Idag frågade en vän till "familjen" (som jag känner börjar bli ett ganska luddigt begrepp igen, mormor hatar mig, alla är i upplösningstillstånd och ingen finns i landet, osv) om min aptitlöshet kunde bero på natriumbrist (alltså hardcore-naturvetare som tror allt i hjärnan handlar om biologiska variabler, beundrar deras konsekvens men ändå, hatar att de inte kan problematisera vidare), ville typ skrika att det beror på en djupliggande känsla av värdelöshet och att man inte har aptit när man inte tycker att man förtjänar mat (alltså ordagrant detta, tänker så korkat i uppror) men jag var tyst och tjurade över det faktum att mitt ansikte var svullet av allt annat än natriumbrist. FFS.
Sen funderar jag på om folk på mitt arbete verkligen tycker att deras konversationer på rasterna är roliga eller om det är en fråga om artighet (jag skrattar aldrig för att vara artig) eller kanske en fråga om förminskade förväntningar. Hursomhelst. Idag satt jag i en soffa och observerade när en handfull medelålders människor satt och skämtade om typ temakryssningar och kryssningar i allmänhet. Alltså dessa kryssningar verkar vara en inkorporerad del i deras vardag&kultur. Fattar inte! Alltså jag visste att kryssningar fanns innan men att det var liksom någonting som ett fåtal individer ur varje klick människor gjorde och inte något som en hel avdelning på ett kontor kan skratta i samförstånd över. Ska aldrig åka på en kryssning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar