det blir väl bra tillslut

Det finns inget jag kan äta till frukost. Absolut ingenting. Don't get me wrong, jag har en massa saker att stoppa i mig hemma nuförtiden. Rågbröd, säd att göra gröt på, bär, hutlöst-dyra-nektariner, äpplen, ägg, yoghurt och t.o.m. kvarg (som jag har provat och jag tycker inte att det är någon höjdare även om man blandar det med yoghurt/mjölk och frukter/bär). Men liksom... Jag kan inte äta det. Vet inte varför, eller jo vi vet ju alla varför men jag menar jag har ätit ganska ordentligt och regelbundet varje dag i ett par veckor nu men helt plötsligt, ikväll, så inser jag att ätandet blir en omöjlighet fram tills middagen imorgon. Middagen kan jag äta i alla fall, har i flera dagar planerat att koka ihop en linssoppa och imorgon har jag äntligen tid att faktiskt göra det. Den ska innehålla linser (duh), buljong, kryddor, blomkål, lök och morötter. Kanske ärtor också. Ärtor gillar jag. Sen tänkte jag prova att röra i lite kvarg i den enskilda soppskålen, dels pga protein och dels pga vill bli av med den satans burken.

Tisdag

Det är väldigt lätt för mig att tvinga mig i vilken äcklig föda som helst så länge jag känner att det är värt det. Kom på det nu när jag drack en gipssmakande vegansk proteindrink. Blandade det med en lång sked i ett highball för att jag har ingen såndär shaker man kanske borde ha om man är en person-som-dricker-proteindrinkar. Försöker att se det estetiska i att dricka en halvklumpig proteindrink ur ett highball-glas men det går inte. Tänkte vispa det i en bunke men det kändes overkill/jobbigt. Hursom, fick nu i mig 27g extra protein. Det var väl bra. Särskilt eftersom Ludvig lät mig följa med på ett bodypump-pass idag. Det var sjukt jobbigt eftersom att jag inte har så mycket muskler; gjorde således inte exakt lika många reps som alla andra men ja... 

Fråga: Hur länge klarar sig ett hårdkokt ägg om man inte har det i kylen? Kan jag koka två klockan sju på morgonen, låta de vistas i min väska (i minusgrader i en halvtimme) plocka upp dem igen framåt tolv-/ett-tiden och kunna äta dem? Ca fem timmar utanför kylen? Hört att folk kokar en massa ägg innan en längre segling för att de överlever lätt utanför kylen men har ej personlig erfarenhet av det, men jag VET däremot att de har längre hållbarhet som råa så jag fattar inte varför man skulle koka dem INNAN segling, vilket ej var poängen jag ville göra men ja, svara och ge gärna ingående fakta om den kemiska processen, försökte kolla upp det men fick motsägelsefulla svar.

Fy vad denna vecka går långsamt, bara tisdag än så länge.

Edna St. Millay

Night falls fast.
Today is in the past.

Blown from the dark hill hither to my door
Three flakes, then four
Arrive, then many more.

Det snöar. 

Uppdatering

Watup, yo?

Har varit superbusy de senaste två veckorna med jobb och tentor och 'socialt liv' och rännande till läkare; efter en kort detox av sömntabletter drog jag mig till läkaren (som f.ö. hotade rejält med en undersökning inför vårdintyg :C ) för jag ville ha nya men han skickade mig till en sömnklinik och jag har istället blivit ordnierad KBT, needless to say att jag lolade och sömndoktorn tittade på mig med denna blick: wtf? Bitch.

Med socialt liv så menade jag Ludvig och PV. Inte jättesocialt alltså. Eller jo, en gång följde jag med pv på en grej. Blev mest arg pga såg honom prata med andra kvinnor (riktiga kvinnor och inte förvuxna barn, som jag är) och sen skämdes jag över mitt mindervärdeskomplex, sånt ska inte såna som jag dras med.

Haha, var tvungen att själv påminna mig om vad jag skrev här när jag sist skrev och det är ju fullfjädrad skit. Förtjänar inte att ha en blogg längre, både pga it suxx och pga bristfällig uppdatering.

Det går inge vidare med min bli-friskare-plan, fastän jag äter bättre än förr. Har t.ex. svimmat tre gånger sen... förra tors... onsdagen. Någonting sånt. PV var med två gånger. Han är inte glad. Det har blivit så väldigt påtagligt hur mycket jag förstör för honom. Det gör mig ledsen. För några nätter sen så började jag t.ex. skaka i sängen och väckte honom. Och jag vet inte om jag är paranoid nu eller om jag har rätt men jag tror att han låter blickarna och fingrarna dröja vid mina blåmärken längre än förut. Jag tror att han är ledsen. Jag måste fixa det här. Kanskekanske man bara ska låta det hända.

Nu måste jag iväg.

dangerous times

Hej, någon som har erfarenhet över hur lite/mycket/whatevs man "får" väga innan man får LPT (som vuxen, that is)? Finns det en väldefinierad gräns? Eller är det lite allmänt beroende på blodprover och blodtryck osv?

cause that truth hurts and those lies heal

Sitter här och försöker värma mig med en kopp te och OVO-tröjan jag fick på posten idag (det var längesen ett plagg gjorde mig så glad, som jag brukar säga: det är kul att vara ett fan), går inte så vidare bra, dock. Har spenderat hela dagen med pv (minus tre timmar för föreläsning och transport till&från sagda föreläsning) så safe to say att det var bästa dagen på länge. Det är faktiskt väldigt bra mellan oss nu, vi har "pratat ut" om allt och vi är inte lyckliga (det är ändå  fånigt att förvänta sig att någon annan ska göra en lycklig, eller hur?) men vi mår definitivt bra ihop nu.

Vet tyvärr inte vad jag väger (och kommer ju inte att få en "sann" vikt nu) men jag åt ganska bra förra veckan, särskilt med tanke på hur lite jag gjorde (mycket mindre än vanligt; låg mest i sängen) så bör jag ha gått upp ett par hekto (några procent, that is).

Nu ska jag plugga medan jag väntar på att middagen pv är på ska ta slut så att han kan komma hit. (Typ definition på hur bra vi har det, känner mig "trygg" nog att släppa in honom här, i min privata sfär. Det är inte ofta han har sovit här faktiskt.)

BTW: Vet att jag bloggar så tråkigt och sällan nuförtiden. Finns det något ni vill att jag ska skriva om? Matdagbok? (Äter inget intressant, men om någon är intresserad så...) Något-annat-som-jag-inte-kommer-på-att-ge-som-exempel?

Domsöndagen

Idag sov jag mest men jag hann även med att promenera till NK med Ludvig för att se på julskyltningen. Helt okej. Jag har typ aldrig åsikter om julskyltningen, så länge den kommer upp så får jag julkänslor; hur den ser ut spelar inte så jättestor roll. Men jag gillar de små nissarna och postrummet.

Sen bakade jag och Ludvig citronmazariner efter ett recept i DN, enligt uppgift blev de goda. Jag tog några stycken att bjuda pv på imorgon kväll.

Jag har söndagsångest för första gången sedan jag började på uni. Jättejobbigt. Vet inte varför utöver att jag kanske borde läsa ett kapitel i vår dummadumma bok som jag inte fattar något av alls för att jag inte orkar anstränga mig. Men det är liksom ett kapitel som kommer att bli läst under natten och sen är det liksom klart... Aja...

trasig cykel

Typ 40 timmar tills han kommer hem. Ikväll ska jag ut för första gången sen i... augusti? Kan det verkligen vara så längesen? Sjukt. Sen ska jag sova bort min söndag (och fortsätta att lyssna sönder Take Care) och sen ska jag till skolan och pluggeliplugga och sen lover's reunion. Åh, vad man är patetisk.

Min cykel började idag strejka och låta som en gräsklippare, var tvungen att leda den hem genom stan. Mycket pinsamt, men liksom inte ohanterligt, för jag fattar ju liksom att folk förstår att cyklar ibland går sönder. Tror att det är något med kedjan. Sist kedjan hoppade, i september, så lät jag pv fixa den men den funkade inte lika bra då som innan kedjan hoppade* så jag ska nog lämna in den till en cykelverkstad efter CSN och lönen kommer. 

*och om ni nu tror att jag är så oteknisk att jag inte ens klarar av att fixa en hoppad cykelkedja så tror ni minsann fel, hade det varit en helt vanlig cykel så hade jag kunnat det men denna cykel har nog tillhört djävulen, (trots att jag är den enda ägaren den någonsin haft) så den är komplicerad as fuck att byta kedja på.

daller

Brukar egentligen dra mig för att kommentera andras kroppar osv. för jag vill inte känna att anorexin drar mig ifrån empati och gör så att jag reducerar andra till endast yta. Men alltså... en av de allra fulaste kroppstyperna jag vet är xtremt-skinnyfat, såg en sån idag. Alltså, någon som med 90% säkerhet är ätstörd och väldigt underviktig men låren på hen dallrar ändå och så vet man att personen ifråga har levt på frukt och grönt och knäckebröd så hen har inga muskler kvar men ändå 20-30% kroppsfett. (20% kroppsfett är bra och normalt men kombinerat med muskelatrofi kan det knappast vara bra). Så liksom liten påminnelse till alla, kom ihåg att äta ca ett gram protein för varje kilo du faktiskt väger och ännu mer om du tränar.

Tiden går så långsamt.

Trots att jag har sovit under 30 av de senaste 48 timmarna. God natt.

my knees are rife with wood worms

Jag såg PV sist klockan kvart i sju imorse, nu är han bortrest tills nästa måndag och jag har redan gråtit tre gånger idag. Wtf?

Vikten ligger fortfarande på noll procent.

Skolan går sådär, jag borde verkligen repetera mer eller åtminstone läsa lite flitigare. Men istället så hetsläser jag de sidor jag måste samma morgon som föreläsningen under tiden som mina frukostägg kokar. Men det räcker väl. Jag hänger ju med och jag pratade med mina pojkar idag och vi ska sätta oss någon dag och repetera kapitlen en masse på torsdag. Det kan jag se fram emot.

Sen är det helt ofattbart att det är 11 (eller ja, mer som 10 nu) dagar kvar till lön och jag har ca 175kr kvar på kontot. Det beror ju såklart på att jag för över alla pengar jag inte tror att jag kommer att spendera till sparkontot men alltså ångesten att jag antagligen kommer att behöva föra över 500 från sparkontot - OMVÄNT. Så gör man ju inte! Och jag är alltid jätteduktig på att planera utgifter osv och så har jag misslyckats! :(:(:(

Var hos läkaren idag, för sjätte gången, så från och med nu är det gratis. Känner att en halsfluss nalkas och han höll med och så fick jag Kåvepenin (är därför jag har så lite cashmoney kvar, nästan 250 spänn i bakteriesjön :( ). Får dock alltid ångest av det pga lyssnar för mycket på Vetenskapsradion och deras program om antibiotikaresistens. Men jag tänker inte spendera en vecka gråtandes i min säng för att en streptokocker-koloni festar på mina tonsiller (kommer istället att spendera en vecka gråtandes i min säng pga en snubbe?!) så det är bara att bita ihop.

Älskar för övrigt datorer och hur de hjälper vår vardag. Kommer ihåg när man var liten och fick öroninflammation (fick så sjukt mycket öroninflammation som barn, hade det typ 15ggr, någon annan?) och så skrev läkaren ut ett recept på några jävla örondroppar på ett asfult gult papper (VARFÖR VAR DE GULA MED GRÖNA RUTOR??? SÅÅÅÅ FULT!!!) eller så var man tvungen att följa med mamma till läkaren en dag BARA för att hon skulle förnya ett recept på något på de där jävla papprena och sedan följa med till apoteket och så skulle pappren skrivas under och det tog aslång tid medan det nu bara är klicketiklick hos läkaren och klicketiklick på valfritt Apotek och så har man sitt Kåvepenin eller whatevs - på fem minuter. Smidigt.

Haha, vilken lam spaning, men jag blev glad när jag tänkte på det idag. (Eller jag blev inte glad när jag tänkte på fula gula papper men ni fattar)

familj...

Hatar detta: När man sorterar papper en hel dag och genomlever en evighetslång väntan på dagens höjdpunkt Spanarna och så är 1) varken Per Naroskin eller Jessika Gedin med 2) Jonas Hallberg är med (han är såå tråkig) och INGEN har en rolig spaning, liksom tanter, toaletter och vad var det Jonas pratade om? Jo, hur en trasslig barndom kan ge revanschlusta och därför framgång och lycka tillslut? Det är knappast en banbrytande spaning och det är inte heller sant; visst det finns många framgångsrika personer med taskig bakgrund som har fått det bra, men det finns ännu fler personer som kommer ifrån en trygg och/eller mer privilegierad bakgrund som är framgångsrika och det finns även ännu fler personer med trasslig barndom som är helt normala eller typ utslagna. Man behöver inte tänka länge för att inse det.

Hatar detta också: Att jag inte har pluggat tillräckligt och kommer att få tillbringa min lördag med att läsa i två böcker och ta anteckningar på skiten...

Hatar detta ännu mer: Att min kära mor ringde mig, skrek smädelser, försökte ge mig skuldkänslor, hotade mig och bad om hjälp. I den ordningen.

Hatar detta mest: Att gå in på en restaurang för en AW och få reda på att ens far befinner sig i landet igen genom att se honom i baren. Vet inte om han inte såg mig, eller om han såg mig men inte kände igen mig men jag flydde så fort jag fick syn på honom. Vet inte om jag ska berätta det för min syster. 

dumma hjärta

Hela natten igår kunde jag inte sova pga att mitt hjärta slog för fort, vad jag än gjorde kunde jag inte slappna av. Inte nog med det; hela dagen idag har hjärtat "fladdrat" eller skälvt eller någonting med oregelbundna mellanrum (dock flera gånger per minut nästan jämt) och så gör det ont i lungorna när jag tar djupa andetag.

Idag har jag druckit gammaldags mjölk, den har lite högre fetthalt än röd och är inte homogeniserad och därför varierar fetthalten lite och egentligen kan man inte räkna med att den innehåller 70kcal per dl som det står på förpackningen. Anyways, det går smärtfritt att dricka den, faktiskt. Känner mig stolt. Trodde även att jag inte gillade mjölk men jag gillar kanske bara inte homogeniserad mjölk.

trist

Min inställning till sex just nu: Close yr eyes and think of England. Typ.

Annars har jag enormt tråkigt pga kan inte sova. Om 45 min kan jag väcka pv lite lätt och säga att jag går hem för att göra mig i ordning för skolan, men om jag gör det tidigare så kommer han nog bara att misstolka det hela. Klockan fem är ju också i det tidigaste laget.

Vill skriva något för att fördriva tiden men jag kommer inte på någonting alls som jag vill skriva om.

Jaja, detta fördrev i alla fall tre minuter och har jag klarat mig i... tre timmar så klarar jag väl 42 minuter till.

magont och frukost

Hejhej. Idag satt jag på en tvåtimmars föreläsning och undertiden så krampade min mage helt galet pga dulcon jag hade tagit igår morse. Det var jättejobbigt. Dock att effekten inte har kommit ännu ändå och jag börjar få lite panik då jag verkligen måste ha en så platt mage som möjligt för en grej jag ska gå på imorgon.

Annars har jag spenderat pengar på saker som inte är ät- eller drickbara för första gången sedan september, tror jag. Strumpbyxor och en mössa. Så himla tråkigt att spendera pengar på saker som man behöver. Fast jag älskar ju känslan av nytt silke mot benen så det är väl lite kul ändå. (Och mössan behövde jag ju egentligen inte, men jag gillade inte längre de mössor jag hade så jag sålde&gav bort dem)

So far har jag ätit 364kcal och jag ska äta ett litet mellanmål och middag idag och kommer att landa på 697 kcal.

Jag är så underhållande.

Förresten, finns det något man kan äta till frukost som inte är gröt eller yoghurt? Gröt vill jag inte äta så ofta (då det känns så klyschigt...) och jag kommer säkert att tröttna på yoghurt då jag inte gillar så mycket frukter jag kan ha i den (t.ex så tycker jag att banan och yoghurt är en förkastlig kombination), gillar typ bara hallon, blåbär och björnbär till yoghurt. Och passionsfrukt. Äter ej flingor, hur nyttiga de än är pga känns "orent", svårt att förklara men de är också gjorda i en fabrik.

iCarly

Alltså ni vet hur man som effekt av kroppsbesatthet är ofrivillig expert på att se ifall någon har gått upp eller ner i vikt?

Mhm, på sistone har jag endast haft hjärnkapacitet nog att titta på iCarly (världens bästa barnprogram!) så det är vad jag har gjort. Men GUUD, skådespelerskan Miranda Cosgroves viktnedgång mellan säsong 3 och säsong 4 är sjukt beklämmande, känns liksom som att världens bäst betalda barnskådis borde ha folk som tar hand om henne bättre och uppmuntrar till ett motsatt beteende eftersom att TV som medium är så mäktigt*. Det är också  VÄLDIGT distraherande.

* Menar inte att Miranda Cosgrove skulle vara en dålig förebild för det är så fel och lamt att säga, men liksom organisationen omkring henne.

andlig söndag.

Är det någon annan som har tillfällen då de känner en dragning till kyrkan? Ibland får jag impulser av det bovaryeska slaget om att vara ren, god och pietetsfull.

Inte för att säga att jag inte är ateist, för det är jag. Dock saknar jag en "ateistisk identitet", jag tycker det är fel att förlöjliga människor pga deras tro, vilket jag upplever att de flesta som  definierar sig som ateister på det hardcore sätt jag själv definierar mig som (vilket det faktiskt inte är jättemånga som gör) ofta gör. Det är aldrig den rent teologiska aspekten som lockar mig (den söver mig) utan mer den mänskliga aspekten. Väldigt svårt att förklara. Men summa summarum: upplever ett väldigt stort behov av att prata med en präst.

en strikt diet av fet mat, socker och zumba

Lyssnar på Lårparti som "reverse"-thinspo. Fetspriaton. Lol, skojar bara. Eller, jag lyssnar faktiskt på Lårparti men bara för att den e feeet och texten är rätt "rolig". Liksom jag gillar verkligen Stockholmssyndromet som känns väldigt fräscht på den svenska hiphop-scenen men jag skrattar alltid åt det här med killar som har synpunkter på hur tjejer ska se ut. SOM OM VI FUCKING BRYR OSS?? Som feminist* så borde jag bli arg, särskilt eftersom jag vet att många brudar faktiskt bryr sig om killars åsikter, men det synsättet ligger så himla långt ifrån min egen världsbild (pga anorexi, antar jag, väldigt skevt att hitta ett sorts förtroende i sin egen självbild via sin dåliga självbild? Ska skriva bok om detta...) att jag känner att det är omöjligt att connecta och så vidare.

Aaaanyyywaaays: På grund av de oönskade kommentarerna som kommer när jag skriver ut min vikt så kommer jag inte att göra just detta. Vi kan istället säga att jag nu ligger på vikt 0 och målet är 100%, jag kommer att uppdatera hur många procent jag har gått upp en gång i veckan; den första kommer nästa måndag (det är alltid bättre att köra veckovis, plus att det ger mig lite tid till att skaffa ork och lust att städa om bland alla mina kategorier, vilket jag minns från i somras är ett riktigt helvete med detta bloggverktyg)

När man går till läkaren i detta tillstånd så säger folket att man ABSOLUT INTE FÅR ANSTRÄNGA SIG och så skjutsar de omkring en i en satans rullstol, vääldigt förödmjukande alltsammans och man tänker att de överreagerar så himla mycket. Man fattar att man knappast borde ge sig ut på en milsrunda eller något men man KAN VÄL FÅ GÅ SJÄLV? Men alltså, igår var jag på en tvåtimmarspromenad (i normalsakta mak) längs typ varenda gata på Söder med Joel för vi kunde inte komma på något att göra för alla museer var proppfulla pga höstlov och på slutet när vi gick uppför Götgatsbacken för att sluta cirkeln vi hade gått i så hade jag mjölksyra i benen och det svartnade för ögonen och jag tänkte typ "Gode gud, jag gör vadsomhelst sålänge jag inte svimmar nu!!!" och jag svimmade inte. Jag hade ju faktiskt ätit både frukost (yoghurt med några matskedar rågflingor och bär) och lunch (äggröra på två ägg och vatten, yes äter vegetariskt pga näring, lättare, osv, när jag ligger på 100% så återgår jag nog till veganskt) så egentligen var det ju inte något fel på mina energidepåer menmen, det är ju mitt allmänna fysiska tillstånd som reflekteras i sådana stunder och det förändras ju inte för att jag äter ganska hyfsat under ett par dagar. Och den där tvåtimmarspromenaden var det mesta jag har "ansträngt" mig på ganska länge, på sin höjd har det liksom blivit raska promenader till uni på ca 35-40 minuter. Sen åt vi i alla fall middag (veganska hamburgare men jag åt inte brödet) och sedan skiljdes vi åt för att han skulle träffa en annan kompis.

Nu ska jag hora upp mig lite och promenera till pv för att han ska bjuda mig middag. Läskigt, liksom jag åt på en restaurang igår och nu ska pv laga mat åt mig - fick honom att lova att göra något utan olja, smör, pasta, ris eller ost (eller kött, obvsly). Utan ost för att jag hatar nästan all ost (och ris likaså), mår illa när jag tänker på ost. Halloumi är det värsta jag kan tänka mig. Så jävla äckligt. Vi ska "prata" (därav upphorandet, är jag snygg kan jag säkert vända en tryckt situation). Det har känts så kymigt att skriva om honom på bloggen, vet inte varför, om man är öppenhjärtlig om en grej bör man kunna vara det om en annan (särskilt eftersom att jag har varit det förut), right? Men ja... Vi har ju våra problem och vi har ju inte setts så mycket på ett tag för att jag har varit så... deppig och gett min tid till en annan (mycket för att jag inte vill tynga honom med mina problem vilket är jättetöntig för definitionen av pojk-/flickvän är väl typ "person man lägger all sin jävla skit på för att den ÄÄÄÄLSKAR en"). Man hör ju om par som har en "smekmånadsfas" i början där de är nykära och allt är så underbart. Det är nog mitt fel att vi inte har haft en sån... Fast alltså don't get me wrong, det är underbart när vi är tillsammans men det är så många saker vi lämnar osagda för att det blir så svårt när de kommer fram.

Hehe, pga att jag har skrivit det här så är jag redan sen.

* Hörde rätt nyligen "tjej-med-glansigt-hår-från-typ-Norra-Real" prata om "feminism" - ni vet fadäsen "jag är för jämställdhet och lika lön men jag är inte feminist för att jag rakar mig under armarna och jag hatar inte män" och under tiden så satt jag och tänkte ut sätt att döda henne på... Hatar denna attityd så jävla mycket. Läs på lite för guds skull, jag är trött på bildningsföraktet i sådana uttal.

deseaparecidos

Okej, ni vet hela min grej med: ÅH, JAG ORKAR INTE LIVET, MIN TENTA GICK DÅLIGT, JAG ORKAR INTE PRATA MED NÅGON!!! etc? Stryk det, det var en lögn. För jag har faktiskt pratat och hängt med någon, person som sorteras under gammalt ragg, och inte som nuvarande pojkvän. Ganska komplicerad historia och jag skäms och ångrar mig innerligt (även om jag inte har gjort något barnförbjudet eller ö.h.t. omoraliskt med denna person, dock att jag inte har berättat om detta för pv och det har varit väldigt fel ändå) och från och med... i går, oj vad tiden går, är det slut med det. Bara så att vi är på samma sida i boken som kallas "Mitt patetiska liiiiv..."

Idag har jag ätit: råggröt med mjölk (och kanel, nejlika och ingefära, satsade på en "pepparkakssmak" och hade för mig att det var kyddorna man använde men jag tog för mycket nejlika fastän jag tog PYTTELITE), ett äpple, och sojafärssås med för mycket oregano (kan inte krydda mat pga lagar aldrig mat), haricots verts och zucchini. Landar på 646kcal. Orkar ej med deeeetaaljerna.

Jag och Joel hade jättetrevligt på vår första "kompisdejt" (FAN, det måste vara det lamaste ordet jag har använt NÅGONSIN). Eller jättetrevligt är väl att överskatta det hela men så trevligt som man kan ha när två socialt inkompetenta personer möts. Vår konversation haltade jättemycket ibland, fast jag upplevde det inte som jobbigt (för att om jag blir tyst och den andra också är tyst så kan man lita på att jag har börjat tänka på något annat pga noll attention span) och vid andra tillfällen höll jag den vid liv genom att låtsas som om det var en stadsvandring och ba: "den här byggnaden är i denna stil och ritad av den där arkitekten"  och "rolig" info om någon jävla kyrka och typ "där bodde strindberg" och skämdes efteråt.

Orkar inte skriva mer.  

Shitshitshit

Jag har fått två papercuts på knogarna på högerhanden. Sitter där som om de vore märken efter en omdömeslös, panisk handling. Stigman.

Jag fick för någon timma sen reda på att Joel (ni vet min internetbästis som jag aldrig skriver om. Men to be fair: jag skriver aldrig om hur mycket jag pratar med min syster och det är minst en gång om dagen, det är ju faktiskt asmycket jag inte skriver om i mitt liv om jag tänker efter...) är i stan så vi ska träffas imorgon, för första gången någonsin! Först blev jag helt jätteöverlycklig, helt sjukt vad jag log och hur lyckan bubblade i mig. Men alltså... när jag sen hann tänka efter så insåg jag att han inte vet något alls om min ätstörning, på sin höjd vet han att jag inte kan äta inför folk. Och i morse visade vågen XX,X. Och även om det inte syns på mig  att jag väger SÅ pass lite(alltså, ärligt - det är ingen förvrängning från min sida - jag ser alltid tjockare ut än andra med samma BMI som jag, typ 14 (eller xx,x) på mig är som 16 för normala människor, eller kanske 15, det är ganska svårt att skatta sin egen kroppshydda ändå...) så ser man ändå på mig att allt kanske inte står rätt till. Guuu vad pinsamt. Liksom man blir ju "outad" på ett helt annat sätt...

Papercutsen och denna info har fått mig att inse att man kanske borde stoppa i sig lite mera. Vet inte om jag kommer att orka redovisa en matdagbok vareviga dag men jag tror att jag ska göra det lite oftare. Tänker att jag ska äta regelbundet och i början kanske typ 600kcal om dagen för att sedan trappa upp en bit vartefter jag vänjer mig. Siktar på att gå upp till typ... 45kg? Kanske.

Sjukt nervös inför morgondagen i alla fall. Nu måste jag försöka läsa lite inför föreläsningen imorgon. Läsning är något annat jag inte har orkat med om det är någon som funderar över bokklubben. Läser ingenting utöver det jag måste för att hänga med i skolan.

Paranoian

Först av allt: Åh, vad ni är fina (eller ja, ni som är fina vet vilka ni är). Har nu läst era trösterika kommentarer i denna tid av sorg

Liten resumé av mitt liv den sista tiden. Skola. Punkt slut. Alltså har saknat ork, jag har liksom kämpat mig igenom alla föreläsningar och pluggsessioner och sedan bara kommit hem och kraschat totalt. Har inte ens haft ork att umgås med min pojkvän eller Ludvig eller promenera eller prata i telefon med min syster eller morfar. Noll energi och noll glädje. I torsdags hade jag en tenta och det gick nog ganska dåligt på den, pga min brist på ork och plugglust. Tror dock att jag klarade den och det får vara tillräckligt för den här gången. Fast det är det ju inte.

Hursom... Sak jag ofta får höra är att jag låter väldigt självsäker i skrift, ärlig och sånt, och även om jag inte tillämpar min vanliga stilistik här på SMUO (är mer "fri" och lat, hehe) så har ni kanske samma bild av yours truly, även om ni obvsly får läsa om fler av mina "dimensioner". Faktum är att jag är sjukt osäker på mig själv, såtillvida att jag alltid, alltid, alltid nojjar över saker jag har sagt till folk och överanalyserar saker för att försöka utröna om jag sa något fel, korkat, hade fel tonläge eller tonfall, inte hade tillräckligt med ögonkontakt (fast jag har aldrig tillräckligt med ögonkontakt) eller vadsomhelst. Det är väldigt få personer jag inte gör detta med, min syster och Ludvig är de enda undantagen. Jag utgår alltid ifrån att folk inte gillar mig, vilket jag oftast inte har problem med, utöver om jag faktiskt gillar personerna i fråga. Detta är ju inget ovanligt (tror att många av just er känner igen sig pga *dålig självkänsla*) och inget jag upplever som speciellt hämmande ändå (jag tänker aldrig på det under de sociala interaktionerna, bara efteråt).

Men alltså, idag... Sedan 1,5 vecka tillbaka har jag och min studiegrupp haft planer på att gå ut idag och fira att tentan var avklarad och därmed våra första femton poäng på programmet. (Man måste liksom hitta tillfällena att fira för annars går man antingen aldrig ut eller alltid och ingenting av det blir ju kul). Och jag har sett fram emot det men jag har också haft tankar om att de inte ville gå ut med mig, och att de i sista stund (eller innan öht) skulle ditcha mig för att gå ut tillsammans, utan mig. Men jag har hela tiden försökt ignorera de tankarna eftersom att de antagligen bara är ur min inbillning. Vi hade ingen plan på vart vi skulle gå och jag väntade på att de skulle komma med förslag eftersom att jag antog att ingen skulle gilla de upplägg jag hade (väldigt hbt-vänliga ställen kändes inte riktigt som deras grej och inte heller "hipsterställen") men inget förslag kom. Så jag smsade alla igår och de svarade att de inte visste så jag skrev att vi skulle höras idag under dagen.

Klockan fyra hade jag inte hört något så jag ringde till två av fyra, inget svar. Sen, typ nu, smsade jag alla och fick svaret att det inte blev något, två kände sig sjuka och en "kunde inte" (den fjärde vet jag inget om). Och nu känns det som att mina farhågor har besannats och jag vill typ gråta. Fortfarande så kan det ju vara sant att de är sjuka men alltså... Still...  Om de var sjuka så kunde de ju ha sagt något i förmiddags så jag hade tid på mig att ordna med en ordentlig utklädnad till en eventuell Halloweenfest (men jag har ju såklart ingen lust att gå ut om jag ska vara såhär ledsen) 

Ville bara skriva av mig. Nu ska jag nog återgå till min tystnad för jag har inga konkreta problem att tala om, utöver pojkväns ledsna ögon och det faktum att jag igår och idag har götts (är det den korrekta passivformen? har blivit gödd?) och att det säkerligen fortsätter.

***

Är i en riktig svacka nu.

Om ni mot förmodan saknar mig och undrar vart jag är, alltså.

enough is enough and i've had enough

Har bestämt mig för att inte hjälpa min kära mor något mer, jag har tagit hand om det mest akuta och det får vara nog. Nu ber hon mig om hjälp med saker som jag anser att hon borde kunna klara av själv eller i alla fall få hjälp av någon annan med. Har skickat ett mejl där jag förklarar mig själv på en så saklig nivå som möjligt men jag vet att jag säkerligen kommer att få en jävla massa jobbiga samtal ändå, antagligen innehållandes dödshot eller liknande och det kommer att vara jobbigt men det kommer att vara ännu jobbigare att dras in i skiten ännu mer.

Jag hatar allt.

känslopotpurri

Alltså denna kombination av rastlöshet, halv-deppighet (liksom man är inte ledsen och knappast glad men ändå lite.. nere, hade det varit på Celsius-skalan hade det varit typ -3 grader...) och ilska (kom pga de andra känslorna) är verkligen inte nådig. Har aldrig mått såhär dåligt, utan att egentligen inte må dåligt om ni fattar. Liksom ingen av känslorna är så jobbiga i sig men tillsammans - påfrestande as fuck. Vill bara att det ska sluta regna och blåsa som på en engelsk hed så att jag kan ta en promenad (regnet hade inte varit så jobbigt om det inte hade blåst också, eller om jag hade varit på bättre humör). Jag är även hungrig, så att jag mår illa men jag har ingen mat och det regnar så jag kan inte gå till affären och i affären finns det inget jag är sugen (= kan tänka mig är värt besväret) på. Bläbläblä.

Sjukt ointressant inlägg men jag behövde fördriva lite tid och jag kan inte koncentrera mig på läsning eller poddar och jag har verkligen ingen lust att se på en film eller ett avsnitt av en tv-serie. Alltså jag kan inte ens ha en töntig/sjukt onödig spakväll för jag är ren och mjuk, har inget hår på oönskade ställen och naglar gjordes igår. Ska nog bara sova.

Hoppashoppashoppas att detta går över tills imorgon för jag är ledig för första gången på länge och jag vill inte må dålig om jag är ledig. (Och jag vet att jag inte hade mått dåligt om jag var i skolan, för jag tycker om att vara där.) Godnatt.

Help

Kan någon tipsa om sina bästa anti-håravfalls-produkter? Vitaminer eller grejs man sprejar i hårbotten eller whatever. Spelar ingen roll om det är sjukt dyrt eller innehåller nedmalda tigerben eller kaninhjärnor. Likt Amerikas arbetslöshet så är mitt håravfall nära sitt all time-high och det är så jävla traumatiskt (ej överdrift) att tvätta håret.

wishing

Hejhej. Jag har nu gett upp på att somna tror jag. Dock att jag har sovmorgon och det betyder att jag måste hålla mig vaken ända fram till klockan sju-halv åtta istället för fem så jag kanske somnar och fuckar upp hela dagen. Äääventyyr.

Jag har världens... hormonsvall nu tror jag. Vet inte riktigt vad ett hormon"svall" skulle kunna vara för något men liksom... mycket hormoner i kroppen. Varför vet jag detta? Jo, jag är SJUKT sugen på sex. Tänker på det HELA tiden, även i denna sekund. Jag är inte direkt kåt (är aldrig kåt utöver vid crunch-time, har antagligen dålig fantasi eller dålig "kontakt" med min sexualitet, vilken överraskning va?) men liksom... ja... Om det inte var så att pv är bortrest tills imorgon eftermiddag så skulle jag lätt promenera över. Fast sist vi hade sex, i tisdags var det, var det efter ett bråk (pga jag är upprörd över mor och jag vågar inte prata om det eftersom jag aldrig pratar om min mor med någon annan än min syster, den enda pv vet är att jag inte har någon kontakt med henne och att jag inte tycker om  henne och därför var han arg, han märkte att något var fel men jag sa inget) och precis efter klimax sa han att han älskade mig och det kändes... inte fel, men knäppt. Liksom, vid fel tidpunkt. (Det var för övrigt första gången han sa det sedan vi blev tillsammans igen).

Det jag egentligen tänkte blogga om var att om jag fick bestämma över mitt utseende så skulle jag 1) göra mig lite mindre kobent, 2) göra så att mina ögon satt någon millimeter längre ifrån varandra än vad de gör och 3) (Min högsta önskan) vara att vara enormt lång, gasell-lik, minst 180cm och om var jag det så skulle jag ha burit heels ännu oftare än vad jag gör nu. Tycker att långa kvinnor i högklackat är så himla snyggt. Vet att många långa är osäkra över sin längd, att det är okvinnligt, men jag tycker att det ser så himla elegant ut. 

Aa typ det.

En annan önskning är att vara en homosexuell man. Vet inte riktigt varför. Vet att de måste utstå mycket men det känns som att de slipper det jobbiga med att vara man (i dess traditionella, patriarkala bemärkelse) och om man är man så slipper man det jobbiga med att vara kvinna (egentligen kanske man borde önska att man var en kvinna som var helt obrydd över de jobbiga sakerna med att vara kvinna.)

friends

Jag har tänkt på hur mycket jag numer vet om mina studiekamrater och att de inte vet något om mig utöver att jag fick A på tentan, vart jag gick på gymnasiet, vilken stadsdel jag bor i, att jag är lättagiterad, har ganska lätt för att förolämpa människor (omedvetet, men jag tror inte att de förstår det) och att jag funderade på att söka till Handels en gång för längesen. Sen vet de andra saker, som att jag alltid har nagellack och sotiga ögon och äter äpplen och klär mig "arty" (som någon beskrev det... håller inte med. klär mig classy). Hursomhelst, när man listar det så låter det kanske mycket, men alltså jag vet så himla mycket mer om dem. Saker som de frivilligt har delgett, deras skilda föräldrar, att de var moppe-fjortiskillar när det begav sig (alltså haha, tänk att jag är vän med dessa, det hade jag aldrig trott om jag var mig själv fyra-tre år yngre) osv. Det får mig att fundera på deras människosyn och deras... uppmärksamhet, liksom att de inte har funderat en sekund över att jag är reserverad, som om jag inte betyder något. De vet inte ens vilket lag jag håller på i fotboll fastän det är allt de pratar om (har hållit tyst om detta också eftersom de hatar det laget). Jättejobbigt att jag ska vara så överanalyserande, egentligen. Det betyder väl ingenting egentligen, att de inte tänker på att fråga mig grejer, bara att de är väldigt heteronormativa unga killar utan ett enda problem i hela världen (vilket jag tror ändå påverkar deras människosyn väldigt mycket, att de har svårt att relatera till något annat...). Det är sånt här jag tänker på om alla människor jag någonsin möter och pratar med, asjobbigt.

damage control

Idag borde jag verkligen ha ringt den där personen på soc som hanterar min mors ärende men jag orkade inte med det. Vilket är världens sämsta ursäkt att komma med eftersom att det är riktigt jävla enorma problem vi pratar om. Värre än det någonsin har varit (i hennes fall). Nu vill jag skriva något om att jag har mycket plugg, pojkvänsproblem och en ätstörning att tygla så gott jag kan men det är inga bra ursäkter. Hur jobbig min mamma än har varit och hur trasslig situation hon än är i så borde jag hjälpa henne, it's family. Men jag fasar över det där samtalet och vad jag ska säga och den oundvikliga skammen i att min mamma kan göra sånt som hon har gjort osv. Vill verkligen slippa det. Liksom för nästan två år sen nu rann bägaren över och jag bestämde mig för att aldrig ha något mer med henne att göra (eller vi bestämde det gemensamt, typ, eller hon bestämde det först när hon nästan ströp mig och sedan kastade mig ner för en trappa när jag vägde 33kg). Sen går det en tid och såren hinner läka och då kommer något sånt här och det är moraliskt svårt att hålla fast vid gammalt groll. Åh, jag orkar inte tänka över det här något mer...

Är äpplen det enda du äter?

Alltså när folk frågar detta som om de överdriver och självklart tror att deras uttalande är så sjukt extremt, egentligen vill de bara påpeka ens "lustiga" vana att alltid äta äpplen men sanningen är den att äpplen är det enda man äter. Höhö. Eller whatever.

Frukt är ca den onödigaste maten som jag är okej med att äta. Enda anledningen till att jag äter äpplen öht är att det är bra att ha on-the-go som en ung kvinna i farten... Lol. Inte som om något näringsrikare är smidigt. Kanske nötter men gillar inte "Är nötter det enda du äter?" mer så det är inte värt besväret. 


Anyways, hatar äpplen

*

Jag borde väl duscha någongång snart men allt är så fucked up och jag orkar inte riktigt med detta att dra ut hundratals strån ur hårsäckarna.

absurditeten

Idag har jag gråtit inför min mormor över den informationen som har uppdagats (känsloreaktionen var endast fördröjd). För så sent som två veckor sen kallade hon mig känslokall och idag gråter jag inför henne samtidigt som hon inte bryr sig alls (på ett känslomässigt plan, hon klagar däremot vitt och brett över hur illa hon tycker om situationen). Kändes ändå som om jag förlorade det slaget.

Hursom... Har pratat en massa med någon jävla tjomme på Socialjouren som försökte ge mig skuldkänslor över det faktum att jag inte ville att min mamma skulle bo hos mig. Så jävla sjukt att i hans position bedöma situationen utan att veta alla fakta, liksom jag berättade att jag inte har träffat min mor på nästan två år och att jag är rädd för henne (då sist vi sågs så försökte hon basically att döda mig, men det ville jag inte berätta, det är bara min syster som vet det) och ändå så ville han pressa mig att hon skulle bo hos mig över helgen tills hon kan komma i kontakt med Socialtjänsten på den ort hon är skriven på. Jag har all respekt för de umbäranden man möter som socialarbetare men så ska man inte bete sig. Trots allt så vill jag ändå försäkra mig att hon mår bra så jag fick hennes nummer men hon svarar inte på samtal eller sms. Så sjuk grej.

Nu måste jag vänta tills på måndag för att ringa soc och se om jag kan utröna lite mer om mammas situation. Någon som vet hur sekretessen fungerar i sådana här situationer? Hade det varit en förrymd unge som hamnade hos soc så hade ju föräldrarna givetvis blivit kontaktade. Hur ligger landet när det är omvänt? På någotvis så måste jag i alla fall ordna med en förmyndare för henne för hon kan ju inte ta hand om sig själv längre.

Grejen är att pga manidepp så har ett par i min släkt blivit mer eller mindre hemlösa, eller hamnat i andra kniviga belägenheter men de har alltid haft ett skyddsnät i form av familj som de har haft kontakt med men min mor har ju skurit sig av från oss totalt.

Det är så close to home... Hemlöshet är något så abstrakt man inte riktigt tänker på i full utsträckning när man väl tänker på det men om man verkligen TÄNKER på det så är det omöjligt att inte påverkas (detta har då hänt mig ett par gånger utöver idag) och nu händer det min mor. Säger det igen: sjukt.

så jävla kafkaeskt

Hur funkar detta med integritet på anonymitetsbloggar egentligen?

Fick för en stund sen reda på att min mamma är hemlös.

Exakt HUR fel är det att jag är totalt likgiltig och min första tanke är att blogga om det?

åh, vilket liv!

Två saker i kategorin "Onödiga saker att hata" Coldplay (för Chris Martins texter är i särklass de värsta i hela jävla världen och de blir bara värre och värre och musiken likaså.) och tjejer som har på sig sin pojkväns kläder (för det ser ALLTID ut som ett jättebarnsligt statement, eftersom att det började som detta för alla på högstadiet/gymnasiet).

Hatar alltså mig själv idag, av en onödig anledning (adderat till alla de nödvändiga anledningarna).

Det var ve-he-herklingen (ÅH HERREGUD, referenser till grejer man hatar också!) inte med meningen. Det var så att igår hade tänkt att vara hemma, ensam, med stillheten och läsa klart "Gör inga dumheter när jag är död!" av Per Ahlmark (vet ej vad jag tycker, eller jo men jag tycker många saker på samma gång, den är iaf lärorik och läsvärd pga det, men se till att ha ett kallt huvud bara) men sen tyckte pojkvän att det var en god idé att övertala mig att vara med honom och eftersom jag egentligen ville vara med honom också så var det väl ingen större utmaning för honom (fastän jag hade planerat att läsa, är så stolt över mig själv) särskilt eftersom att han erbjöd mig skjuts och att jag därför inte behövde ta på mig något annat än min kappa över min dåvarande outfit, wolfords och en morgonrock *bordellmamma*. Men när jag sedan skulle gå hem (jag sover inte över hos honom till hans stora förtret, svårt att förklara) så blev det inte av (pga att han blev argare och ledsnare än någonsin förr) och på morgonen lyckades jag inte gå upp klockan halv sex som jag behövde för att kunna åka hem och göra mig presentabel för uni. Så jag fick ta något ur hans garderob (som är jättefin, men ej på yrs truly då han sportar nummer 56 och jag bär inte herrkläder även om de kommer enligt mina mått) och eftersom att jag ändå skulle se hemsk ut så blev det en asgammal fiskartröja och i kombination till mina loafers så såg man ut som *person som lyssnar på Lars Winnerbäck*. Tror inte att jag någonsin har känt mig lika obekväm i mig själv.

Idag var första dagen sen i måndags jag var på uni för att jag har varit "sjuk". Men min fina studiegrupp var så snälla och gick igenom allt nytt med moi (antar att det var bra för dem att repetera också såklart). Alltså, det här låter så töntigt men vi är "coola gruppen" i vår klass. Inte för att det spelar någon roll och ingen annan tycker att vi är coola (eller jag för den delen, ni ska bara HÖRA våra xtrmt nördiga skämt) men enligt definitionen: Vi är den största klicken människor i klassen, vi pratar under lektionerna och är allmänt *rebelliska*, kort sagt den mest sociala gruppen. Har aldrig varit del av den "coola" gruppen förut, måste säga att jag trivs. Jag vet inte riktigt vad det beror på men om jag jämför med hur "trygg" jag känner mig när jag sitter med dem och i övrigt så är det en stor skillnad. Och nu är jag inte så pass socialt handikappad att jag tror att vi är bästa kompisar eller att de tycker speciellt mycket om mig mer än den lite tysta tjejen som säger lite bitchiga grejer ibland och som skrattar med på rätt ställen. Men liksom bara det att jag har hittat ett sammanhang där jag mår bra fyra av sju dagar i veckan är ju stort. Jag har ju vänner, men jag har ingen "grupp av vänner", det är uppenbarligen en skillnad och den kommer verkligen att motivera mig att dra mig upp varje dag.

Men nu måste jag dra, vill egentligen göra detta mer tydligt. Skitsamma.

Janne G

Eller något. Idag har man också ätit. Och idag ska man också plugga. JAG VILL INTE PLUGGA.

Hursomhelst så har jag tänkt på tre grejer idag jag gärna vill ta upp med er... Eller egentligen inte så gärna (har redan tillfört *social commentary* på andra fora), men NÅGON måste ju stå för SUBSTANSEN i denna sfär. Lol, jag skrev om sömmar för ett par dagar sen...

I idag, som alla andra dagar, lyssnade jag på Vetenskapsradion: Forum där Jan Guillou intervjuades på bokmässan med två andra snubbar som hade skrivit en bok om författaren i celebritetskulturen. Ärligt talat är jag inte speciellt intresserad av att läsa den boken pga när de säger att vi lever i en celebritetskultur så vill jag gömma mig under täcket: för t.ex. hur snygg Wolodarski än är så vill jag bara klippa sönder hans ansikte och överkropp i de extra stora byline-sen i "nya" DN, OBS, ej näthat, eller jo mot bylinejournalistik. Jag bryr mig inte hur journalister ser ut, det är inget jag har i åtanke när jag formar mina åsikter.

För att återgå till Guillou, han pratade en massa om "finkultur" och hur finkulturella författare inte vill ha så många läsare och håller sig borta från media och att Guillou själv aldrig kommer att vara en "fin" författare pga att han syns i medierna för mycket och att hans böcker är för lättillgängliga. Han sa att han aldrig hade blivit inbjuden till någon litteraturvetenskaplig institution för att prata om sina böcker för att hans böcker gjorde deras arbete överflödigt. Allt detta sa han med den där karakteristiska, arroganta tonen han alltid har när han pratar om detta, ni känner nog till den. Älskar den. Jag gillar Guillou, jättemycket, jag tycker att han är en viktig del i den svenska åsiktsbildningen. Men här missar han en viktig grej, eller jag vet inte om han missar den eller bara väljer att inte tänka på den när han försöker hävda sig själv i radio, och det är intresset. Liksom jag är till viss mån en kultursnobb, jag har läst ett antal teoretiska böcker om litteraturvetenskap (dock att jag inte är en littvetare i dess sanna bemärkelse) och är nog därmed en av de människor Guillou subtilt-men-ändå-inte försöker smäda i intervjun. Men alltså, det går inte att bli förnärmad av det, eller öht påverkad. För det beror helt på bokläsarens intresse ändå, det är ganska grundläggande kan man tycka. Vissa vill läsa Kafka och Camus, just för att de är intresserade av ett tungt, verk som man behöver tänka över mycket medan andra vill läsa Leif GW Persson eller Liza Marklund, just för att man hellre vill ha en riktigt bra berättelse om ett/flera mord. Och på samma sätt vill vissa se på Arrested Development (nya avsnitt ska skrivas!) istället för The Big Bang Theory. Liksom inget konstigt i det, och det är ganska uppenbart att det ena inte utesluter det andra. Självklart finns det rent generellt en viss elitism hos de som väljer att läsa "fina" böcker, men det är väl förhållande till ansträngning kan man förmoda. Att läsa en "svår" bok med komplicerat språk och snåriga tolkningsmöjligheter är ju jobbigare än att läsa än en enkel mordhistoria eller om modetjejen som flyttar till N.Y. Och kan man bara inte låta littvetarna ha den tillfredsställelsen över sitt jobb ändå? Liksom jag går inte till dataprogrammerare och säger Nejnej, era koder är för komplicerade, gör något simplare! Eller till sportkommentatorer och säger Hallå där, jag fattar inte vad en offside är, sluta prata om dem.

Lol, nu orkar jag inte ta upp de andra två grejerna.

le life

En fråga: Om mat kommer ut ur systemet tämligen oförändrad, betyder det att näringen ej har tagits upp av kroppen? Inte för att det spelar någon roll för att det var typ fem blåbär och det är typ två kcal...

Min plan under oktober är att undvika att väga mig (pga vill ej vara besatt av siffrorna) och äta så bra som möjligt; igår gick det inte så bra, åt en portion (eller en halv enligt pojkvän) svamprisotto som hamnade i toaletten (har aldrig kunnat spy upp något så lätt som den risotton, beror på typ konsistensen av risotto?) men idag har jag ätit 930 kcal och det känns typ bra utöver ont i magen pga mätt. Imorgon är det dock skola så jag vet inte hur jag gör då. Svårt att få i sig både frukost och lunch. Anledningen till denna omvändning är såklart kallelsen till det-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Just nu är det bara en kallelse men det kanske förvandlas till något värre om jag fortsätter att ignorera och då är det bäst att inte verka så LPT-ig.

Jag funderar på att skriva något om mig&pojkvän här... för det känns som om jag behöver det. Men jag vet inte... Just ikväll har jag inte tid, för jag tänkte göra färgglada anteckningar från veckans föreläsningar.

Gud jag har noll lust att plugga, men det är lika bra att göra det nu så att man inte dör av stress nästa vecka.

Annars ska jag säga en sak som jag tror att alla tänker, medvetet eller omedvetet: tatueringar i form av svalor: vår tids tribal-tatueringar eller kina-tecken (fast endast för tjejer, I guess, har aldrig sett en snubbe med en sval-tatuering)...

DSM-5

Hejhej, suger i mig lite wikipedia om DSM-5. Har följt kontroverserna kring det slaviskt (är obvsly emot tystnadspliktsavtalen), det började med när jag hörde om borderline-kritiken och grävde djupare, och det känns så DRAMATISKT, hoppas på en dokumentär någon gång i framtiden, en astorr en. Ingen Man on Wire-deal (gillar dock Man on Wire, men liksom hur blir "Hur man bestämde sig för att byta namn på Borderline, mecka med de andra personlighetsstörningarna, ADHD och göra AS till ASD" till något jättespännande&vackert? Nää, det här är typen av dokumentär som är lite trist och sänds på Tv4Fakta och inte i Dox - hehe som om det var en film redan?)

Hursomhelst läste att detta var ett förslag (av en av snubbarna som sitter i kommittén) till en diagnos och jag fastnade lite för detta stycke, i relation till yrs truly:

For example, if a parent is withdrawn from one child but not another, the dysfunction could be attributed to a relational disorder. In contrast, if a parent is withdrawn from both children, the dysfunction may be more appropriately attributable to a disorder at the individual level.

Fast byt ut föräldrer och barn mot mormor och Sunshine.

Suck, nu är det onödigt att somna.

kalla saker vid dess rätta namn, pls

En bra sak med denna dag: Träffade en tjej på föreläsningen som kommenterade sömmarna på min jacka. Blev typ kär. Folk som märker sånt är älskvärda per automatik. Detaljsinne, mums.

Annars är allt skitskitskit. Fick en kallelse till ni-fattar-vad idag. Var alltså hos min läkare för ett tag sen (förra veckan?) för att fixa något starkare än propavan för det funkar inte längre (tar 3-4/natt utan större effekt) men det fick jag ju inte. Och inte pga "beroendeproblematiken" som läkare verkar vara så medvetna om idag (ett av få tillfällen där man kan säga att det var bättre förr, om man är lagd åt det pillertrillande hållet, obs, sarkasm) utan pga misstänkt anorexi och därför får man inte stilcnot eller flunitrazepam (sistnämnda ville jag inte ha ändå, av uppenbara anledningar. Också: Tror ni att de tog bort roppe och bara bytte namn på det till ett osexigare namn som inte skulle kunna få ett gatunamn, för det hjälpte inte...) pga antagligen nedsatt lever-/njurfunktion (är alltså inte bitter pga livrädd för att skada organ med läkemedel, som ni säkert vet). Och sedan får man en kallelse till det-som-inte-får-nämnas-vid-namn i posten (är bitter över detta, såklart). Vad händer nu? Jag kommer ju att ignorera kallelsen, men det kan man ju inte göra jämt.

En till grej: I tisdags hörde jag på Kropp&Själ som handlade om Alzheimers/demens. De pratade med experter och en tjej vars mor hade drabbats av vad som heter frontallobsdemens och modern ändrade personlighet och blev väldigt hatisk och lättirriterad och sa till dottern att hon var en dålig dotter osv. Ni fattar väl vart jag ska med detta... Det känns så fel att "hoppas" på att ens mormor har börjat utveckla demens men det skulle "kännas bättre" än att det är så himla mycket fel på mig att varken mor, far eller mormor (eller pojkvän för den delen... men jag ska ju inte prata om sånt) kan älska en. Problemet med detta är ju att mormor är trevlig mot alla... utom mig. (Fast enligt uppgift från min syster ska hon ha varit väldigt kort i ton mot morfar också...) Liksom kan det inträffa med demens, selektivt hat eller något? Wikipedia säger inget... Jag har en släkting som antagligen skulle kunna svara på dessa frågor men jag är rädd att det skulle cirkulera tillbaka till mormor. Det har stört mig så mycket de senaste... tre veckorna. Mer än när jag bodde därborta typ.

Books

Hejhej kära läskunniga medmänniskor.

(???)

Just nu har jag en liten hög med att-läsa-böcker plus "kurslitt" (som ABSOLUT INTE bör refereras som kurslitteratur pga det DÖDAR bildningen) så även om jag skulle kunna hitta en bok imorgon som är lämplig bokklubbsbok så skulle jag ändå inte kunna läsa den direkt (eller jo, jag skulle ju kunna ignorera min senaste bokskörd) så jag tänkte att vi kunde vänta tills Kerstin Ekmans nya roman "Grand final i skojarbranschen" kommer ut? I oktober ska den släppas. Dock: Min önskan att läsa modern svensk litteratur var en önskan att jag skulle upptäcka lite nya författare och jag har redan läst en del av Kerstin Ekman. Grej man kan göra tror jag är att "boka" den på närmsta bibliotek, någon som vet?

Men på tal om Ekman: Hon har skrivit en roman som heter "Mordets Praktik", som finns på pocket (alltid bra, jag vill verkligen att alla ska kunna ta del av det här om man är intresserad och som sagt, pga urusel regering kanske biblioteken inte har råd, fast good ol' Ekman borde finnas?) som har plockat ur Doktor Glas ur Hjalmars eponymiska bok. Fast detta blir bara intressant och givande om man faktiskt har läst "Doktor Glas", tror jag. Har alla intresserade gjort detta? Är någon annan än Bella intresserad, hehe? På samma tema som "Mordets Praktik" finns "Gregorius" av Bengt Ohlsson, som gestaltar antagonisten i "Doktor Glas", Pastor Gregorius, vilket jag tycker låter intressant. VET NI VAD VI KAN GÖRA?!?!? Vi kan ha Hjalmar-tema! Vi läser Doktor Glas (har inget emot att läsa den igen), följer upp med "Mordets Praktik" och "Gregorius" och sedan fortsätter vi med "Den allvarsamma leken" och "För Lydia" av Gun-Britt Sundström :) Då har vi böcker till hela hösten att prata om!

Om det låter för "skoligt" (Hjalmar kanske någon har läst till en uppgift i SvB och fått hemska men av, dock att det går att råda bot på detta. Hjalmar är bäst!) så har jag andra förslag:

vadsomhelst av Sofi Oksanen (har ej läst något av henne innan, men hört att hon ska skriva bra)
"Spill: En damroman" av Sigrid Combüchen
"Gentlemen"+"Gangsters" av Klas Östergren

Nu har jag en massa förslag... Kanske ändå inget konkret. Känns som att denna omgång av bokklubben blir ännu mer ostrukturerad?

Orkade inte länka, soz.

Här får ni en bild som ursäkt för länkbristen

hunger

Oj, jättekonstig känsla idag: Först det första så kände jag hunger, vilket inte är jättevanligt för mig, pga magen är van vid att vara tom (antar att det förhåller sig på detta viset) men för det andra så störde hungern mig. När jag annars känner hunger så gillar jag den eller har väldigt lätt för att ignorera den, pga van (som jag tror att de flesta av oss är). Men nu var den där och krafsade och jag tyckte att det var jättejobbigt och önskade verkligen att jag kunde äta (vilket jag inte kunde pga föreläsning).

Annars förstår jag inte hur andra klagar över att vara hungrig, det är väl inte jobbigt? Men idag var det jobbigt. Men sen glömde jag bort det. Fast jag åt nu när jag kom hem ändå för då var brainy hungrig mer än magen.

Bokklubb pt 2

Imorse läste jag att Bella sa att jag gärna fick välja en ny bok till bokklubben och nyss så lyssnade jag på mitt favoritradioprogram Spanarna (jag brukar alltid lyssna på det live på fredagar men jag var upptagen då, första gången någonsin typ, hehe *no life*). Där bästa Jessika Gedin pratade om romankaraktärer som "frigör sig från sina skapare", att författaren ska stå till svars för sina romanfigurer och "författaren som förövare". Och jag sög i mig vartenda ord och blev väldigt motiverad att läsa den "genre" som jag är sämst på att läsa: nyutkommna svenska romaner. Har typ läst... sju i år. Så jag tänkte att det är något passande till bokklubben? Hon nämnde Håkan Nessers nya roman 'Himmel över London', som jag hörde om på radion för ett par veckor sen och blev intresserad av redan då. Jag har aldrig varit lockad av att läsa Håkan Nesser, jag har helt enkelt känt att det inte är böcker för mig (pga *alternativ*...). Men denna roman låter i beskrivningen som något som på ett bra sätt liknar (fast ändå inte) Italo Calvinos 'Om en vinternatt en resande', som är en av de intressantaste läsupplevelserna jag har haft. Men på Adlibris är den tydligen tillfälligt slut och pga ny så finns det bara en inbunden version, vilket kanske kostar för mycket och pga ny (av en av Sveriges populäraste författare) så kanske alla ex är utlånade i biblioteken. Som sagt så är jag väldigt dålig på att läsa nyutkomna svenska romaner och även att hålla koll på dem. Om någon annan har koll på en (relativt) nyutkommen bok av en svensk författare (om det finns en pocket att köpa så är det jättebra, pga demokrati) så är jag öppen för förslag, annars ska jag spetsa mina ögon (eller vad man nu gör med ögonen som motsvarar spetsa öronen) efter svenska romaner nästa gång jag går i en bokhandel.

Så ni vet, att bokklubben fortfarande är open for business. Och alla är välkomna.

900

Tentan gick bra, jag vet inte hur bra men jag tror den blir mer än godkänd i alla fall. Idag har jag ätit ~900kcal pga åt gröt till frukost, ett äpple under tentan och MIDDAG på en restaurang efter jag hade hållit i min salong. Det var ganska trevligt ändå. Men imorgon måste jag fasta tror jag. Nu ska jag på Lill-Janspromenad. Jag är tråkig.

Recension/"analys" av Den hemliga historien (Varning för spoilers!)

Sak jag totalt glömde bort över veckan/helgen. Bokklubben (eller ja, den har jag glömt bort över sommaren, hehe). Bella var den sista i bokklubben att läsa ut boken (tror jag...) och skrev en liten recension av den för ett par dagar sen. Vet faktiskt inte hur det gick för de övriga deltagarna i klubben, men ni får gärna berätta. Mitt fel för att jag lät det totalt rinna ut i sanden.

Anyways, det vore ju extremt hycklande att jag som organisatör inte själv framförde någon åsikt om boken, men jag sköt upp det just för att jag visste att Bella inte hade läst ut den pga upptagen med studier. Här kommer mina tankar, kom ihåg, spoilervarning!

Min favoritsak med boken var hur den rörde sig i ett utrymme av total fiktion, men ändå kändes verklighetstrogen. Redan i inledningen så berättar Richard Papen att han har en morbid längtan efter det pittoreska (vet inte hur det uttrycktes i den svenska översättningen dock); något som i praktiken innebär något konstruerat. Detta motiverar hans "val" att hänga med Henry, Bunny och tvillingarna. Trots att karaktärerna var besynnerliga på ett extremt sätt så kändes inget av deras val och beteenden osannolika, Tartt låter en verkligen sjunka in i deras värld. Älskar hur de täta (och senare snötäckta) skogarna representerar historiens fortlöpning och hur intrigerna tätnar. Uppskattade även ironin i att låta Henry vara gruppens ledsagare längs de snåriga vägarna de var tvungna att gå på grund av deras handlingar - liksom han kunde ju inte ens se ibland pga sitt huvud. Hehe. Dock att jag önskar lite att Papen hade varit mer inblandad än han var, eller blev inblandad tidigare för att få en bättre beskrivning av Bunnys mentala (och de andras moraliska) förfall. Det kändes nästan lite halvgjort att Henry berättade hemligheten för Richard redan när allting var i sitt upplösningstillstånd. Jag vet även att Bunny var en sån endimensionellt osympatisk karaktär just på grund av att vi lättare ska förstå valen de andra karaktärerna gjorde men det hade varit intressantare om man kände lite tillgivenhet inför Bunny (och de andra samtidigt, fast alla kanske inte gillar ambivalens?). De negativa aspekterna i boken förtar inte det faktum att det är en angenäm läsupplevelse rakt igenom.

Keeping up appearances

Vet ni vad jag gjorde nyss? Handlade mat för 546 kr.

Skulle gärna vilja säga att jag handlade för att jag ska bli frisk och jag tänker mer eller mindre äta upp all denna mat under veckans gång. Detta är inte fallet. Jag ska hålla salong för min studiegrupp (som jag typ har börjat gilla, i kontexten studiegrupp, även om en av dem är sjukt tråkig och en annan av dem säger hemska saker ibland) för att fira vår första tenta som vi har hjälpt varandra igenom. Då behöver jag ju inte bara kaffe (som jag har slutat att ha på lager pga borde inte dricka det... borde inte ta koffeinpiller heller), utan typ vanlig mjölk och socker och sedan, i affären så slogs jag av den paranoida tanken på att de kanske skulle se in min kyl och/eller mitt skafferi och hitta två skivor skovmand, alpro soya light, lite bönsoppa, brysselkål, några morötter och en halvskrumpen tomat. Så då var jag tvungen att köpa en massa grejer för att allt skulle se normalt ut. Så nu har jag frökusar, pasta, ketchup, margarin, olja, tofu, mera bönkonserver, mera grönsaker, äpplen, två bananer, havregryn osvosvosv. Vad ska jag göra med all det här efter morgondagen? Alltså, jag blir typ nervös att ha det här... Inte för att jag frestas till att äta det men bara för att det känns fel.

I think flowers should be forbidden for children

Idag var en sådan kväll då allt var fantastiskt, hundraårig spets kikade blygsamt fram under kjolfållen och huvudet befann sig redan på dansgolvet. Men sen såg jag min spegelbild när jag skulle hora till ansiktet ännu mer än vad jag gör dagligen och insåg att jag var för ful för att vistas bland folk. Hatar sånt.

Nej, nu...

Igår var det släktfest som jag inte var med på för att jag sa att jag var tvungen att plugga till en tenta (vilket inte är sant, jag kan allt och hade redan pluggat i min studiegrupp i fem timmar under dagen), men jag ville ha en kväll för mig själv att bara slappna av på, var längesen det hände. (Jag läste en stund tog en PW och hamnade på ** ändå eftersom att Ludvig frågade. Det var inte så kul, jag hade ju planerat att vara ensam och ändrade planer är inte kul.)

Anyhow, min syster var på denna släktfest och hon berättade att mormor vid en punkt hade sagt att det var skönt att jag inte var där och vid en annan punkt typ hypotetiskt frågat "Har Sunshine ens några känslor?" vilket låter som en konstig sak att säga men det var i ett "korrekt" sammanhang, då döden och hur upprörd man blir över den diskuterades (och hon sa typ också att jag inte skulle bli upprörd om min syster dog! :O). Alltså jag blev så jävla arg när jag hörde det, och ledsen. Alltså någon som inte har pratat med mig alls på tre månader och pyttelite halvåret innan dess får inte bedöma hur jag tänker och känner. Och till saken hör ju det att jag faktiskt har en ganska hämmande rädsla för att folk som jag älskar ska dö. Jag kan tänka på det nästan varje dag. Och liksom att någon internaliserar känslor istället för att uttrycka dem är väl mer anledning att oroa sig än att börja hata? Hur oempatiskt är inte det? Har MORMOR ens några jävla känslor, för hon kan ju inte ens bry sig om sitt barnbarn?

Nää, nu blir jag arg... Först tänkte jag lite varför, eftersom att min kära mor har sagt (och gjort) mycket värre saker om och till mig och det brydde jag mig aldrig om så varför ska jag bry mig nu? Kom fram till att det antagligen beror på förväntningar; jag väntade aldrig att min mamma skulle vara något annat än hemsk och jobbig (det gjorde de få bra dagarna ännu bättre), men min mormor har ju varit snäll mot mig en gång, för inte så jättelängesen och nu så går hon omkring och säger helt otänkbara saker till släkten.

skryt

Hejhej, jag tänkte bara berätta att jag har pluggat i två timmar och just nu tar en liiiten paus för att sedan plugga i två timmar till.  (OCH jag pluggade som sagt mellan 8-13 i skolan idag...) Sammanlagt nio timmars plugg under en dag. Det ÄR faktiskt heltid? Lol. 

Det är egentligen supertråkigt att plugga för att det känns meningslöst. Men jag är drottningen av att göra meningslösa grejer.

Även drottning över FÄRGGLADA&STRUKTURERADE anteckningar.

åhåhå-jaja, tänk inte på vad det symboliserar.

Hmm. Nyss insåg jag att vi har varit väldigt seriösa de senaste två dagarna här på SMuO och det går ju inte för sig. Liksom vi har pratat politik, välfärd och yourstrulys *arma hälsa*. Så, för att väga upp allt detta TUNGA, SERIÖSA innehåll så kan vi ta upp lite roligare och lättsammare saker, man vill ju inte ge intrycket av att man överger sin "nisch"/genre (narcissistisk, menings- och menlös tonårsbloggare). Problemet är att jag egentligen inte har något roligt och lättsamt att ta upp egentligen, pga *svårmodig* och *djup* och motsträvig. Man vill ju inte lägga upp "fina bilder" som ger "inspiration" (men som aldrig utmynnar i reellt skapande, lol).

Det enda jag kan komma på att säga längs dessa linjer är att jag tidigare i eftermiddag upplevde det sexigaste någonsin known to mig, cavalry twill mot min nakna hud. Nu fantiserar jag om alla hans andra kläder. Tror att fiskbensvävd tweed är ännu bättre. Vinterhalvåret, DU ÄR SÅ SEXIG...

Som sagt, svårmodig och djup (och svårimponerad, lol)

Nu ska man väl plugga. Orkar inte.

egenavgift

Sååååå... Jag har varit vuxen med allt vad det innebär i lite mer än tre månader nu och jag är redan berättigad till "rabatt" på läkemedel. Har alltså i genomsnitt spenderat 300kr/månad på medicin. (Lol, tänkte skriva "Helt sjukt" men sen insåg jag att det hade varit en ordvits och man är väl inte töntig...)

I denna takt så har jag ett fri/stammiskort i mars... Inte så att jag har hemskt dålig hälsa och folk behöver tycka synd om mig, så det känns mest bara konstigt...

Kan man "neka" denna förmån? För jag fick mina lönespecs igår och jag får nästan 3000:- mer imorgon än vad jag trodde att jag skulle få (glömmer typ bort att jag arbetar?). Så jag tycker inte att jag behöver det och vill liksom inte leecha på samhället när jag har pengar, bättre att det går till folk som faktiskt behöver det. Fast det är väl inte så välfärden funkar?

nightwatch

I natt är första gången på länge jag är för mig själv (pga "pojkvän", fult ord) och samtidigt inte kan sova (pga... ja, nånting). Så jag hoppar omkring i lägenheten i morgonrock ackompanjerat av Felt och är på asbra humör. Fastän jag inte borde vara det, eftersom jag nu har dygnat och natten innan gårnatten så sov jag i typ... tre-fya timmar. Men skitsamma.

sunlight bathed the golden glow

Förra veckan var jag stressad för att jag hade för mycket att göra och levde "hand ur mun" - pluggmässigt och det gör jag aldrig. Denna vecka är jag stressad för att jag inte är stressad? Wtf?

Under den senaste timmen har jag tagit två koffeinpiller och druckit två sockerfria redbull. HEHE. Kul jag kommer att ha ikväll. Eller inte. NB: Jag tog två koffeinpiller, glömde att jag hade tagit dem och drack sedan en redbull och då hade jag en burk kvar i kylen. Det kändes irriterande (?) att ha den i kylen så då drack jag upp den också. Onödigt att ta så mycket koffein, särskilt för att jag innan hade en bra vätskebalans i kroppen pga världens bästa livsmedel, grönkål. Älskar grönkål. Så den vätskedrivande effekten kommer att vara helt onödig. Fick även en riktig vikt i morse. Det var väl "kul". 

Jag har inte ätit frukost på ett par veckor, tror jag. I alla fall inte många gånger. Inte för att jag inte vill men för att jag inte kan komma på något som känns "värt" att äta till frukost. Att jag inte vill "spendera" kalorierna på frukost, för jag känner ingen skillnad i studie- social- eller livsförmåga de dagar jag äter frukost och då känns det onödigt. Så det är väl för att jag inte vill, men på ett ganska abstrakt plan.

En annan grej: Ni har säkert hört om politikerna som kan få en "tidig pension" under 15 år (mellan 50 och 65) när de avgår/får sparken eller något. (Om inte så får ni fan ta ert samhällsansvar och bilda er lite. Det är inte jobbigt att lyssna på Ekot en gång om dagen). Det kan man ju tycka lite vad man vill om, känns som att det kan vara rättfärdigt en liten tid efter sitt politiska uppdrag har nått sin ända, (för det kan vara väldigt jobbigt att vara politiker) men kanske inte i 15 år. Man måste även ha i åtanke att någon som har jobbat med politik har viktig spetskunskap som kan vara till stor nytta på den "riktiga arbetsmarknaden". Men det jag reagerade mot var den där S-politikern "Jan"/"Göran"/"Hans" (eller vad män i politiken brukar heta, hans namn är oviktigt) som har flyttat till Filippinerna och har bott där i 7 år och under tiden tagit ut ca 300 000 av denna "pension" per år (som jag förstod det). Han sa något i stil med att de 300 000 fungerade bra i Filippinerna pga av att prisnivåerna där är lite annorlunda än i Sverige och att om han hade bott kvar i Sverige så hade han agerat på annat sätt (transparens: inte ordagrant och lite inferens från min sida). ALLTSÅ ?!?!?!?! FAN vad jag blev arg på det uttalandet. DUGER inte 300K/år för denna man?!?! Vilket jävla slag i ansiktet under bältet för de familjer som knappt tjänar 100K/år I SVERIGE (alltså familjer med ensamma föräldrar som är låginkomsttagare, för det mesta). Och han var SOCIALDEMOKRAT! Det är nog dags att man börjar prata om oppositionens människosyn i det nya kalla Sverige, också. (NB 2: Han var någon typ av lokalpolitiker, men ändå HELT SJUKT och AVSKYVÄRT och mer så än det faktum att han tog någon form av pension, även om jag tycker att det är fel det med).

sova kan man göra när man är död...

Alltså, imorgon har jag redovisning, två timmars föreläsning och grupparbete på det. Och nu är klockan tio över ett. Fuckfuckfuck. Jag har typ sovit på tre föreläsningar vid det här laget, pinsamt. Jag ville gå upp klockan fyra och träna, nu känns det som att jag hellre går upp klockan sju och gör det nödvändigaste. För liksom jag hatar en person i min grupp. Sådär mycket så att man använder härskartekniker helt omedvetet och inte ens kan bry sig om att vara lite artig. Och lider hela tiden i närheten av personen (som verkligen inte kan ta en hint??!)

Koffeinpiller får väl bli min räddning under föreläsningen, resten klarar jag av eftersom att jag inte sitter still på en mjuk stol...

Men ja, sjukt jobbigt...

timelapse

Herreminje, vart tog dagen vägen? Poff, sa det och så var klockan nästan fem. Visst jag har faktiskt gjort en sak idag; strukturerade anteckningar ifrån mina föreläsningar och böcker inför tentan nästa måndag. På enfärgat papper med tusch, sådär som alla som fuskar i grafisk design gör (+ alla DUKTIGA människor). Pinsamt. Men jag hade kul under tiden i alla fall. Frågan återstår om jag ens kommer att se åt dessa super-anteckningar under veckan, eller göra samma sak med de anteckningar som tillkommer under veckans föreläsningar.

Men förutom det så har jag bara legat i sängen. Min morgon+förmiddag var liksom: Kissa, hämta flaska vatten ur kylen, hämta datorn till sängen, däcka, göra grejer på datorn.

Anledningen till detta är att jag "mår dåligt" och hade en hemsk mardröm i natt och vaknade upp och kände extrem skuld och skam. Kommer knappt ihåg något av drömmen men ja...

kämpa

Det är den artonde september och huden har redan antagit den lila- rosa- och blåmelerade ton den är så förtjust i under vintermånaderna. Jag har börjat dra på mig ett extra lager ull och grämer mig över what's to come. Inser att jag måste driva omkring med någon jävla take away-mugg 24/7 bara för att hålla värmen. Förra vintern var jobbig nog men då var jag 15-10kg tyngre större delen av tiden. Fuck att man har bestämt sig för att plugga, annars kunde man ju inhysa sig hos någon med hus på sydligare breddgrader. Eller typ, fuck att man har bestämt sig för att plugga, annars kunde man ju gå i ide/dö.

hustling (hostling) like a boss

Jag vill verkligen skriva något men jag kommer inte på något. Förkylningen har blivit bättre men jag har fortfarande ont i hjärtat/vänster lunga/luftstrupen på vänster sida eller något så lyf suxx ändå.

Lite töntigt att fråga men vad vill ni att jag ska skriva om?

livet i skugga

Fejden med mormor har gått så långt att jag blir mer illa till mods när hon ägnar mig uppmärksamhet än när hon totalignorerar mig. För när hon tittar på mig känner jag hur motbjudande hon tycker att hela min existens är, och det är inte en överdrift, det är Medusaliknande. Det är få människor som kan hata så mycket som min mormor. Föredrar spetälskbehandlingen. Mest av allt så föredrar jag att inte vara i närheten av henne alls.

ennui

Har haft en pisshelvetesdålig dag och morgondagen och dagen efter det kommer vara lika hemska. Har spenderat kvällen med att skaka av ångest bara för att allt inte går som jag vill och för att människor är dumma (dels korkade och dels superirriterande). Varför måste jag vara så bortskämd och mesig för?

Är typ för rädd (?) för att göra det där skolarbetet jag desperat behöver göra tills imorgon men jag vågar(?) inte somna heller. Imorgon har jag lektioner hela förmiddagen och hemskthemskthemskt grupparbete (måste vara med en korkad, irriterande och infantil människa...) efter "lunch" (ska inte äta. Tar kanskekanske med mig en kiwi. Antagligen inte)

Jag är också fruktansvärt förkyld och har ont i... luftstrupen, tror jag.

Kommer tillbaka på typ fredag när allt bör vara frid och fröjd igen.

it's a tale told by an idiot

Imorse försov jag mig så himla mycket. Jag hade tillslut tio minuter på mig (istället för ca tre timmar, om man räknar min promenadtid) vilket gjorde så att jag bara kunde borsta tänderna, skölja av ansiktet, klä på mig och lägga mascara i fickan och packa ihop väskan i panik och springa till tunnelbanan. Fast grejen var att jag inte försov mig, egentligen, jag bara sköt upp på den där superviktiga handlingen att faktiskt kliva upp ur sängen. Jag är egentligen den som totalstrejkar när något går fel (bara för att man känner sig så usel, ni fattar nog) men jag samlade ihop alla mina krafter och steg upp till slut. Vet inte, men det kändes som något att vara så otroligt stolt över. Att stanna kvar i sängen en dag blir lätt, två tre dagar och till slut flera veckor så ja... Heja mig!

hey we used to be kings

Jag vet inte om jag har så mycket att blogga om, eller kanske bara ingen lust. De två saker jag kan blogga om är lite uteslutna att faktiskt delge för att det ena är uni&studentliv - det skulle kunna avslöja min riktiga identitet och det andra är mitt "kärleksliv"(& brist på detsamma) och jag har tänkt alldeles för mycket på integritet på sistone för att kunna forma något intressant om det (+ att jag har läst om andras sex- och kärleksliv och blivit så hemskt uttråkad och förnärmad av det oengagerade språket, som ingen annan märkte, och kände liksom bara att vi lämnar sånt till Anaïs Nin).

Och i övrigt är det ju bara vikt- och kalorirapporter (dagens: 40.9, 663kcal á 109g carbs, 12g fett och 33g protein).

För ett par dagar sen såg jag blod i ett ägg jag knäckte det i en skål och blev vegan igen. Något annat är ju helt otänkbart. Men ja, dåliga protein-siffror :/ När man äter bönor&linser så bör man faktiskt utesluta alla annan stärkelse, det blir liksom bara onödigt.

Nu ska man dra till biblioteket och plugga. Förhoppningsvis har jag tid och ork för en springtur senare ikväll. Just nu har jag orken (kan inte nu, har lite ont i magen). Liksom 663 kcal...

eller så har jag ett extra finkänsligt sinne för fåfänga, take your pick

Idag frågade en vän till "familjen" (som jag känner börjar bli ett ganska luddigt begrepp igen, mormor hatar mig, alla är i upplösningstillstånd och ingen finns i landet, osv) om min aptitlöshet kunde bero på natriumbrist (alltså hardcore-naturvetare som tror allt i hjärnan handlar om biologiska variabler, beundrar deras konsekvens men ändå, hatar att de inte kan problematisera vidare), ville typ skrika att det beror på en djupliggande känsla av värdelöshet och att man inte har aptit när man inte tycker att man förtjänar mat (alltså ordagrant detta, tänker så korkat i uppror) men jag var tyst och tjurade över det faktum att mitt ansikte var svullet av allt annat än natriumbrist. FFS.

Sen funderar jag på om folk på mitt arbete verkligen tycker att deras konversationer på rasterna är roliga eller om det är en fråga om artighet (jag skrattar aldrig för att vara artig) eller kanske en fråga om förminskade förväntningar. Hursomhelst. Idag satt jag i en soffa och observerade när en handfull medelålders människor satt och skämtade om typ temakryssningar och kryssningar i allmänhet. Alltså dessa kryssningar verkar vara en inkorporerad del i deras vardag&kultur. Fattar inte! Alltså jag visste att kryssningar fanns innan men att det var liksom någonting som ett fåtal individer ur varje klick människor gjorde och inte något som en hel avdelning på ett kontor kan skratta i samförstånd över. Ska aldrig åka på en kryssning.

killing time

Alltså när man VERKLIGEN BORDE ägna sig åt den där muntliga presentationen man ska hålla imorgon men istället, klockan halv tio på kvällen börjar lyssna på Beethovens femte concerto och sedan går in på nionde symfonin? Sånt gör man när vartenda aspekt av livet är så tråkig att man egentligen bara vill ha knark för att liva upp tillvaron. Om det är så att bara tråkiga människor har tråkigt så är jag världens tråkigaste människa. Nu ska jag återgå till att lyssna lite (läs: väldigt) för högt.

jonagold

Älskar hösten pga finns Jonagold och Red Prince i äpple-sortimentet. Idag åt jag ett gigantiskt Jonagold till lunch. Eller mer ett halvt pga tröttnade på att tugga på ett äpple som jag tror har högre densitet än typ
Granny Smith. Red Prince och Jonagold är inte nödvändigtvis godare än Granny Smith men de är så vackra, djupt röda men ändå så krispiga och Jonagold har en distinkt beskhet i bakgrunden som jag älskar.  Så, det var ett stycke om äpplen. Kulkul.

home sweet home

Kom hem tidigt i morse, duschade, drog till uni, joinade en studiegrupp (har inte missat mycket på bara två dagar), blev medbjuden på en utgång på lördag men typ under förutsättning att jag tar med ett gäng av mina kompisar också (ungefär) och jag har väldigt svårt att föreställa mig hur mina kompisar (de få jag har, that is) skulle kunna befinna sig i samma utrymme som dessa människor och deras kompisar. No judgement, jag gillar dem faktiskt, (typ), men de är så annorlunda från mina kompisar, vilket inte är negativt men det blir konstigt om dessa två världar korsas. Hur som helst har jag inte "råd" (vilket jag har men jag har spenderat halva CSN (det som blev över efter räkningar&matkassa) på en resa och lönen hade jag tänkt att spara och spendera på hudterapeut och psykolog...)

Är hemma tidigt för att alla blev arga på mig (morfar också :() och då var det lika bra att pallra sig hem pga skuldkänslor och mådde inte bättre av att komma bort ändå.

Håller fortfarande på att utvärdera "livsmålen" (alltså om man saknar "PASSIONEN" - en grej som man älskarälskarälskar (utöver en brittisk sci-fi serie om en milleniumgammal "Doktor", lol och experimentella självmordspop-band, lol) så blir alla andra ämnen och företeelser man älskar/gillar mycket öppet spel för framtida "karriärer" och då blir det alltid så att ingenting känns HELRÄTT och man förstör hjärnan i sitt grubblande). Hursomhelst så ska jag härda ut till januari (tänker att det är fel att bilda en klar uppfattning om något efter två veckor) och sedan kanske byta till en högskola alternativt ett annat program på uni. Alltså hur fel är det inte att jag inte vill gå på en högskola endast pga att det är ett fulare ord än universitet? Liksom jag bryr mig inte ett skvatt om forskning (förrän jag eventuellt kommer att bedriva någon forskning om typ 10-15 år) så varför ska ett lärosätes universitetsstatus finnas med i mina beräkningar?

Förresten så anmälde jag mig just till högskoleprovet, är jätteintresserad av hur bra det skulle gå för mig på den nya versionen. Fy vad jag låter nördig och självgod nu. Men srsly, det är mer tragiskt än coolt att tvåkommanoll är mitt livs största bedrift (utöver diverse viktras, lol, också mer tragiskt än coolt. Önskar att jag var cool. Med kontrollbehov och neuroser kan man aldrig vara cool.) 

Detta inlägg är antagligen mer parenteser än "riktig" text. Är så lat när jag skriver i bloggen.

fuckin shoes

Har precis gått i 90min i 8cm heels. Dags att pensionera fossingarna.

youthful mistakes

Bland mina saker på vinden hos M&M fanns en låda märkt "gamla kläder" och jag tog med mig den till min lägenhet i syfte att rota igenom den för att möjligtvis slänga/lämna bort delar av innehållet men den blev liggandes i garderoben orörd på grund av mitt ointresse för kläder. Rotade lite i den i igår och hittade ett av mitt livs högst värderade föremål; en tung brun jacka i fuskpälsigt material (alltså inte fluffig päls utan mer mockaaktigt, förlåt är inte modekritiker...) från DvN hösten... 2006, tror jag (som sagt inte modekritiker) som jag lånade/snodde från jackans förra ägarinna, den coolaste personen jag visste när jag var 14 som jag inte har sett röken av på snart tre år (varför jag fortfarande idoliserar bruden till max). Jag bodde i den jackan hur länge som helst och nu är jag inte någon som ägnar mig åt nostalgi (och jackan representerar väl en tid i livet jag knappast kan nostalgisera över) men eftersom att nutiden suger så kom jackan med i spontanpackningen och nu när jag var på väg ut så plockade jag fram jackan och vet ni vad jag hittade fastnålad på utsidan av fickan? En Amnesty-nål och en Mensa-nål. Dog av skam. Alltså, Mensa-nålen kan jag typ nästan förstå, det var coolt att vara med i Mensa när man var 15 (eftersom att det inte kan ske i Sverige och det gav mig en "internationell aura"? vet inte...) och kanske var ett ironiskt statement att ha den på den jackan, vilket Amnesty-nålen också var men det hade nog varit ännu töntigare (att ha dem där ironiskt) än att ha dem av stolthet och självrättfärdighet. Saker man gjorde när man var så ung kan man ursäkta lite (undrar om jag kan rättfärdiga sakerna jag gör nu som barnsliga om tre-fyra år?) men alltså näääää... Jag kommer alltid vara personen som faktiskt BAR den där jävla Mensa-nålen.  Nu kopplar jag inte iq till smartness (allas misstag) men att man faktiskt en gång i livet var tvungen att hävda sig på det sättet? Gud vad pinsamt. Nu ska man väl ut och bli kränkt av 10000 killar. Säga vad man vill om utelivet utomlands, att det är roligare osv, men killarna är i alla fall bättre i Sverige (och de är inte ens speciellt bra där heller).

weltschmerz

Jag reser bort ett tag. I en vecka eller så. Kanske längre. Datorn följer med så jag kanske bloggar.

nattfilosofi/oversharing

Hej igen. Det är minst två timmar kvar tills jag anser att det är "okej" att ta en (avslappnad) cykeltur och min bok tog slut för en stund sen och jag har inget mer (oläst) att läsa i boet. Så jag började att tänka lite och jagvetjagvetjagvet, jag är inte typen som "kan" blogga på natten, because it suxx men vad ska jag annars göra när alla andra är ute och ränner? Ni får en mindre roman, sorry

Det första jag tänkte på var att jag kommer aldrig att kunna ha ett barn, inte pga vill ej bli gravid, tjock, ful och med massa hormoner som jag inte kan kontrollera. (Enda biologiska reaktionen jag gillar är ljuvlig zinkbrist. Faktum är att jag älskar zinkbrist och jag önskar att jag kunde gå i den euforin just nu men jag tror inte att jag har zinkbrist för att jag känner mig ovanligt nihilistisk och överjävlig dessa dagar (hence xtrmt uteblivet bloggande).) Även om tjockheten antagligen spelar större roll än vad jag vill erkänna. Mitt problem med att skaffa avkommor ligger snarare i diskrepansen som skulle ske i.o.m att jag (obvsly) skulle vilja ge avkomman all the best, jag skulle älska hen så himla mycket och hen skulle bli så lycklig och aldrig leva i materiell brist eller utanförskap och den skulle bli så jävla lycklig och välanpassad att jag, på ett reellt-denna-människa-är-ej-min-avkomma-plan, skulle avsky hen. Så liksom, för allas trevnad så ska jag inte yngla av mig. Är det en sorts människa jag inte förstår och därmed inte tycker om är den lyckliga människan med bra relation till sina föräldrar (och med min övertro på mitt icke-eventuella föräldraskap så skulle min unge definitivt bli denna).

En annan sak som jag har tänkt  på är att jag antagligen hade varit Sverigedemokrat om deras agenda hade varit att utvisa alla överviktiga människor istället för alla som inte passar in i deras förlegade bild av "ett svenskt samhälle" och bl.a. därför hatar jag mig själv. Alltså FÖRLÅT men jag förstår det inte. Kommer aldrig att förstå det.

Men den stora insikten som har kommit lite smygande då och då är denna: Jag måste totalt omdefiniera mig själv som människa ytterligare en gång. Alltså förut (innan Bernard) så hade inte jag haft sex på VÄLDIGT länge och även om det inte var något jag insåg så var det faktiskt så att jag njöt av och tog stolthet i att vara en ren och driftlös människa. Asketisk (i den mån att man fortfarande bar C. Kane-signerade plagg, lol). Det blev tillslut en del av mig. Men nu har jag insett att jag har igen blivit en sexuell varelse (i den mån att jag vill ha Bernard, jämt, lol) och måste totalt omarbeta bilden jag har av mig själv och det är DÄRFÖR jag har gått omkring och varit livrädd och kaotisk hela sommaren och våren till viss mån (liksom allt annat är som vanligt, från typ februari, utöver sexlösheten). Gamle Rocinante ("celibatet") finns inte längre och jag måste hitta mig en ny häst och antagligen också nya väderkvarnar att slåss mot, ett nytt sammanhang för en "ny" (eller bara annorlunda, perchance) identitet. FÖLJ MED MIG UT PÅ ÄVENTYR UTE I VERKLIGHETEN BLABLABLA. Nej den här bloggen kommer fortfarande vara tråkig. Oroa er inte.

Denna insikt kom jag fram till när jag funderade på sexualitet och vad jag finner sexigt. Och nu utgår vi ifrån mitt enda object of desire, nivetvem, eftersom det inte finns något annat att hänvisa till. Vi var någon form av ganska bra, platoniska vänner (dock att vi hängde väldigt sporadiskt) i flera månader innan någon form av sexuell spänning uppstod och ytterligare ett par veckor/månader tills vi slog slag i saken, detta är något jag gillar, att något växte fram "organiskt" och utan press. Varför jag hatar att bli raggad på, för det blir liksom "jag gillar hur du ser ut, jag hoppas att vi kan ligga inom en snar framtid". Tycker detta är läskigt. Tycker att all sexuell spänning är läskig men om det finns en ordentlig grund/tillit/något annat töntigt så spelar gamla sår mindre roll. Men jag ska inte ljuga och säga att andra saker inte spelar någon roll heller, typ som kroppen och dess inneboende sexighet; fast kroppar är inte sexiga i sig, men skitsamma de spelar roll: han är stark, så att man känner sig liten och trygg "i hans armar" (...) men han är inte biffig (fast jag FÖRSTÅR detta ideal med vartenda fiber i kroppen, fabulous muscles*, etc).

[sen blev man avbruten av trollet man talade om men vi hade inte sex]

Vart var vi? Jo, sexiness. Så våra kroppar representerar till viss mån maktbalansen i vårt förhållande, som han typ inte tycker om, men ändå gör och jag älskar och skulle han veta varför skulle han (och alla andra) tycka att jag var helt sjuk i huvudet men det spelar ingen roll för mig (f.ö. tycker jag att "psykisk ohälsa" betyder att man mår dåligt av det och inte att man avviker från vanliga värderingar). Haha, jag insåg just att han kanske läser detta om han har lust. VADHÅLLERJAGPÅMED?

*Superdeprimerande att ge referenser INGEN kommer att förstå. Som för ett par dagar sen då jag gjorde ASROLIGT skämt om en liten lägenhet som "var större på insidan" och det blev lite skratt men ingen fattade vart det kom ifrån eller varför det var ASROLIGT så det blev inte asroligt.

hej

I "min" extraknäcksbransch så är det inta ovanligt att på sommaren få lön för sitt arbete i juni/juli i augusti eftersom att alla ekonomiansvariga kan ta semester och lämna "arbetarna" svältandes om de så behagar. Jag hade ingen brist på pengar i juli så jag blev knappt upprörd (utöver på inkompetensen) men nu har jag en massa oväntade pengar att möjligtvis sätta sprätt på och eftersom att jag inte har handlat kläder sedan... mars ungefär (tror jag) så kommer detta väldigt lämpligt. För jag kan tydligen inte lägga dem på kosmetisk kirurgi :'(

Annars väntar man med spänning på att uni ska bli svårt eller roligt eller NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET. Just nu känns det mest som ett stort ingenting och jag går ändå på [SUPERSVÅRT PROGRAM] så någongång tycker man att man borde liksom KÄNNA NÅGOT. Och jag är bland de få som ställer frågor istället för att svara på dem och föreläsaren svarar typ "för att det är så" så hela upplevelsen känns mer som lågstadiet än UNIVERSITETET, [SUPERSVÅRT PROGRAM]. Kanske byter program till våren. Känner för något humanistiskt som kommer att ge asdåliga jobbchanser och ännu sämre lön. Skulle passa mig utmärkt (är mycket mer anspråkslös än vad jag tror att jag ger sken av i text).

Annan jobbig grej med uni är att jag inte har träffat en enda soft tjej och det irriterar mig så mycket av uppenbara anledningar.

Hur bör man ställa sig rent moraliskt till att "call bullshit" på bloggar i dessa trakter? För liksom om jag upptäcker en ren och skär lögn (eller ett jävligt oförlåtligt fel i formulering?) så känner jag att jag inte kommer att kunna lita på bloggen i fortsättningen och då är det väl mer "sluta läs om du inte gillar" men delen av mig som är "vän av ordning" blir upprörd och det sitter och skaver onödigt mycket i bakhuvudet och så återkommer man till sagda blogg ett tag senare och fortsätter att upptäcka "faktafel" och sen börjar man läsa bloggen enbart för att man har börjat gilla att ogilla bloggen och så börjar man ogilla sig själv och det blir en jävligt jobbig spiral av självhat när man bara borde ignorerat från början och låtit bloggen idka sitt patetiska försök till självhävdelse eftersom det ger bloggen någon form av tillfredställelse eller whatever. Det är jobbigt att inse att man är så missunnsam ändå. Så ja, rent moraliskt är det fel tror jag. Se, räknade ut det alldeles själv. Tycker inte heller att detta är en helt fel värdering.

Jag är så groteskt törstig men jag har redan druckit en liter kylskåpskallt vatten och har ont i magen.

Sist men verkligen inte minst så har vi Bernard (det kommer alltid kännas onaturligt att läsa/skriva det). Och det är så skevt att det inte är sant. Liksom ingenting händer men ingenting upphör heller och han säger en sak (till mig) men så gör han en annan (med mig) och jag kan inte säga att jag klagar över detta lite underliga status quo. Bättre än att vara utan tycker jag. Hej, jag är patetisk och kan kräla i gruset hur länge som helst.

Nu funderar jag på att "gå ut" men att läsa en biografi om Émelie du Châtelet (fransk matematiker på 1700-talet) känns mer lockande.

en fråga

Är det normalt att se allt socialt utbyte som ett spel/en sport. Om jag är på humör för att vara trevlig och tillmötesgående så ser jag det som att jag plockar poäng om jag är först med att fråga "Hur mår du?" för om man blir den som svarar "jodå, inga problem, hur är det med dig då?" eller liknande så är man ju ännu mer "tvungen" att vara hövlig än om man är den första personen som frågar. Likadant när man träffar nya personer och allt meningslöst utbyte som gäller vart bor du, vilken skola gick du på innan, blablabla. Och slutligen att säga "Ha det så bra" när man säger hej då till någon (särskilt i telefon men också IRL om det är lämpligt att säga det.) DÅ ni. DÅ har man fångat den gyllene jävla kvicken!

(Det är då den osäkra versionen av Sunshine som frågar, hon som kan spela upp samtal i sitt huvud om och om igen för att leta fel i sitt eget beteende och inte hon som är supersjälvsäker människohatare som inte bryr sig ett skvatt om vad andra tycker)

no alternative

Okej lite tankar om kläder eftersom att jag har tankevakuum pga urusel klass och föreläsare:

Om man 1) blir dödsuttråkad av "vanliga" kläder, som gemene person bär: jeans, lama linnen och koftor, etc., 2) föraktar och blir förnärmad av den söta, rååmantiska, niotillfem-"vintage"-stilen och 3) är mäkta trött på fashionstockholms unisex-trådar. VAD FAN SÄTTER MAN PÅ SIG DÅ? Eller alltså, jag har massa idéer om vad jag kan sätta på mig men dessa finns inte förverkligade och knappast att jag har tid och ordentlig förmåga för att knåpa ihop något eget.

Lägg till att det är omöjligt att klä sig för ISKALLA mornar och sommarvarma eftermiddagar på samma gång om man inte vågar dra på sig de få byxor man äger för att man inte vet om de skulle passa (man skulle vara för tjock), de skulle vara för stora (de skulle sitta illa för de är ändå cigarettbyxor), de skulle vara för små (man skulle vara ALLDELES för tjock). Rent logiskt så bör de inte vara för små, men jag vågar inte chansa.

Har helt plötsligt blivit den som drabbas av klädkriser. (Det hände idag och kommer säkert hända imorgon.)

Om fyrtiofem minuter (i skrivandes stund) är det två timmar sen jag åt middag och jag ska ut och springa en mil (har fått i mig 55g protein idag så det är rättfärdigat att anstränga musklerna, det går ingen nöd på dem), sedan har jag även gjort 200 armhävningar (20 per intervall, undrar om jag bör minska till 10? önskar jag hade en PT men det får man väl inte ha...) och 350 situps (50 per intervall, bör jag minska till 25?). Oh yeah. Så stark är jag, lol.

Ludvig säger att jag ska dra av Bernard-plåstret (han vet inte att jag såg honom - Bernard, that is - senast igår) snabbt och har "fixat ihop mig" (alltså guud, vad är detta en romkom som utspelar sig i Amerikat?) med en metrosexuell (yay, älskar dettta!) snubbe som pluggar till jurist (alltså antingen streber eller genuint intresserad av "Svea Rikes Lag" och juridiska texter?). Är minst sagt skeptisk, men om personen som känner en typ näst mest i hela världen säger att man kommer att ääälska honom så kanske det ligger något i det? Gör det nog mest för att ha något att göra även om jag gärna skulle vilja stänga mig in i ett hörn och bara ägna mig åt mitt bildningskomplex som har fått sig en ordentlig törn när jag insåg att jag i sommar bara har läst i 1-3h (och tre timmar var sällsynta dagar) per dag, ibland inte alls och i juni läste jag Kalle Anka om nätterna istället för Chomsky. Alltså jag borde skämmas över denna avvikelse ifrån mitt normala beteende.

orka

Alltså, när jag gick i ettan så fick jag ibland lite adresserad reklam om olika gymnasium eftersom jag är 93:a och skulle egentligen välja till gymnasiet år 2008-9 ist för år 2007-8 som jag egentligen gjorde och nu får jag reklam VARJE DAG från folk som organiserar studentskivor och säljer studentmössor, etc eftersom att jag egentligen ska ta studenten med alla andra 93:or i sommar. All denna reklam hade varit irriterande nog om jag fick den förra året när det var aktuellt för mig (eftersom jag ändå skulle vara totalt ointresserad av studentskivor även om jag FICK gå på dem) men den är ASJOBBIG nu.

hold her by the reigns

Alltså folk har alltid beskrivit mig som "intensiv" på ett litet nedlåtande sätt som mer betyder "irriterande" och "dryg" och lite "håll käften jävla skitunge jag orkar inte!" och när jag var liten så betydde det säkert något om att jag inte riktigt höll mig till de tillskrivna könsrollerna (vilket i efterhand är så totalt värt allt lidande och sittande i skamvrån, eller ja, det var en stol i ett annat rum, så jag var åtskild från alla andra barn men samma princip). Och jag har till viss mån alltid varit medveten om dess negativa konnotationer men jag har ändå alltid tagit det som komplimanger, liksom intensiv=energisk och fokuserad i mina ögon (liksom att jag nuförtiden tänker pretentiös=passionerad). Men igår lärde jag mig att intensiv=alltför "caught up in yr own shit" så att man inte märker att alla andra är totalt åt helvete också. Idag är en sådan dag jag verkligen inte förstår mina egna värderingar och skit.

F.ö. så tror jag att mina kursare är astråkiga och jag tänker inte på något sätt delta i något jävla studentliv. *first impressions*

caught in a web of yr own making

Okej såhär ligger det till: Jag skrev på den där "berättelsen" om mitt liv den där veckan som jag lovade att jag skulle berätta om men efter ca en fjärdedel av skiten kände jag mig töntig och längtade till boken jag höll på att läsa så jag avbröt företaget med avsikt för att återkomma till skiten dagen efter. Men dagen blev inte som jag hade tänkt mig utan helvetesjävlaskithemsk (och jag vet att vi, i synnerhet jag, är kända för att överdriva men alltså det var så illa...). Den "berättelsen" i xtrmt reviderad cliffnotesform:

Ni vet den där killen som jag skrev om för typ en månad sen, som jag vaknade upp hos men vi hade inte haft sex och blablabla. Vi sågs ett par gånger under modeveckan och blablabla. Hursomhelst så var jag förvirrad en söndagskväll och det är otroligt vad som känns som bra idéer i det tillståndet. Gick hem till honom, knarkade, hade sex eller något i stil med det, kan inte riktigt säga att jag ville det men gjorde inget större motstånd (nivet utöver att säga det och sen säga "jag tänkte gå nu" på ett ekivokt sätt) pga att offerkoftan var nära tillhands när han sa att jag hade retats tillräckligt och vände mig om så att han kunde tränga in (alltså denna verb-prepositionskombo är sååå äcklig) bakifrån med ett stryptagsliknande grepp om min hals och sen etcetcetc... Det var sådär jobbigt när man både tycker om det och inte... (Varför vill jag berätta detta???)

När jag sen kom hem så bloggade jag lite (perfekt metafor för post-postmoderna samhället?) och mötte sen den avgrundsdjupa^2 ångesten som kom med insikten om att jag åter har hamnat på den bildliga plats jag jobbade hårt för att komma ifrån (görvadduvillmedmigfördetspelaringenrolljustnu-sex, drugs n' rock n' roll nattsvarta beats). Vet inte, det värsta är väl känslan att man är 100% ansvarig för sitt eget mående i dessa skeenden. Så ja: hanterade detta med att bli alltför full, ensam och sedan ringde jag Bernard i förtvivlan. Och han kom och satt med mig och var gullig (antagligen mest för att jag inte berättade ursprunget till min misär då han är ganska svartsjuk av sig och inte för att vi är tillsammans eller så men ändå ville inte chansa) Så jag fick följa med till hans lantställe i ett par dagar och det var jättetrevligt, faktiskt. Kom då bort från "VERKLIGHETEN" och satt och bläddrade i böcker med flamländska målare och Schad, hade hätska debatter om libertarianism och tog skogspromenader och träffade konstiga och intressanta (och jobbiga) människor, åt en massa och gav honom ett par kyska kyssar som han besvarade kort men det var mest inte mer än så utöver en gång då han började smeka mitt lår och fingra på mina trosor på det där retsamma sättet som han vet att jag hat-älskar och det ögonblicket gjorde mig så snurrig och sen blev vi avbrutna :C.

Samma kväll så gick jag in i hans rum när han duschade (tänkte vara naken men kom på att de delar jag gillar mest med min kropp är nog de han gillar sämst och det är nog inte så bra att avslöja detta så jag hade ett långt linne på mig) men han blev istället obeskrivligt arg när han såg mig och sa att jag var självisk och dålig för honom och inte visste vad jag ville och jag blev ledsen-likgiltig och gick till mitt rum sen kom han och bad om ursäkt och så låg vi tysta tills jag somnade. Det var trevligt-konstigt. Sista dagen så umgicks vi under obekväm tystnad som uppstår när ett par har bråkat och tassar som katter kring het gröt och allt bara är jobbigt. Sen åkte vi hem och tillslut fick jag en "ironisk aspidistra" och han är så söt men jag fattar ingenting.

Läste just igenom de två styckena, typ som om jag nyss har läst På Drift men egentligen var det ca ett år sedan jag läste den för andra gången och bestämde mig för att den var hemsk. Typiskt mig, alltså.

Nu till denna vecka: I tisdags vaknade jag och insåg 1) Att mina lår såg helt jävla uppsvällda ut och tänkte på min gammelfarmor (morfars mor, blir det gammelfarmor?) som levde på frukt och vodka i slutet av sitt liv och dog med helt uppsvällda ben och utmärglad överkropp som konsekvens av den kosthållningen. Bad till svältguden (eller whatever, tror ej på att personifiera sin ätstörning då det fråntar mig makten jag har över kroppen) att det bara var inbillning och sedan ställde jag mig upp och PANGKRASCHBOM! hemska, metalliska, högljudda ljud i hjärnan. Lät som 20milj konservburkar i en soppress+10.000 grävmaskiner och 10.000 maskinrum på det där rymdskeppet i Vintergatan 5A(+B) där Ulla hade fastnat hela sommaren när hon letade toalettpapper (denna referens, bästa någonsin). Alltså hade de varit riktiga ljud och inte inbillade så hade jag inte hört dem pga utanför människans hörselfrekvens och la mig igen för att dö. Detta fenomen är  inte helt främmande för mig men det är över ett år sedan jag kände det sist och då var det lite skrammel at best.

Det är typ min kropp som vänder sig emot mig och jag blir sjuk av ångest (igen, jag vet att vi använder detta begrepp ganska frikostigt men ni fattar: ren och skär drabbande ångest som omöjliggör allting) och obehag. Hjärtkramper och suddig syn är andra symptom. Jag visste att jag någon gång under morgonen skulle behöva svara på det samtal min syster oundvikligen skulle ringa när jag inte kom till jobbet och så kröp jag (tänkte om jag skulle ramla vill jag inte bryta benet också...) till vardagsrummet där jag hade lämnat mobilen och kröp tillbaka. Så värdigt. Sen låg jag i  min säng och gjorde ingenting tills min syster ringde och jag svarade och sa att jag inte orkade komma och så var det inte mer med det och sen låg jag i sängen hela dagen. Och veckan såg ut så, gjorde inget alls utöver att vila och bli bättre. Funderade lite på att åka till sjukhuset för att se ifall någon kunde göra något (eller i alla fall något test, typ ett EEG eller något (gillar inte fMRI)) men utöver lite skrammel igår (fredag, alltså) morse och nu har det nog "spelats ut" och jag kan pusta ut och börja på uni på måndag.

Nu måste jag försöka somna om.