hej

I "min" extraknäcksbransch så är det inta ovanligt att på sommaren få lön för sitt arbete i juni/juli i augusti eftersom att alla ekonomiansvariga kan ta semester och lämna "arbetarna" svältandes om de så behagar. Jag hade ingen brist på pengar i juli så jag blev knappt upprörd (utöver på inkompetensen) men nu har jag en massa oväntade pengar att möjligtvis sätta sprätt på och eftersom att jag inte har handlat kläder sedan... mars ungefär (tror jag) så kommer detta väldigt lämpligt. För jag kan tydligen inte lägga dem på kosmetisk kirurgi :'(

Annars väntar man med spänning på att uni ska bli svårt eller roligt eller NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET. Just nu känns det mest som ett stort ingenting och jag går ändå på [SUPERSVÅRT PROGRAM] så någongång tycker man att man borde liksom KÄNNA NÅGOT. Och jag är bland de få som ställer frågor istället för att svara på dem och föreläsaren svarar typ "för att det är så" så hela upplevelsen känns mer som lågstadiet än UNIVERSITETET, [SUPERSVÅRT PROGRAM]. Kanske byter program till våren. Känner för något humanistiskt som kommer att ge asdåliga jobbchanser och ännu sämre lön. Skulle passa mig utmärkt (är mycket mer anspråkslös än vad jag tror att jag ger sken av i text).

Annan jobbig grej med uni är att jag inte har träffat en enda soft tjej och det irriterar mig så mycket av uppenbara anledningar.

Hur bör man ställa sig rent moraliskt till att "call bullshit" på bloggar i dessa trakter? För liksom om jag upptäcker en ren och skär lögn (eller ett jävligt oförlåtligt fel i formulering?) så känner jag att jag inte kommer att kunna lita på bloggen i fortsättningen och då är det väl mer "sluta läs om du inte gillar" men delen av mig som är "vän av ordning" blir upprörd och det sitter och skaver onödigt mycket i bakhuvudet och så återkommer man till sagda blogg ett tag senare och fortsätter att upptäcka "faktafel" och sen börjar man läsa bloggen enbart för att man har börjat gilla att ogilla bloggen och så börjar man ogilla sig själv och det blir en jävligt jobbig spiral av självhat när man bara borde ignorerat från början och låtit bloggen idka sitt patetiska försök till självhävdelse eftersom det ger bloggen någon form av tillfredställelse eller whatever. Det är jobbigt att inse att man är så missunnsam ändå. Så ja, rent moraliskt är det fel tror jag. Se, räknade ut det alldeles själv. Tycker inte heller att detta är en helt fel värdering.

Jag är så groteskt törstig men jag har redan druckit en liter kylskåpskallt vatten och har ont i magen.

Sist men verkligen inte minst så har vi Bernard (det kommer alltid kännas onaturligt att läsa/skriva det). Och det är så skevt att det inte är sant. Liksom ingenting händer men ingenting upphör heller och han säger en sak (till mig) men så gör han en annan (med mig) och jag kan inte säga att jag klagar över detta lite underliga status quo. Bättre än att vara utan tycker jag. Hej, jag är patetisk och kan kräla i gruset hur länge som helst.

Nu funderar jag på att "gå ut" men att läsa en biografi om Émelie du Châtelet (fransk matematiker på 1700-talet) känns mer lockande.