ikväll. Kul med morfar men tråkigt med mormor. Jag orkar seriöst inte med henne. Så irriterande! Grejen är att jag ändå är hövlig och hälsar, för att signalera att det inte spelar någon roll för mig och även för att säga att vi kanske borde låtsas som att vi kommer överens för att morfar inte ska komma i kläm men hon kan inte ens göra det... Blir så arg!
Igår så drog jag till en "vän" (alltså vi har bara hängt i någon vecka så vi är väl inte vänner ännu) för lite sällskap/vägledning. Det är en snubbe som inte ger några "jag vill någon gång ligga med dig"-vibbar. Tycker det är ganska ovanliga vibbar på nya str8a manskamrater... Så ja, new best friend, så länge Marianne och Ludvig är på äventyr (augusti resp. september). Han sa något väldigt smart (som kanske mest är rationalisering från min sida men äsch) om att jag ska vara glad över att inte ha det lika knapert som min mor och att allt inte handlar om socialt arv (Fast vilket socialt arv pratar vi om nu? I've got 'em all) och samtidigt vara glad över att jag faktiskt har en ödmjukhet över pengar. Mm... Fast det hade känts bäst om jag faktiskt hade gjort något själv för pengarna; det enda som är mitt, på riktigt, är smågrus från skadestånd och stipendier.
Sen åkte jag hem. Gjorde mig i ordning för sängen. Kunde inte sova, räknade om gårdagens kalorier och kände mig ledsen. Sen kände jag mina hjärtslag som är stadigare och mer frekventa än tidigare och då blev de alltför frekventa och jag började skaka och gråta som en tok. Tänkte att SSRI:n som min gamla shrink föreslog ändå skulle vara bra. Sen blev jag arg på mig själv för att där låg jag och mådde dåligt över det faktum att jag inte mådde dåligt från första början. Som om det är ett nobelt självändamål. Visst, man tänkte väl så när man var 13 men man utvecklas ju. Mediterade, yogade, läste Kalle Anka-pocket och såg om The Fantastic Mr. Fox. Alltså seriöst, Kalle Anka och barnfilmer/lyckliga filmer är jättebra medicin mot panikångest, någon gång måste man väl prata om regressionen men så länge hansken sitter så klagar jag inte.
På tal om regression, någon annan som upplever regression under sommarmånaderna? Förra året tog jag kontakt med personer jag kände när jag gick på högstadiet. Det här året har jag smått tagit upp vanorna jag hade på högstadiet/i början av gymnasiet och även läst om John Green och Maureen Johnsson's bibliografier. Är det tristessen? Fast jag har inte speciellt tråkigt. Utöver idag. Idag har jag inget att hitta på...
Imorgon kommer arborister (fint ord, vill bli arborist så att jag kan säga det jätteofta) hit och ska titta på några träd (fast jag fattar inte vilka träd, morfar har beskrivit dem och vart de ligger men jag fattar inte! *Världen slutar vid min nästipp*) och därför kommer M&M hem ikväll. Kul med morfar men tråkigt med mormor. Jag orkar seriöst inte med henne. Så irriterande! Grejen är att jag ändå är hövlig och hälsar, för att signalera att det inte spelar någon roll för mig och även för att säga att vi kanske borde låtsas som att vi kommer överens för att morfar inte ska komma i kläm men hon kan inte ens göra det... Blir så arg!
måndag 4 juli 2011
while wealth and waste may breed expensive taste...
I förmiddags när jag tog min obligatoriska milspromenad så tog jag en smoke (alltså befinner mig i ett limbo av icke-rökare och rökare, det blir så när man "feströker" och varje dag är en fest), den sista jag hade. Cigarettkarma är den enda vidskepligheten jag tror på och eftersom jag aldrig orkar bära med mig någon väska vid utgång så blir jag beroende av andras givmildhet ang cigaretter. Så jag återgäldar detta med att vara generös med mina smokes dagtid. Jag brukar gå omkring och hoppas på att främlingar ber mig om en cigarett. Det är såklart ganska sällan det händer men ja... Men det hände idag, när jag precis hade tagit min sista och var på väg för att köpa mer. Och nu tänker jag bara på hur killen som bad mig bjuda antagligen inte trodde på mig... Irriterande.
Annat jag gjorde innan min moster hämtade mig för textilshopping: Såg EP01S07 av Weeds. Och holy shit vad Shane Botwin har blivit snygg! Tyckte han var snygg i förra säsongen också, men nu: OMG! Okej, ful frisyr. Men annars...
Sen inhandlades duntäcken och lakan och fluffiga handdukar i mörkblått och allt annat i tygväg man behöver i en lägenhet. Åh vad jag blev nöjd och exalterad över att jag nästan kan räkna på fingrarna på hur många dagar det är kvar! Något jag inte hittade var gardiner till vardagsrummet. Så när min moster släppte av mig i stan så gick jag in på vad jag trodde var helt-vanlig-tygaffär och hittade efter lite flanerande ett tyg i en perfekt nyans av grönt, salvia, skulle jag beskriva det som. Tittade efter hur mycket det kostade och såg ingen prislapp, det enda jag såg var ett nummer på en liten klisterlapp som jag trodde var ett katalognummer pga att det var väldigt högt nummer för att vara pris-per-meter så jag frågade tanten som jobbade där vad tyget kostade och hon letade upp min katalogs-klisterlapp och sa att det kostade så mycket. Men det var det perfekta tyget.
Alltså jag skäms över hur mycket jag betalade för det (jag behövde ju många meter också...). Gardiner-to-be är också något som man väljer med amygdala, tydligen. För att inte tala om hur mycket den sammanlagda summan av allt det andra blev. Tänker alltid på mamma när jag betalar alldeles för mycket för onödiga grejer. Det är vulgärt och svekfullt. Våga vägra Ikea kanske inte är en av mina bättre idéer.
Annat jag gjorde innan min moster hämtade mig för textilshopping: Såg EP01S07 av Weeds. Och holy shit vad Shane Botwin har blivit snygg! Tyckte han var snygg i förra säsongen också, men nu: OMG! Okej, ful frisyr. Men annars...
Sen inhandlades duntäcken och lakan och fluffiga handdukar i mörkblått och allt annat i tygväg man behöver i en lägenhet. Åh vad jag blev nöjd och exalterad över att jag nästan kan räkna på fingrarna på hur många dagar det är kvar! Något jag inte hittade var gardiner till vardagsrummet. Så när min moster släppte av mig i stan så gick jag in på vad jag trodde var helt-vanlig-tygaffär och hittade efter lite flanerande ett tyg i en perfekt nyans av grönt, salvia, skulle jag beskriva det som. Tittade efter hur mycket det kostade och såg ingen prislapp, det enda jag såg var ett nummer på en liten klisterlapp som jag trodde var ett katalognummer pga att det var väldigt högt nummer för att vara pris-per-meter så jag frågade tanten som jobbade där vad tyget kostade och hon letade upp min katalogs-klisterlapp och sa att det kostade så mycket. Men det var det perfekta tyget.
Alltså jag skäms över hur mycket jag betalade för det (jag behövde ju många meter också...). Gardiner-to-be är också något som man väljer med amygdala, tydligen. För att inte tala om hur mycket den sammanlagda summan av allt det andra blev. Tänker alltid på mamma när jag betalar alldeles för mycket för onödiga grejer. Det är vulgärt och svekfullt. Våga vägra Ikea kanske inte är en av mina bättre idéer.
Nesting
Nu har jag ätit frukostomeletten och duschat. Idag ska en moster ta med mig och köpa textilier och sånt till lägenheten. Täcken, kuddar, lakan, gardiner. Ja. Det ska bli kul, det första jag gör inför flytten utöver att rensa i garderoben/bland mina saker på vinden. Blev rätt stolt när jag insåg att det inte finns så mycket kläder jag vill skiljas ifrån, trots att jag har haft många av dem i tre-två år. Fast det kan också betyda att jag är en trist person. Jag väljer att tro att jag är en stilfull person som väljer de flesta av mina plagg med omsorg. Fast det blev ju en del som jag ska byta för cashmoney, såklart. Många skor. Skor väljer man inte med omsorg, de väljer man med amygdala.
Min inställning till att inreda är. Våga vägra Ikea. (Och våga skriva Ikea som sig bör, annars går man på skiten). Främst på grund av att det är svennigt och väldigt fult men också på grund av kulturimperialism. Och jag var på Ikea med min syster för ett tag sen (hon har också köpt lägenhet, eftersom hon och douchepojkvännen äntligen gjorde slut, men det är fortfarande i den där andra staden hon bor i, trist), eftersom att hon av oförklarlig anledning gillar det (inte klokt hur två personer som växer upp under samma värderingar och levnadsförhållanden kan bli så olika som vi är.), det var en lördag och det var HEMSKT, såna människor kan man ju inte identifiera sig med. Men att våga vägra Ikea blir ju ganska jobbigt, osmidigt. Fast jag tänker såhär: Nu bygger jag mitt bo, det första stället på flera år jag rätteligen kan kalla "hem", det ska vara lite svårt att bygga det (eftersom det var så lätt att få tag på det...), det är en del av processen. Stol för stol. Gawd, jag kan vara så flummig och töntig ibland.
Min inställning till att inreda är. Våga vägra Ikea. (Och våga skriva Ikea som sig bör, annars går man på skiten). Främst på grund av att det är svennigt och väldigt fult men också på grund av kulturimperialism. Och jag var på Ikea med min syster för ett tag sen (hon har också köpt lägenhet, eftersom hon och douchepojkvännen äntligen gjorde slut, men det är fortfarande i den där andra staden hon bor i, trist), eftersom att hon av oförklarlig anledning gillar det (inte klokt hur två personer som växer upp under samma värderingar och levnadsförhållanden kan bli så olika som vi är.), det var en lördag och det var HEMSKT, såna människor kan man ju inte identifiera sig med. Men att våga vägra Ikea blir ju ganska jobbigt, osmidigt. Fast jag tänker såhär: Nu bygger jag mitt bo, det första stället på flera år jag rätteligen kan kalla "hem", det ska vara lite svårt att bygga det (eftersom det var så lätt att få tag på det...), det är en del av processen. Stol för stol. Gawd, jag kan vara så flummig och töntig ibland.
nocturnal
Okej, så nu har jag givit upp på att få sömn i natt. Juni-insomnian håller i sig (visst är det många fler som går sömnlösa genom juni pga ljuset?). Men jag mår i alla fall inte dåligt. Ska väl se en film om en stund. Det har blivit många filmer de nätter jag inte har kunnat övertala någon att följa med ut (och de nätter jag har varit sjuk). Jag har haft lite olika teman, t.ex. noir-tema, Jarmusch-tema, filmer-som-andra-har-rekommenderat-tema, Fellini-tema. Ja, det har varit ett helt okej tidsfördriv. Vet inte vad det blir i natt. Antagligen något som streamas, alltså någon storfilm från den senaste tiden pga har inga fler osedda DVDer eller nedladdade filmer.
Så, den nya headern. Resultatet av att läsa konsthistoria istället för HTML-koder, vem hade kunnat veta att jag gjorde fel val där? Men visst är den FIN? Eller, ja inte fin... Och detta är ju såklart inte en klapp på min axel för jag har ju bara skrivit några ord på Le Plaisir av René Magritte. Jag ÄLSKAR den. Jag älskar Magritte. Så att ni vet. Andra nyheter i bloggen är att jag har skrivit en massa grejer jag gillar i min profil så om ni önskar författar- film- eller musiktips så är det bara att klicka sig in. Fast det är långt ifrån alla grejer jag gillar där, kände att det blev för många grejer tillslut. Men det finns så mycket att tycka om i världen.
Jag har verkligen saknat att blogga. Eftersom att jag måste skriva mycket IRL (fast detta är väl fortfarande verkliga livet?) (och även frivilligt skriver, när jag får bra idéer, inte så ofta) så har jag verkligen saknat att inte behöva tänka för mycket på formuleringar och ordval och att inte sky orden "typ" och "liksom" likt elden.
Random grej: Jag har alltid fnyst åt personer som gillar folk pga accenter, eftersom en person inte blir mer intressant bara för att de kommer ifrån, jag vet inte, Yorkshire. Och att det bara signalerar om att man inte har stött på tillräckligt med kultur ifrån UK eftersom man fortfarande ser det som exotiskt. Men alltså, FÖRLÅT till alla dessa människor... På midsommar tog en morbror med sig en kompis ifrån Memphis till vårt firande på gården. JAG VILL GIFTA MIG MED NÅGON FRÅN MEMPHIS! Inte den killen för att han var för mesig och tyckte att jag var otrevlig (jag är otrevlig men man kan gilla mig ändå). Men ja, insikt.
Så, den nya headern. Resultatet av att läsa konsthistoria istället för HTML-koder, vem hade kunnat veta att jag gjorde fel val där? Men visst är den FIN? Eller, ja inte fin... Och detta är ju såklart inte en klapp på min axel för jag har ju bara skrivit några ord på Le Plaisir av René Magritte. Jag ÄLSKAR den. Jag älskar Magritte. Så att ni vet. Andra nyheter i bloggen är att jag har skrivit en massa grejer jag gillar i min profil så om ni önskar författar- film- eller musiktips så är det bara att klicka sig in. Fast det är långt ifrån alla grejer jag gillar där, kände att det blev för många grejer tillslut. Men det finns så mycket att tycka om i världen.
Jag har verkligen saknat att blogga. Eftersom att jag måste skriva mycket IRL (fast detta är väl fortfarande verkliga livet?) (och även frivilligt skriver, när jag får bra idéer, inte så ofta) så har jag verkligen saknat att inte behöva tänka för mycket på formuleringar och ordval och att inte sky orden "typ" och "liksom" likt elden.
Random grej: Jag har alltid fnyst åt personer som gillar folk pga accenter, eftersom en person inte blir mer intressant bara för att de kommer ifrån, jag vet inte, Yorkshire. Och att det bara signalerar om att man inte har stött på tillräckligt med kultur ifrån UK eftersom man fortfarande ser det som exotiskt. Men alltså, FÖRLÅT till alla dessa människor... På midsommar tog en morbror med sig en kompis ifrån Memphis till vårt firande på gården. JAG VILL GIFTA MIG MED NÅGON FRÅN MEMPHIS! Inte den killen för att han var för mesig och tyckte att jag var otrevlig (jag är otrevlig men man kan gilla mig ändå). Men ja, insikt.
söndag 3 juli 2011
all the things inside me, I assume, are doing what they need to be doing
För det första: Jag väger 40,5 kg. BMI 14,3. (Är det alltför cyniskt att tänka att läsare till denna blogg är mest/endast intresserade av detta?). Förklaring tillkommer för den som orkar läsa.
För det andra: Tack till alla som har mejlat. Verkligen. Det värmde mitt hjärta och gjorde de dagarna lite ljusare. Jag förväntade mig att någon skulle fråga något *självgod* men inte så många som faktiskt gjorde det. Alla andra som inte skrev kan nu dra åt helvete, jag vill bara ha bra och fina läsare. Så det så. Eller ja, det var ett halvskämt, såklart.
För det tredje: Jag antar att detta inlägg kommer att bli långt. Brace yourselves.
Okej, hej alla som fortfarande följer mig på bloglovin'/fortfarande prenumererar på mina inlägg! (Antar att inga andra hittar hit i första laget) Ni frågade inte om det men här kommer en redogörelse för mitt inte-så-dramatiska försvinnande och mina påhitt under juni månad. (Inte så spännande kanske, ni kan hoppa över det...)
Så i slutet av maj så fick jag reda på att flera människor i min närhet läste min blogg. Detta ledde till en panikstängning för att fler inte skulle läsa. Jag blev typ förkrossad eftersom att jag ville hålla den hemlig av en anledning och den anledningen var mer eller mindre det faktum att många av sakerna jag skriver här inte endast är privata/hemliga utan även saker jag som person inte vill attribueras till, som person, jag anser dem som skamliga. Det har ingenting att göra med att jag vill hålla min ätstörning hemlig eftersom att den knappast är det ändå. Till följd av detta så upptäckte jag en ny reaktion på stress/hot utöver fight or flight som evolutionsbiologer inte visste om: att katatoniskt ligga i sängen och livnära sig på enstaka klunkar kontinental varm choklad och lifesavers (pga namnet, ofc!). Tittade igenom ett par dvd-boxar och skötte inte personlig hygien *glamour*. Så levde jag i lite mer än en vecka och sen ryckte jag upp mig eftersom att det snart var dags för studenten.
Första halvan av min studentdag var som första halvan av Melancholia, *SPOILERVARNING*, liksom man borde vara lycklig, men man saknar förmågan. Sen när man hade spenderat en minut på flaket och redan var dyngsur av champagne och öl så rycktes jag med av stämningen (eller av alla halvflaskor vin/bubbel jag hade druckit på förmiddagen och cidern jag hade i handen). Därefter följde en extremt ångestfylld mottagning som jag inte tänker skriva så mycket om, jag åt en massa jordgubbar när jag äntligen fattade att jag var alltför full för att stå upp på egna ben och fick en massa presenter (detta hjälpte). Sen chansade jag på människors barmhärtighet/mitt falskleg och drog på min egen klass slutskiva men det var på Stureplan och jag hade inte så kul så jag drog i väg på annat med några killar i min parallellklass som hade skrivit snälla saker om mig i min studentmössa. Slutade med tvådagarsfest där jag hängde med en och samma kille som jag verkligen gillade nästan hela tiden, smsade honom någon dag efter för att jag blev för full och antagligen för dryg sista natten och ville be om ursäkt och sen dess har vi inte pratat. Tror att han gillade mig också tills han fick uppleva mina tragiska fellatio-skills (liksom förstärkta av det faktum att jag var xtrmt full och trött) och ja... I'm over it.
Återhämtade mig under en halv dag och sen blossade världens bråk mellan mig och mormor upp av olika anledningar och sedan dess har vi inte pratat. I'm over it. Men på grund av detta började jag leta lägenheter, trots att är ganska osmart, för att jag inte orkade vara kvar här med allt bad blood som rann igenom dessa väggar. Såg åtta lägenheter; Nummer tre var den bästa men den var lite för stor (52kvm för lilla mig, skulle kännas ensamt) och låg i fel stadsdel, så jag drog mig ur budgivningen efter ett tag. Sen var den bästa Nummer sju och nu är jag lycklig ägare till en tvåa på 43kvm. Egentligen betalade jag lite för mycket för den även med dagens priser men det är ju inte så att jag inte kan ta smällen när jag säljer den senare. Hämtar ut nycklarna på fredag och då ska jag måla den, för den har fel vit färg (alltså fem pers har redan sagt hur "löjligt" det är men om ni skulle se den sterila nästan gråvita färgen den har så skulle ni också göra något åt saken!) och flyttlasset kommer att gå någon gång näst-nästa vecka. LÄNGTAR.
Det har inte varit jättejobbigt att vara här under dessa veckor ändå eftersom att m&m har varit ute på gården de flesta dagarna.
En grej som har varit jättejobbig är dock att jag fick halsfluss, AKA det-obehagligaste-icke-dödliga-sjukdomstillståndet-ever!, Jag spenderade min artonde födelsedag halvdöd och gråtandes i min säng. Jag kunde inte äta eller prata på fem dagar, knappt ens dricka vatten så att svälja Kåvepin-tabletterna (asstora jävlar!) jag fick var det värsta jag har varit med om. Hujedamej! Blev frisk efter en vecka men var "försvagad" i flera dagar efteråt. Att jag inte kunde äta var förklaringen på att jag gick ner en massa i vikt. Och det låter kanske asbra att ha en anledning till att inte äta men jag VILLE äta när jag var sjuk eftersom jag bara tänkte på att det skulle hjälpa mig att bli frisk snabbare. Tonsillerna var så svullna att jag fick ont av att vrida på huvudet. Ont i öronen hade man också. Usch. Vill aldrig mer ha halsfluss.
Det kanske största som har "hänt" mig de senaste veckorna är att jag har börjat gå på LCHF. Egentligen hatar jag när en diet/terapiform/whatever blir legio pga rådande värderingar och ekonomiska tillstånd (särskilt när inte alla har detta ekonomiska tillstånd) och jag kan inte tänka mig något äckligare småborgeligt än LCHF (eller KBT, för den delen) men en vän till familjen som har kämpat med ÄS i >20år föreslog detta till mig för ett tag sen då hon har blivit symptomfri iom kostomläggning. Det är väl vettigare att en bulimiker går på LCHF men jag får så hemska reaktioner på att äta socker (skakningar och knäppa highs och ÅNGEST av en jävla nektarin...) så att det kändes ändå rätt när jag tillslut bestämde mig för att må lite bättre. En dag, någon gång mellan studenten och min b-day, för jag hade inte fått halsfluss ännu, så kom morfars branschtidning med posten. Jag såg honom läsa den. Eller rättare sagt, jag såg honom bläddra till dödsannonserna för att se ifall några av hans kursare har dött. Bland det sorgligaste och mest förkrossande sakerna jag har sett... Liksom morfar är väldigt vital, pigg och stark, jag har inte ens en tanke på att han skulle kunna dö. Men han kollar ifall hans kursare har dött. Fy.
Morfar har räddat mitt liv och har tagit hand om mig i nästan två år nu. Och inte nog med det så har han sparat och förvaltat pengar åt mig i hela mitt liv när det var något min kära mor borde ha gjort. Jag är i sån tacksamhetsskuld till honom utan något sätt återgälda det på. Men jag insåg då (när jag hade återhämtat mig ifrån hela morfar-dör-snart-ångestepisoden) att det bästa sättet att återgälda honom på är att jag mår bra. Eller, så bra som möjligt. Att visa honom att allt han har gjort för mig inte är för inget. Jag tror inte att jag pratar om att bli frisk, det skulle vara som att hoppa 1.20 i höjdhopp och sedan höja ribban till 1.90 (wow, en sportreferens!), jag pratar liksom att bli... hälsosammare. Därför har jag sedan dess (med uppehåll för halsflussveckan) vänjt min mage vid ägg, smör, grädde och fisk. Även andra animalier i små mängder. Ew!, säger ni, Grädde?! Så säger jag också men nu har jag levt på 1500-2000 (okej vissa dagar har det blivit mindre, dock aldrig under 800) kcal per dag i över två veckor och jag har gått upp ett (1) hekto. Det är fucking magi. Jag antar att en tyngre smäll kommer någon gång men än så länge känns det bra... Inte heller får jag dagliga blodtrycksfall och svimmar. (De händer såklart fortfarande men inte i lika stor utsträckning). Det är knappast lätt att äta så jävla mycket (men det är inte så stora mängder pga fett) men jag kanske vänjer mig snart... Det är ju jävligt mycket bättre att göra såhär, på egna villkor, än att ta en massa regler från några satmaror på dagvård eller någon klinik. Som om våra matvanor inte var stigmatiserade nog?
Okej, vad mer? Jag tittade igenom mina gamla saker som min kära mor dumpade här i maj(?). Slängde det mesta men jag hittade det enda kramdjuret jag hade när jag var liten. En teddybjörn som heter Nalle Brum-Brum. Blev nog för glad. Men nu har jag en stadigvarande sängkamrat och känner mig inte tragisk. Inte alls. Lovar! Han är gråare och inte lika len som han var för 16 år sedan (tror att jag fick honom på min andra b-day) men xtrmt välbevarad.
Sen har jag jobbat i nästan två veckor, fram tills i måndags. Det var ett asroligt jobb, men stället lades ner, vilket är jättetrist inte så jättemycket för mig eftersom jag har ett nytt jobb som jag börjar på nästa tisdag (fast det är bokstavligen talat ASTRÅKIGT!), utan mest för att det stället gjorde det som de gjorde bäst av alla som gör det de gjorde. *kryptik*. Så synd att folk inte uppskattar kvalitet.
Klubbarna jag nu får frekventera utan att vara orolig är ju såklart inte lika roliga som svartklubbarna. Stockholms klubbliv är så himla likriktat och... fult. Det är så sorgligt att jag aldrig kommer att få uppleva det gamla. Allt är Stureplansgruppens fel. Eller jo, det är kul men det beror mest på människorna jag väljer att umgås med.
Ja, det var väl det mesta... Hoppas ni inte dog av hög ålder under tiden som ni läste. (Var den nån som läste hela?)
För det andra: Tack till alla som har mejlat. Verkligen. Det värmde mitt hjärta och gjorde de dagarna lite ljusare. Jag förväntade mig att någon skulle fråga något *självgod* men inte så många som faktiskt gjorde det. Alla andra som inte skrev kan nu dra åt helvete, jag vill bara ha bra och fina läsare. Så det så. Eller ja, det var ett halvskämt, såklart.
För det tredje: Jag antar att detta inlägg kommer att bli långt. Brace yourselves.
Okej, hej alla som fortfarande följer mig på bloglovin'/fortfarande prenumererar på mina inlägg! (Antar att inga andra hittar hit i första laget) Ni frågade inte om det men här kommer en redogörelse för mitt inte-så-dramatiska försvinnande och mina påhitt under juni månad. (Inte så spännande kanske, ni kan hoppa över det...)
Så i slutet av maj så fick jag reda på att flera människor i min närhet läste min blogg. Detta ledde till en panikstängning för att fler inte skulle läsa. Jag blev typ förkrossad eftersom att jag ville hålla den hemlig av en anledning och den anledningen var mer eller mindre det faktum att många av sakerna jag skriver här inte endast är privata/hemliga utan även saker jag som person inte vill attribueras till, som person, jag anser dem som skamliga. Det har ingenting att göra med att jag vill hålla min ätstörning hemlig eftersom att den knappast är det ändå. Till följd av detta så upptäckte jag en ny reaktion på stress/hot utöver fight or flight som evolutionsbiologer inte visste om: att katatoniskt ligga i sängen och livnära sig på enstaka klunkar kontinental varm choklad och lifesavers (pga namnet, ofc!). Tittade igenom ett par dvd-boxar och skötte inte personlig hygien *glamour*. Så levde jag i lite mer än en vecka och sen ryckte jag upp mig eftersom att det snart var dags för studenten.
Första halvan av min studentdag var som första halvan av Melancholia, *SPOILERVARNING*, liksom man borde vara lycklig, men man saknar förmågan. Sen när man hade spenderat en minut på flaket och redan var dyngsur av champagne och öl så rycktes jag med av stämningen (eller av alla halvflaskor vin/bubbel jag hade druckit på förmiddagen och cidern jag hade i handen). Därefter följde en extremt ångestfylld mottagning som jag inte tänker skriva så mycket om, jag åt en massa jordgubbar när jag äntligen fattade att jag var alltför full för att stå upp på egna ben och fick en massa presenter (detta hjälpte). Sen chansade jag på människors barmhärtighet/mitt falskleg och drog på min egen klass slutskiva men det var på Stureplan och jag hade inte så kul så jag drog i väg på annat med några killar i min parallellklass som hade skrivit snälla saker om mig i min studentmössa. Slutade med tvådagarsfest där jag hängde med en och samma kille som jag verkligen gillade nästan hela tiden, smsade honom någon dag efter för att jag blev för full och antagligen för dryg sista natten och ville be om ursäkt och sen dess har vi inte pratat. Tror att han gillade mig också tills han fick uppleva mina tragiska fellatio-skills (liksom förstärkta av det faktum att jag var xtrmt full och trött) och ja... I'm over it.
Återhämtade mig under en halv dag och sen blossade världens bråk mellan mig och mormor upp av olika anledningar och sedan dess har vi inte pratat. I'm over it. Men på grund av detta började jag leta lägenheter, trots att är ganska osmart, för att jag inte orkade vara kvar här med allt bad blood som rann igenom dessa väggar. Såg åtta lägenheter; Nummer tre var den bästa men den var lite för stor (52kvm för lilla mig, skulle kännas ensamt) och låg i fel stadsdel, så jag drog mig ur budgivningen efter ett tag. Sen var den bästa Nummer sju och nu är jag lycklig ägare till en tvåa på 43kvm. Egentligen betalade jag lite för mycket för den även med dagens priser men det är ju inte så att jag inte kan ta smällen när jag säljer den senare. Hämtar ut nycklarna på fredag och då ska jag måla den, för den har fel vit färg (alltså fem pers har redan sagt hur "löjligt" det är men om ni skulle se den sterila nästan gråvita färgen den har så skulle ni också göra något åt saken!) och flyttlasset kommer att gå någon gång näst-nästa vecka. LÄNGTAR.
Det har inte varit jättejobbigt att vara här under dessa veckor ändå eftersom att m&m har varit ute på gården de flesta dagarna.
En grej som har varit jättejobbig är dock att jag fick halsfluss, AKA det-obehagligaste-icke-dödliga-sjukdomstillståndet-ever!, Jag spenderade min artonde födelsedag halvdöd och gråtandes i min säng. Jag kunde inte äta eller prata på fem dagar, knappt ens dricka vatten så att svälja Kåvepin-tabletterna (asstora jävlar!) jag fick var det värsta jag har varit med om. Hujedamej! Blev frisk efter en vecka men var "försvagad" i flera dagar efteråt. Att jag inte kunde äta var förklaringen på att jag gick ner en massa i vikt. Och det låter kanske asbra att ha en anledning till att inte äta men jag VILLE äta när jag var sjuk eftersom jag bara tänkte på att det skulle hjälpa mig att bli frisk snabbare. Tonsillerna var så svullna att jag fick ont av att vrida på huvudet. Ont i öronen hade man också. Usch. Vill aldrig mer ha halsfluss.
Det kanske största som har "hänt" mig de senaste veckorna är att jag har börjat gå på LCHF. Egentligen hatar jag när en diet/terapiform/whatever blir legio pga rådande värderingar och ekonomiska tillstånd (särskilt när inte alla har detta ekonomiska tillstånd) och jag kan inte tänka mig något äckligare småborgeligt än LCHF (eller KBT, för den delen) men en vän till familjen som har kämpat med ÄS i >20år föreslog detta till mig för ett tag sen då hon har blivit symptomfri iom kostomläggning. Det är väl vettigare att en bulimiker går på LCHF men jag får så hemska reaktioner på att äta socker (skakningar och knäppa highs och ÅNGEST av en jävla nektarin...) så att det kändes ändå rätt när jag tillslut bestämde mig för att må lite bättre. En dag, någon gång mellan studenten och min b-day, för jag hade inte fått halsfluss ännu, så kom morfars branschtidning med posten. Jag såg honom läsa den. Eller rättare sagt, jag såg honom bläddra till dödsannonserna för att se ifall några av hans kursare har dött. Bland det sorgligaste och mest förkrossande sakerna jag har sett... Liksom morfar är väldigt vital, pigg och stark, jag har inte ens en tanke på att han skulle kunna dö. Men han kollar ifall hans kursare har dött. Fy.
Morfar har räddat mitt liv och har tagit hand om mig i nästan två år nu. Och inte nog med det så har han sparat och förvaltat pengar åt mig i hela mitt liv när det var något min kära mor borde ha gjort. Jag är i sån tacksamhetsskuld till honom utan något sätt återgälda det på. Men jag insåg då (när jag hade återhämtat mig ifrån hela morfar-dör-snart-ångestepisoden) att det bästa sättet att återgälda honom på är att jag mår bra. Eller, så bra som möjligt. Att visa honom att allt han har gjort för mig inte är för inget. Jag tror inte att jag pratar om att bli frisk, det skulle vara som att hoppa 1.20 i höjdhopp och sedan höja ribban till 1.90 (wow, en sportreferens!), jag pratar liksom att bli... hälsosammare. Därför har jag sedan dess (med uppehåll för halsflussveckan) vänjt min mage vid ägg, smör, grädde och fisk. Även andra animalier i små mängder. Ew!, säger ni, Grädde?! Så säger jag också men nu har jag levt på 1500-2000 (okej vissa dagar har det blivit mindre, dock aldrig under 800) kcal per dag i över två veckor och jag har gått upp ett (1) hekto. Det är fucking magi. Jag antar att en tyngre smäll kommer någon gång men än så länge känns det bra... Inte heller får jag dagliga blodtrycksfall och svimmar. (De händer såklart fortfarande men inte i lika stor utsträckning). Det är knappast lätt att äta så jävla mycket (men det är inte så stora mängder pga fett) men jag kanske vänjer mig snart... Det är ju jävligt mycket bättre att göra såhär, på egna villkor, än att ta en massa regler från några satmaror på dagvård eller någon klinik. Som om våra matvanor inte var stigmatiserade nog?
Okej, vad mer? Jag tittade igenom mina gamla saker som min kära mor dumpade här i maj(?). Slängde det mesta men jag hittade det enda kramdjuret jag hade när jag var liten. En teddybjörn som heter Nalle Brum-Brum. Blev nog för glad. Men nu har jag en stadigvarande sängkamrat och känner mig inte tragisk. Inte alls. Lovar! Han är gråare och inte lika len som han var för 16 år sedan (tror att jag fick honom på min andra b-day) men xtrmt välbevarad.
Sen har jag jobbat i nästan två veckor, fram tills i måndags. Det var ett asroligt jobb, men stället lades ner, vilket är jättetrist inte så jättemycket för mig eftersom jag har ett nytt jobb som jag börjar på nästa tisdag (fast det är bokstavligen talat ASTRÅKIGT!), utan mest för att det stället gjorde det som de gjorde bäst av alla som gör det de gjorde. *kryptik*. Så synd att folk inte uppskattar kvalitet.
Klubbarna jag nu får frekventera utan att vara orolig är ju såklart inte lika roliga som svartklubbarna. Stockholms klubbliv är så himla likriktat och... fult. Det är så sorgligt att jag aldrig kommer att få uppleva det gamla. Allt är Stureplansgruppens fel. Eller jo, det är kul men det beror mest på människorna jag väljer att umgås med.
Ja, det var väl det mesta... Hoppas ni inte dog av hög ålder under tiden som ni läste. (Var den nån som läste hela?)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)