Tog nyss en trotscigg. Jag vet ju att radonhalten är strax ovanför 300 Bq i min lägenhet, spejsade fläktar har t.o.m. installerats för att sänka halten närmare Socialstyrelsens rekommendation på 200 Bq (Grundlig mäklare förklarade pour moi, jag älskar folk som sköter sitt jobb), ändå händer det att jag tar en cigg inomhus. För en person som ägnar alltför mycket tid med att oroa sig över fria radikaler så röker jag för mycket ö.h.t. Jag röker väl inte mycket egentligen, aldrig mer än 5 smokes under en dag men med tanke på att jag inte kliver utanför huset utan ett tjockt lager SPF 50 så är ju rökningen xtrmt ologisk, särskilt eftersom att jag inte känner något större behov av att röka när jag väl tar en cigg...
I alla fall, var uttråkad så jag var tvungen att göra något. Även varför jag bloggar just nu. Kan inte sova. Känner mig ful, fet och äcklig. Borde VERKLIGEN ha cyklat. Nu vill jag gå ut och springa, långtlångtlångt. Ingenting hindrar mig, egentligen. Men jag vill verkligen inte göra något som förstör mitt försök till balans. Jag hatar min ambivalens till det här...
Men alltså jag tänkte på en sak under min ciggpaus
För ca ett år sedan såg jag en intervju med Alain Delon på en fransk morgonshow jag råkade titta på, där han sa något om att han inte hade förmågan att vara lycklig. Jag har aldrig i mitt liv stött på något som gav så mycket resonans hos mig som det gjorde (nej, inte ens i I luv the Valley, OH! av Xiu Xiu som ända ner till den haltande franskan (!!!) är en verbalisering av mitt liv). Det uttalandet fastnade så hårt att jag inte tänkte på att se resten av intervjun för att kanske höra vad han menade på en djupare nivå men det var inget jag behövde.
Jag har alltid undrat och aldrig förstått varför folk tycker att motgångar, sorg och olycka är så himla jobbigt. Jag tror att det får mig att framstå som okänslig och det är nog sant, jag är inte en kännande person. Särskilt inte inför folks negativa känslor för jag ser inte mina egna negativa känslor som något större hinder och deprimerande, jag ser de som... naturliga. Svårt att förklara men liksom, livet suger, problem=normalläge, hantera or die. Om något så har jag svårare att förstå, hantera och bearbeta andra känslor än sorg och depression. Jag kan ofta blanda ihop olika känslotillstånd, tror det var därför jag hade så lätt till ilska när *exet* började problematisera vårt förhållande.
Så liksom, nej jag är kanske inte lycklig men jag känner inte att jag behöver kunna vara det, lika lite som att jag känner att jag behöver kunna... surfa eller spela trombon.
Lol, var detta bara ett extremt komplicerat sätt att säga att jag inte är ett fan av mainstream psykologi?
Sådana här inlägg bör man aldrig skriva på natten, de blir ofullständiga och osammanhängande men det är endast på natten man får ett infall att skriva dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar