all the things inside me, I assume, are doing what they need to be doing

För det första: Jag väger 40,5 kg. BMI 14,3. (Är det alltför cyniskt att tänka att läsare till denna blogg är mest/endast intresserade av detta?). Förklaring tillkommer för den som orkar läsa.

För det andra: Tack till alla som har mejlat. Verkligen. Det värmde mitt hjärta och gjorde de dagarna lite ljusare. Jag förväntade mig att någon skulle fråga något *självgod* men inte så många som faktiskt gjorde det. Alla andra som inte skrev kan nu dra åt helvete, jag vill bara ha bra och fina läsare. Så det så. Eller ja, det var ett halvskämt, såklart.

För det tredje: Jag antar att detta inlägg kommer att bli långt. Brace yourselves.

Okej, hej alla som fortfarande följer mig på bloglovin'/fortfarande prenumererar på mina inlägg! (Antar att inga andra hittar hit i första laget) Ni frågade inte om det men här kommer en redogörelse för mitt inte-så-dramatiska försvinnande och mina påhitt under juni månad. (Inte så spännande kanske, ni kan hoppa över det...)

Så i slutet av maj så fick jag reda på att flera människor i min närhet läste min blogg. Detta ledde till en panikstängning för att fler inte skulle läsa. Jag blev typ förkrossad eftersom att jag ville hålla den hemlig av en anledning och den anledningen var mer eller mindre det faktum att många av sakerna jag skriver här inte endast är privata/hemliga utan även saker jag som person inte vill attribueras till, som person, jag anser dem som skamliga. Det har ingenting att göra med att jag vill hålla min ätstörning hemlig eftersom att den knappast är det ändå. Till följd av detta så upptäckte jag en ny reaktion på stress/hot utöver fight or flight som evolutionsbiologer inte visste om: att katatoniskt ligga i sängen och livnära sig på enstaka klunkar kontinental varm choklad och lifesavers (pga namnet, ofc!). Tittade igenom ett par dvd-boxar och skötte inte personlig hygien *glamour*. Så levde jag i lite mer än en vecka och sen ryckte jag upp mig eftersom att det snart var dags för studenten.

Första halvan av min studentdag var som första halvan av Melancholia, *SPOILERVARNING*, liksom man borde vara lycklig, men man saknar förmågan. Sen när man hade spenderat en minut på flaket och redan var dyngsur av champagne och öl så rycktes jag med av stämningen (eller av alla halvflaskor vin/bubbel jag hade druckit på förmiddagen och cidern jag hade i handen). Därefter följde en extremt ångestfylld mottagning som jag inte tänker skriva så mycket om, jag åt en massa jordgubbar när jag äntligen fattade att jag var alltför full för att stå upp på egna ben och fick en massa presenter (detta hjälpte). Sen chansade jag på människors barmhärtighet/mitt falskleg och drog på min egen klass slutskiva men det var på Stureplan och jag hade inte så kul så jag drog i väg på annat med några killar i min parallellklass som hade skrivit snälla saker om mig i min studentmössa. Slutade med tvådagarsfest där jag hängde med en och samma kille som jag verkligen gillade nästan hela tiden, smsade honom någon dag efter för att jag blev för full och antagligen för dryg sista natten och ville be om ursäkt och sen dess har vi inte pratat. Tror att han gillade mig också tills han fick uppleva mina tragiska fellatio-skills (liksom förstärkta av det faktum att jag var xtrmt full och trött) och ja... I'm over it.

Återhämtade mig under en halv dag och sen blossade världens bråk mellan mig och mormor upp av olika anledningar och sedan dess har vi inte pratat. I'm over it. Men på grund av detta började jag leta lägenheter, trots att är ganska osmart, för att jag inte orkade vara kvar här med allt bad blood som rann igenom dessa väggar. Såg åtta lägenheter; Nummer tre var den bästa men den var lite för stor (52kvm för lilla mig, skulle kännas ensamt) och låg i fel stadsdel, så jag drog mig ur budgivningen efter ett tag. Sen var den bästa Nummer sju och nu är jag lycklig ägare till en tvåa på 43kvm. Egentligen betalade jag lite för mycket för den även med dagens priser men det är ju inte så att jag inte kan ta smällen när jag säljer den senare. Hämtar ut nycklarna på fredag och då ska jag måla den, för den har fel vit färg (alltså fem pers har redan sagt hur "löjligt" det är men om ni skulle se den sterila nästan gråvita färgen den har så skulle ni också göra något åt saken!) och flyttlasset kommer att gå någon gång näst-nästa vecka. LÄNGTAR.

Det har inte varit jättejobbigt att vara här under dessa veckor ändå eftersom att m&m har varit ute på gården de flesta dagarna.

En grej som har varit jättejobbig är dock att jag fick halsfluss, AKA det-obehagligaste-icke-dödliga-sjukdomstillståndet-ever!, Jag spenderade min artonde födelsedag halvdöd och gråtandes i min säng. Jag kunde inte äta eller prata på fem dagar, knappt ens dricka vatten så att svälja Kåvepin-tabletterna (asstora jävlar!) jag fick var det värsta jag har varit med om. Hujedamej! Blev frisk efter en vecka men var "försvagad" i flera dagar efteråt. Att jag inte kunde äta var förklaringen på att jag gick ner en massa i vikt. Och det låter kanske asbra att ha en anledning till att inte äta men jag VILLE äta när jag var sjuk eftersom jag bara tänkte på att det skulle hjälpa mig att bli frisk snabbare. Tonsillerna var så svullna att jag fick ont av att vrida på huvudet. Ont i öronen hade man också. Usch. Vill aldrig mer ha halsfluss.

Det kanske största som har "hänt" mig de senaste veckorna är att jag har börjat gå på LCHF. Egentligen hatar jag när en diet/terapiform/whatever blir legio pga rådande värderingar och ekonomiska tillstånd (särskilt när inte alla har detta ekonomiska tillstånd) och jag kan inte tänka mig något äckligare småborgeligt än LCHF (eller KBT, för den delen) men en vän till familjen som har kämpat med ÄS i >20år föreslog detta till mig för ett tag sen då hon har blivit symptomfri iom kostomläggning. Det är väl vettigare att en bulimiker går på LCHF men jag får så hemska reaktioner på att äta socker (skakningar och knäppa highs och ÅNGEST av en jävla nektarin...) så att det kändes ändå rätt när jag tillslut bestämde mig för att må lite bättre. En dag, någon gång mellan studenten och min b-day, för jag hade inte fått halsfluss ännu, så kom morfars branschtidning med posten. Jag såg honom läsa den. Eller rättare sagt, jag såg honom bläddra till dödsannonserna för att se ifall några av hans kursare har dött. Bland det sorgligaste och mest förkrossande sakerna jag har sett... Liksom morfar är väldigt vital, pigg och stark, jag har inte ens en tanke på att han skulle kunna dö. Men han kollar ifall hans kursare har dött. Fy.

Morfar har räddat mitt liv och har tagit hand om mig i nästan två år nu. Och inte nog med det så har han sparat och förvaltat pengar åt mig i hela mitt liv när det var något min kära mor borde ha gjort. Jag är i sån tacksamhetsskuld till honom utan något sätt återgälda det på. Men jag insåg då (när jag hade återhämtat mig ifrån hela morfar-dör-snart-ångestepisoden) att det bästa sättet att återgälda honom på är att jag mår bra. Eller, så bra som möjligt. Att visa honom att allt han har gjort för mig inte är för inget. Jag tror inte att jag pratar om att bli frisk, det skulle vara som att hoppa 1.20 i höjdhopp och sedan höja ribban till 1.90 (wow, en sportreferens!), jag pratar liksom att bli... hälsosammare. Därför har jag sedan dess (med uppehåll för halsflussveckan) vänjt min mage vid ägg, smör, grädde och fisk. Även andra animalier i små mängder. Ew!, säger ni, Grädde?! Så säger jag också men nu har jag levt på 1500-2000 (okej vissa dagar har det blivit mindre, dock aldrig under 800) kcal per dag i över två veckor och jag har gått upp ett (1) hekto. Det är fucking magi. Jag antar att en tyngre smäll kommer någon gång men än så länge känns det bra... Inte heller får jag dagliga blodtrycksfall och svimmar. (De händer såklart fortfarande men inte i lika stor utsträckning). Det är knappast lätt att äta så jävla mycket (men det är inte så stora mängder pga fett) men jag kanske vänjer mig snart... Det är ju jävligt mycket bättre att göra såhär, på egna villkor, än att ta en massa regler från några satmaror på dagvård eller någon klinik. Som om våra matvanor inte var stigmatiserade nog?

Okej, vad mer? Jag tittade igenom mina gamla saker som min kära mor dumpade här i maj(?). Slängde det mesta men jag hittade det enda kramdjuret jag hade när jag var liten. En teddybjörn som heter Nalle Brum-Brum. Blev nog för glad. Men nu har jag en stadigvarande sängkamrat och känner mig inte tragisk. Inte alls. Lovar! Han är gråare och inte lika len som han var för 16 år sedan (tror att jag fick honom på min andra b-day) men xtrmt välbevarad.

Sen har jag jobbat i nästan två veckor, fram tills i måndags. Det var ett asroligt jobb, men stället lades ner, vilket är jättetrist inte så jättemycket för mig eftersom jag har ett nytt jobb som jag börjar på nästa tisdag (fast det är bokstavligen talat ASTRÅKIGT!), utan mest för att det stället gjorde det som de gjorde bäst av alla som gör det de gjorde. *kryptik*. Så synd att folk inte uppskattar kvalitet.

Klubbarna jag nu får frekventera utan att vara orolig är ju såklart inte lika roliga som svartklubbarna. Stockholms klubbliv är så himla likriktat och... fult. Det är så sorgligt att jag aldrig kommer att få uppleva det gamla. Allt är Stureplansgruppens fel. Eller jo, det är kul men det beror mest på människorna jag väljer att umgås med.

Ja, det var väl det mesta... Hoppas ni inte dog av hög ålder under tiden som ni läste. (Var den nån som läste hela?)