en gående död

Hela förra veckan så kände jag att jag sakta men säkert höll på att bli lite bättre. T.ex. så sov jag mindre och mindre, gick från typ 16h till 12h per dygn. Men igår kväll slog det slint och idag mår jag bara hemskthemskthemskt. Somnade åtta, klev ytterst motvilligt upp vid sju, var på astrist föreläsning, pluggade, kom till pv vid ett, åt, somnade, vaknade typ nu.

Idag har jag ätit ett Jonagold (alltså ca 350g äpple), två mackor (en med smör på, tvång såklart) och en portion potatis- och purjolökssoppa. Har typ en halv portion soppa kvar och ett äpple kommer att äta det (pga pv) och ett knäckebröd. Kom just på att jag även förträngde en banan... Åh ångest. Kommer att bli så mätt. Och det är givetvis en hemsk känsla. Jag upplever ofta detta: Äta, bli mätt på väldigt lite, äta lite till, sådär så att man KÄNNER att man har mat i magen; och sedan känna sig hungrig igen en timma efteråt, trots att man fortfarande känner maten i magen. Sjukt. Händer även när jag äter något supermättande som t.ex. gröt eller rågsmörgåsar och inte bara med typ äpplen.

Förresten så hatar jag äpplen, otroligt slöseri med kalorier. Borde sluta äta äpplen faktiskt.

Annars så tänkte jag säga detta: The Walking Dead, hur TRÅKIG är inte S2? Så frustrerande med tanke på hur bra serietidning det faktiskt var. Och är det någon som kan säga ifall amerikanska versionen av Being human är värt det om jag älskade originalet?

sunday

Usch, ser det verkligen som en omöjlighet att plugga just nu. Kan verkligen inte koncentrera mig. Behöver lägga minst två timmar på det idag, verkligen idag för det handlar om ett grupparbete. Och usch nr 2 är att en jättejobbig kille har joinat min grupp och nu måste vi stå ut med honom. Jobbigt värre. Ni vet när folk man inte gillar frågar: Åh, jag var inte här när gruppindelningen ägde rum så får jag arbeta med er? Och alla sociala konventioner säger att man inte får säga nej. :/ Ville typ säga, skyll dig själv. Grejen var att han sa att han var sjuk den dagen men han är typ aldrig på föreläsningar eller seminarium så det går inte att tro på det.

Ska nog ta en promenix och förhoppningsvis kan jag koncentrera mig efteråt.

ursäkt

Kom på att jag kanske borde be om ursäkt för att föregående inlägg var så långt och osammanhängande och allmänt dåligt skrivet så att ingen orkar läsa det.

kanontrött

Idag är jag sannerligen trött, trots ett intag på nästan 800kcal där 55g var diverse nötter (eller på grund av? Ger fett energi, EGENTLIGEN? Fattar inte riktigt hur, tbh. Alltså på samma sätt som kolhydrater gör? Liksom glykogen osv)

Idag jobbade jag för första gången på typ en månad, det var trevligt. Tog en lite lång lunch pga promenerade och tittade/lyssnade på kanonerna. På tal om saluten - tror att min biologiska klocka  har börjat ticka pga blev ärligt talat superglad imorse vid prins Daniels presskonfa, trots att jag knappast är rojalist (men inte jättemycket republikan heller, mig kvittar det pga nihilist) eller är intresserad av kungligheter (lr kändisar i allmänhet)  bara pga att han lät så lycklig och det verkar så underbart att få barn (pga lyckan de verkar skänka, några jag känner har blivit föräldrar och ja, det är så fint). Men alltså jag kommer knappast skaffa barn pga att det ska göra mig lycklig, känns lite själviskt (fast vad är ngn annan anledning att skaffa barn?) Hursom är bara 18 och atm infertil så jag behöver knappast tänka på det egentligen.

Är nöjd med att bara tänka på barn. Gillar egentligen inte att umgås med barn för antingen är de små och tråkiga, (trots översöta) och har FONTANELLER, är livrädd för dem pga en knapp som DÖDAR ungen! Får alltid bilder i huvudet att jag trycker på den... Alltså... Får liknande bilder när rödvin är i närheten. "Tänk om jag skulle välta det här glaset..." Och alltså bilderna är alltid att jag gör det med flit (både med fontanellerna och rödvinet...) är typ rädd att jag ska flippa och bara välta/trycka utan att jag fattar att jag gör det...

Och när kidsen blir större så pratar de men om tråkiga grejer och man förstår inte vad de säger ändå pga de har inte lärt sig att artikulera eller egentligen lärt sig orden, de bara säger något som låter typ som orden plus att barn ÄLSKAR mig och vill alltid prata med mig men jag kan inte prata med bebisröst och om det är andra vuxna i närheten känner jag mig knäpp pga känns som att man måste prata bebisspråk med barn om vuxna är i närheten, kutym liksom.  Men mellan fontanell-faran och då de börjar forma meningar kan de faktiskt vara underbara.

I morse hörde jag en otroligt dålig låt på radion. Det var en kille som hette liksom ett riktigt namn, minns inte vad, tror att det allittererade och tror att han hade dialekt av något slag, men texten var typ "Vi siktade mot månen(molnen?) och hamnade i sanningen" Och jag ba wtf? Har ni märkt att det är EXTREMT dåliga svenska texter som florerar i radion HELA TIDEN nuförti'n? Eller har jag bara varit döv för de andra dåliga texterna i radion innan? Äckligt är typ det enda bra som spelas regelbundet. Aja ska väl egentligen inte klaga, behöver ju faktiskt inte lyssna på musiken i radio. 

På tal om texter (fast bra denna gång): har hela dagen lyssnat på Eskimo Snow och tänkte som jag så ofta gör på att jag i våras (alltså för nästan ett år sedan) läste en intervju med Yoni Wolf om att han höll på att skriva ett nytt album men sen har man inte hört NÅGONTING. Och jag vill verkligen ha ett nytt WHY?-album. Tycker att det borde vara på G nu.

regn

Idag hade jag tänkt gå ut och jogga fastän jag har sagt att jag ska sluta med träning men tiden sprang iväg med mig och sen insåg jag att jag inte skulle hunnit jogga och duscha och allt innan jag skulle iväg till pv så nu känner jag bara ett enormt misslyckande. FÖRSÖKER trösta mig med det faktum att jag ändå har halkat omkring i sammanlagt 14km idag men det går inte bra. Till råga på allt så har jag ätit mer än vanligt idag (tre måltider istället för två)

Imorgon ska jag jobba och jag kommer inte att äta lunch med alla andra (pga att de är tråkiga) men jag ska äta en morot och en näve mandlar. Har faktiskt kunnat äta mandlar på sistone, var ju rädd för nötter förut. Valnötter också för den delen men de smakar ju rätt bittert (pga skalet?) och om man äter mer än typ två så tar bitterheten helt över så jag äter dem inte så mycket. 

ohyeah

I eftermiddags ämnade jag att jogga, tillryggalade 2km, fick hostattack, spydde i en buske, gick resterande 8km men inte utan att göra en paus vid en bänk pga gelében och yrsel. Ger upp på träning.

Imorgon ska jag äta rostat fullkornsbröd och stekta ägg till frukost. Det ska nog gå.

at the bottom of everything

Jag vet inte om jag bryr mig om min mor för att jag gör det eller för att jag känner att jag måste pga att jag tycker att alla behöver någon. Hon har verkligen ingen förutom mig och det gör mig dels jätteledsen och dels jättearg på mina morföräldrar och på min syster. Skulle vi ha en tävling i vem som min mor har behandlat sämst så skulle jag vinna. Med hästlängder. Anakondalängder, faktiskt. Ändå är det jag som måste hantera allt, för de andra ids inte det alls.

För ca två veckor sen hälsade jag på mormor och morfar. Och på kvällen så ringde min mobil och det var en polisman som undrade om jag kunde komma och ta hand om min mamma (lång och ointressant historia om varför det var så men kort: hon var rädd för en ofarlig människa pga paranoid) och jag ville ju egentligen inte, framförallt så orkade jag inte. Men det var ju helt otänkbart att vi alla tre skulle åka dit tillsammans (dock frågade jag inte, men att jag kände att det var lönlöst är ju tillräckligt). Så morfar beställde en taxi till mig och så åkte jag för att "ta hand om henne" (hålla henne sällskap, that is) och medan jag väntade på taxin så kom mormor fram till mig och kramade mig innerligt upprepade gånger med tårar i ögonen och sa saker som stackars dig, du är så stark och duktig osv. Om det inte vore så att jag hade saknat att se något annat än rent och skärt förakt i hennes ögon när hon såg på mig hade jag flippat men istället så stod jag bara där... Men saker och ting har inte blivit bättre mellan mormor och mig sedan dess, hon är precis som hon var innan. Tror verkligen att jag hatar henne pga ingen får mig att känna mig så värdelös och fel som hon får.

Och mamma då? Fick sitta och spela med i hennes vanföreställningar i ca två timmar, annars hade hon blivit arg. Det jobbiga är att jag orkar inte umgås med henne överhuvudtaget, jag blir less och arg efter typ 5 min. Men annars var det väl ingen fara.

En annan grej som tynger mig är att min pojkvän berättade i torsdags att han nästan har legat med någon annan. Jag vågar inte riktigt fråga vad nästan betyder, hur långt det gick, fast jag tänker på det hela tiden. Om hon också la märke till födelsemärket på vänster sida eller om hon hann inse hur känslig han är för beröring på magen. Ibland tänker jag mig henne med en svart page, röd klänning och stilettklackar och ibland med lockigt blont hår och en massa tatueringar. Vet inte varför de bilderna dyker upp, ingen av det verkar vara hans typ.

Han vill att jag ska gå på någon typ av behandling, "Läggas in om det så behövs". Det är korkat men jag överväger det bara för att blidka honom, fastän jag vet att jag inte kommer att bli bättre. Han tycker också att jag borde träffa hans psykolog och skaffa mig en egen/prata med min gamla.

Nu är jag trött och ska sova. Det är inte klokt hur mycket jag sover.

Kan inte försonas med denna tanke:

Att man är i the prime of sitt jävla life och bara slösar bort det...

Ägg

Kom på en grej att skriva om redan nu: I lördags köpte jag ett 6-pack ägg, har inte ätit något av dem ännu pga... har ätit annat istället, typ linssoppa och morötter. Men i alla fall, tänkte bara säga att jag ska äta upp äggen i det paketet och sedan go veg igen. Tror jag. Ååh, det är så knepigt att veta hur man ska göra. Hade jag varit hälsosam så hade det varit ett lätt val, men nu tänker jag för mycket på kalorier och näringsämnen osv. för att kunna bestämma mig. Skulle aldrig ha avvikit från veganismen från första början.

Nu har jag detta dilemma: Vill (typ) gå ut och springa (egentligen inte men jag misstänker att om jag bara tränar lite så kommer jag ur min svacka, är okomplicerad på det viset) men jag vet inte om jag ska göra det nu och lyssna på Tankesmedjan live eller om jag ska göra det om två timmar och lyssna på Tankesmedjans podd. Fördelen med att springa nu vore att det är hyfsat ljust och jag vet att jag har energi nog att göra det och lite lust. Men nackdelen är att jag har druckit ganska mycket vatten de sista timmarna och vet inte hur kissnödig jag kommer att bli... plus att jag avskyr nästan all musik på P3 och vill helst inte störas av låtarna mellan inslagen. Nackdelen att göra det om ca två timmar är ju att jag kommer att hinna ändra mig tills dess och att det kommer vara mörkt och tråkigt (och fördelen: ingen kissnödighet och musikfri-Tankesmedja).

Fast just ja! Insåg nu att jag MÅSTE läsa två kapitel i min kursbok idag och att jag har bönor på blötläggning som måste tillagas typ nu så merparten av detta inlägg blev skrivet i onödan eftersom att jag definitivt kommer att springa klockan sju (strax efter) eller inte alls.

Haha och jag som tvivlade på att jag skulle kunna komma på bloggstoff.

Long time no see

Ojojoj, detta känns ovant.

Som några kanske har märkt så har jag inte bloggat på länge, vet inte hur länge exakt men det är väl typ 2mån. Tänkte säga att jag lever men frodas inte riktigt. Har inte så jättemycket att delge ang. min frånvaro egentligen. Det var bara så att hösten och vintern var en rätt depressiv period, därför skrev jag allt mindre och mindre och läste bloggar mer och mer sällan och tillslut då inte alls (ja, de flesta är väl medvetna om typen av depression när man inte har lust att göra något öht och bara vill sova/dö emellanåt, så jag ska inte maska på det då det är ointressant, tråkigaste formen av dåligt-mående). Det kändes föga värt att ligga och marineras i mitt egna (upplevda) misslyckande och andras vedermödor blir ganska ointressanta när man inte ens orkar byta kläder borsta tänder duscha gå till uni alla andra dagliga sysslor. I slutet av december/början av januari blev det bättre faktiskt, jag åt mer och orkade träna och plugga och vara en "bra" flickvän och umgås och jobba. (Träningen var att jogga, långsamt och kort (typ 5km på 35min) pga vill inte dö av hjärtattack). Men när jag satte mig för att försöka blogga så blev det liksom: o_O hur göra blogg?! så jag struntade i det. Och sen blev jag sjuk i halsfluss och efter den pärsen blev det dåligt igen och har varit det i typ tre veckor nu, värst har det nog varit den senaste veckan. 

Så om jag slutade blogga pga dåligt allmäntillstånd, whyohwhy börjar jag igen när jag ännu en gång mår uselt? (åh-håhå, så himla douchigt att ställa frågor ingen bryr sig om att veta svaret på...)Vet inte, men jag tror att jag saknar det lite.

Ska om någon dag/några timmar ägna mig åt att läsa ikapp några av era bloggar (som jag gjorde för någon vecka sedan med ett löfte till K om att bli bättre på att kommentera, lol så fel man kan ha). 

Hursom, detta var mitt comeback-inlägg. Är egentligen osäker på hur många fler det egentligen kan bli pga har blivit mindre själv-involverad (oh-no!) iom att inte blogga om mitt liv och vet inte om jag kan förmå mig att skriva något som känns supertråkigt igen. 

Säg till om ni vill att jag ska skriva om något speciellt, behöver alla uppslag jag kan få pga har noll fantasi och ingenting händer mig.