Oj, jättekonstig känsla idag: Först det första så kände jag hunger, vilket inte är jättevanligt för mig, pga magen är van vid att vara tom (antar att det förhåller sig på detta viset) men för det andra så störde hungern mig. När jag annars känner hunger så gillar jag den eller har väldigt lätt för att ignorera den, pga van (som jag tror att de flesta av oss är). Men nu var den där och krafsade och jag tyckte att det var jättejobbigt och önskade verkligen att jag kunde äta (vilket jag inte kunde pga föreläsning).
Annars förstår jag inte hur andra klagar över att vara hungrig, det är väl inte jobbigt? Men idag var det jobbigt. Men sen glömde jag bort det. Fast jag åt nu när jag kom hem ändå för då var brainy hungrig mer än magen.
Det handlar så mycket om vana tror jag. Äter jag mycket i en period ökar också hungern. Men jag skulle ALDRIG säga högt att jag är hungrig (även om jag klagat anonymt i min blogg några gånger och hungern plågar mig ibland), det är förstås irrationellt; men om någon (normalviktig) någon gång på förmiddagen klagar över hunger tänker jag att herregud vad svag den personen är, kan hen inte hantera lite hunger och visa tillräcklig styrka att inte prata om det..? Personen sitter inte direkt i koncentrationsläger. DÅ får man klaga på hunger...
SvaraRadera