Jag vet inte om jag bryr mig om min mor för att jag gör det eller för att jag känner att jag måste pga att jag tycker att alla behöver någon. Hon har verkligen ingen förutom mig och det gör mig dels jätteledsen och dels jättearg på mina morföräldrar och på min syster. Skulle vi ha en tävling i vem som min mor har behandlat sämst så skulle jag vinna. Med hästlängder. Anakondalängder, faktiskt. Ändå är det jag som måste hantera allt, för de andra ids inte det alls.
För ca två veckor sen hälsade jag på mormor och morfar. Och på kvällen så ringde min mobil och det var en polisman som undrade om jag kunde komma och ta hand om min mamma (lång och ointressant historia om varför det var så men kort: hon var rädd för en ofarlig människa pga paranoid) och jag ville ju egentligen inte, framförallt så orkade jag inte. Men det var ju helt otänkbart att vi alla tre skulle åka dit tillsammans (dock frågade jag inte, men att jag kände att det var lönlöst är ju tillräckligt). Så morfar beställde en taxi till mig och så åkte jag för att "ta hand om henne" (hålla henne sällskap, that is) och medan jag väntade på taxin så kom mormor fram till mig och kramade mig innerligt upprepade gånger med tårar i ögonen och sa saker som stackars dig, du är så stark och duktig osv. Om det inte vore så att jag hade saknat att se något annat än rent och skärt förakt i hennes ögon när hon såg på mig hade jag flippat men istället så stod jag bara där... Men saker och ting har inte blivit bättre mellan mormor och mig sedan dess, hon är precis som hon var innan. Tror verkligen att jag hatar henne pga ingen får mig att känna mig så värdelös och fel som hon får.
Och mamma då? Fick sitta och spela med i hennes vanföreställningar i ca två timmar, annars hade hon blivit arg. Det jobbiga är att jag orkar inte umgås med henne överhuvudtaget, jag blir less och arg efter typ 5 min. Men annars var det väl ingen fara.
En annan grej som tynger mig är att min pojkvän berättade i torsdags att han nästan har legat med någon annan. Jag vågar inte riktigt fråga vad nästan betyder, hur långt det gick, fast jag tänker på det hela tiden. Om hon också la märke till födelsemärket på vänster sida eller om hon hann inse hur känslig han är för beröring på magen. Ibland tänker jag mig henne med en svart page, röd klänning och stilettklackar och ibland med lockigt blont hår och en massa tatueringar. Vet inte varför de bilderna dyker upp, ingen av det verkar vara hans typ.
Han vill att jag ska gå på någon typ av behandling, "Läggas in om det så behövs". Det är korkat men jag överväger det bara för att blidka honom, fastän jag vet att jag inte kommer att bli bättre. Han tycker också att jag borde träffa hans psykolog och skaffa mig en egen/prata med min gamla.
Nu är jag trött och ska sova. Det är inte klokt hur mycket jag sover.
Tack fina Sunshine, jag finner också stort nöje i att läsa dina skriverier oavsett vad de handlar om, bara så du vet. Är glad att du "mår bra" dvs lever. Mår bra gör man väl fan aldrig med de monstruösa tankarna i huvudet, de håller en tillbaka. De håller iaf mig tillbaka.
SvaraRaderaHur som helst. Bry dig inte om din mormor. Jag vet precis hur du menar och de är liksom oförbätterliga människor, de som beter sig sådär. Saken är ju att de nog tänker sig att de "bryr sig" genom att säga och göra vissa saker, och förstår därför inte varför man tar illa upp. Min mamma är sådan i alla fall. Kan dock tycka det var bra av din mormor att säga att du var stark som får klara detta själv ( bara det att de inte hängde med dig till din mamma var ju skevt, men ändå...), för du är verkligen stark på det viset. Det märker man när du skriver här också.
Självständig, liksom.
Angående det där med killar; hur går det med din? Du är fortfarande tillsammans med samma kille eller? Går det ok? Jag har börjat bli rädd för mina egna känslor igen, det är trist men sant. Sälenkillen var jättefin när vi sågs, och varje gång vi hörs såklart, men när det går flera dagar mellan att vi hörs som det har gjort nu, så börjar jag tvivla på att jag ens känner något. Tvivlat framförallt på att han känner något. Är man intresserad, så hörs man väl?, tänker jag. Jag har inte haft ett seriöst förhållande med någon på minst tre år är det väl nu. Jag har alltså helt glömt bort hur det där funkar.
Känner mig smått handikappad, känslomässigt. Det vore ganska komiskt om det inte hade gjort så ont, haha.