nattfilosofi/oversharing

Hej igen. Det är minst två timmar kvar tills jag anser att det är "okej" att ta en (avslappnad) cykeltur och min bok tog slut för en stund sen och jag har inget mer (oläst) att läsa i boet. Så jag började att tänka lite och jagvetjagvetjagvet, jag är inte typen som "kan" blogga på natten, because it suxx men vad ska jag annars göra när alla andra är ute och ränner? Ni får en mindre roman, sorry

Det första jag tänkte på var att jag kommer aldrig att kunna ha ett barn, inte pga vill ej bli gravid, tjock, ful och med massa hormoner som jag inte kan kontrollera. (Enda biologiska reaktionen jag gillar är ljuvlig zinkbrist. Faktum är att jag älskar zinkbrist och jag önskar att jag kunde gå i den euforin just nu men jag tror inte att jag har zinkbrist för att jag känner mig ovanligt nihilistisk och överjävlig dessa dagar (hence xtrmt uteblivet bloggande).) Även om tjockheten antagligen spelar större roll än vad jag vill erkänna. Mitt problem med att skaffa avkommor ligger snarare i diskrepansen som skulle ske i.o.m att jag (obvsly) skulle vilja ge avkomman all the best, jag skulle älska hen så himla mycket och hen skulle bli så lycklig och aldrig leva i materiell brist eller utanförskap och den skulle bli så jävla lycklig och välanpassad att jag, på ett reellt-denna-människa-är-ej-min-avkomma-plan, skulle avsky hen. Så liksom, för allas trevnad så ska jag inte yngla av mig. Är det en sorts människa jag inte förstår och därmed inte tycker om är den lyckliga människan med bra relation till sina föräldrar (och med min övertro på mitt icke-eventuella föräldraskap så skulle min unge definitivt bli denna).

En annan sak som jag har tänkt  på är att jag antagligen hade varit Sverigedemokrat om deras agenda hade varit att utvisa alla överviktiga människor istället för alla som inte passar in i deras förlegade bild av "ett svenskt samhälle" och bl.a. därför hatar jag mig själv. Alltså FÖRLÅT men jag förstår det inte. Kommer aldrig att förstå det.

Men den stora insikten som har kommit lite smygande då och då är denna: Jag måste totalt omdefiniera mig själv som människa ytterligare en gång. Alltså förut (innan Bernard) så hade inte jag haft sex på VÄLDIGT länge och även om det inte var något jag insåg så var det faktiskt så att jag njöt av och tog stolthet i att vara en ren och driftlös människa. Asketisk (i den mån att man fortfarande bar C. Kane-signerade plagg, lol). Det blev tillslut en del av mig. Men nu har jag insett att jag har igen blivit en sexuell varelse (i den mån att jag vill ha Bernard, jämt, lol) och måste totalt omarbeta bilden jag har av mig själv och det är DÄRFÖR jag har gått omkring och varit livrädd och kaotisk hela sommaren och våren till viss mån (liksom allt annat är som vanligt, från typ februari, utöver sexlösheten). Gamle Rocinante ("celibatet") finns inte längre och jag måste hitta mig en ny häst och antagligen också nya väderkvarnar att slåss mot, ett nytt sammanhang för en "ny" (eller bara annorlunda, perchance) identitet. FÖLJ MED MIG UT PÅ ÄVENTYR UTE I VERKLIGHETEN BLABLABLA. Nej den här bloggen kommer fortfarande vara tråkig. Oroa er inte.

Denna insikt kom jag fram till när jag funderade på sexualitet och vad jag finner sexigt. Och nu utgår vi ifrån mitt enda object of desire, nivetvem, eftersom det inte finns något annat att hänvisa till. Vi var någon form av ganska bra, platoniska vänner (dock att vi hängde väldigt sporadiskt) i flera månader innan någon form av sexuell spänning uppstod och ytterligare ett par veckor/månader tills vi slog slag i saken, detta är något jag gillar, att något växte fram "organiskt" och utan press. Varför jag hatar att bli raggad på, för det blir liksom "jag gillar hur du ser ut, jag hoppas att vi kan ligga inom en snar framtid". Tycker detta är läskigt. Tycker att all sexuell spänning är läskig men om det finns en ordentlig grund/tillit/något annat töntigt så spelar gamla sår mindre roll. Men jag ska inte ljuga och säga att andra saker inte spelar någon roll heller, typ som kroppen och dess inneboende sexighet; fast kroppar är inte sexiga i sig, men skitsamma de spelar roll: han är stark, så att man känner sig liten och trygg "i hans armar" (...) men han är inte biffig (fast jag FÖRSTÅR detta ideal med vartenda fiber i kroppen, fabulous muscles*, etc).

[sen blev man avbruten av trollet man talade om men vi hade inte sex]

Vart var vi? Jo, sexiness. Så våra kroppar representerar till viss mån maktbalansen i vårt förhållande, som han typ inte tycker om, men ändå gör och jag älskar och skulle han veta varför skulle han (och alla andra) tycka att jag var helt sjuk i huvudet men det spelar ingen roll för mig (f.ö. tycker jag att "psykisk ohälsa" betyder att man mår dåligt av det och inte att man avviker från vanliga värderingar). Haha, jag insåg just att han kanske läser detta om han har lust. VADHÅLLERJAGPÅMED?

*Superdeprimerande att ge referenser INGEN kommer att förstå. Som för ett par dagar sen då jag gjorde ASROLIGT skämt om en liten lägenhet som "var större på insidan" och det blev lite skratt men ingen fattade vart det kom ifrån eller varför det var ASROLIGT så det blev inte asroligt.