Två till sex år

^ är vad han kan få, om de nu fick rätt person och det går vidare till åtal osv. Finns det någon rättvisa i världen så får han sex år. Tycker att de skador jag fick gör att han förtjänar maxstraff, tack och lov att jag har relativt bra läkkött trots anorexi, inbillar mig att allt blir bättre så fort det inte finns något på kroppen som kan påminna mig om det som hände.

Plus all den här ångesten. De dagar jag inte är trammad (vilket jag testar att inte vara med jämna mellanrum pga vill inte etablera ett fysiskt beroende och vill märka när ångesten avtar i takt med tiden, inte för att den verkar göra det) är den obeveklig. Kuratorn säger att det är ett tillfälligt tillstånd som hon tycker att man inte ska medicinera för mycket (och jag håller med, egentligen men just nu är min sensibilitet starkare än min övertygelse), men alltså den är inte tillfällig, den är allestädes närvarande, bara i olika magnitud på den emotionella richterskalan. Oftast tar den sig till uttryck i intensiv hjärtklappning, ibland illamående, kramper och yrsel, när det är allra värst (på nätterna) så kan jag spy (vilket inte är helt ovälkommet pga all mat jag trycker i mig emellanåt). Det är inget jag står ut med längre än två dagar. Därför tramadol.

Har bara varit ute en handfull gånger på tre veckor. De gånger jag träffat kuratorn och sedan för att handla. Jag fattar ju att ingen kommer att attackera mig klockan två på eftermiddagen i entrén på SÖS eller klockan åtta på morgonen på Konsum men det är ändå asjobbigt. Främst är jag dock trött när jag vistas utomhus. Totalt utmattad, trots att jag är relativt pigg hemma.

Tror att den allra värsta effekten är att jag har börjat dissociera igen. 

allt som var mitt

Gud, har nog gråtit flera liter tårar till den låten de senaste veckorna. När refrängen börjar så brister det. Särskilt om jag kollar på videon också, vid 0.55 när kameran rullar över till gärningsmännen och man ser deras ansikten helt utan ansiktsdrag. För det är precis så det är.

Hade egentligen tänkt att skriva mer igår men fick för mycket ångest av det så jag lät bli och svalde 100mg tram istället. Men jag försöker igen för det ska tydligen hjälpa att prata om det. Men min syster är bortrest och det är inget man berättar över telefon och pv vet men det är inget jag kan prata med honom om av uppenbara anledningar. Plus att jag inte vill vara med honom då det är lite svårt att hemlighålla ett milt beroende av smärtstillande och hetsätningstendenser (för liksom det är så jevla logiskt att tappa den sista lilla biten av kontroll man har att klamra sig fast vid när någon annan tar ifrån en all annan. Fy. Hatar mig själv.) när ens pojkvän vakar över en som någon hökmamma. Och jag vet att det är dumt att stänga ute honom eftersom han lider av det också men snart, när jag har återhämtat mig lite till och slutat tramma och slutat hetsa ska jag släppa in honom. För jag vet att jag behöver honom så himla mycket just nu. Men jag står inte ut med ångesten och jag vägrar att tro på att Atarax har motverkat någon typ av ångest för någon person någonsin. Kör 150mg varje dag (det är en dålig idé att överskrida maxdosen om man misstänker att njurarna har sett bättre dagar) och det hjälper inte ett skvatt.

Så, um. Vet egentligen inte vad jag vill säga mer. Det jag vill dela med mig av den här upplevelsen är 1) man ska skrika så högt det bara går och kämpa emot allt vad man har om det idiotiska aset inte har något vapen, vet att mycket beror på instinkt, vissa flyr i fara (fast han satt liksom på mig så det kunde jag inte), andra kämpar och andra stelnar. Men seriöst, ha det i åtanke. 2) sluta om han tar stryptag (fast var typ "nyfiken" på att utmana honom, liksom typ "Seriöst, du är redan så jävla illa ute, vill du göra det här till ett mord också?!" Jag minns att jag var jävligt förbannad mitt i all panik) 3) om du är hemma/ute någonstans och hör någon skrika upprepade gånger, se till att någon ringer polisen och gå ut och se vad det är. Vet att det finns en mytbild (tror det baseras på någon typ av studie, och har även läst i psykologiboken jag hade på gymnasiet om nån brud som blev mördad för att folk trodde att någon annan skulle hjälpa till när de hörde henne skrika) att det enda som kommer att hjälpa när man behöver att medmänniskor kommer till ens undsättning är att skrika "DET BRINNER!" men ett våldtäktsoffer har sannolikt inte sinnesnärvaro nog att skrika det. Jag hade inte ens förmåga att skrika "Hjälp", bara panikslagna primalskrik (tänkte efteråt på hur konstiga mina skrik lät, som någon underlig fågel) och jag är så enormt tacksam att det fanns människor i husen i närheten som gick ut (så han sprang iväg&så att det finns vittnen om hur han var klädd, kanske hur han såg ut i ansiktet, själv minns jag bara hans svarta hoodie*) och att någon ringde polisen osv.

Blev fortfarande våldtagen och fick väl antagligen mer skador på köpet för att jag kämpade emot men det sinkade aset och polisen tog någon snubbe i närheten den natten. Vet inte om det är rätt snubbe eftersom polisutredningar tar aslång tid och målsäganden inte får reda på grejer under tiden men om det är det så lär det finnas tillräckligt med bevis för att han ska få fängelse; DNA och fingeravtryck och skoavtryck. Hela CSI-baletten.

*Känns så himla klyschigt att han hade en svart hoodie, som om han planerat att överfalla den första intet ont anande tjejen som råkade vara ute i Bromma klockan kvart över ett en tisdagsnatt. Wtf, liksom.

full of woe and further to go

Jag kan inte sluta tänka på alla nätter jag har stapplat hem, alldeles för full och svag, i de förorter jag bodde i med mamma (de s.k. fulare förorterna; långt ut på tunnelbanelinjerna, de med hög brottslighet, där man dör flera år tidigare än någon annanstans i stan pga betong och kärvhet och stress suger livskraften ur en), eller för den delen: det senaste året i stan, i kläder som samhället anser att man "ber om det" om man klär sig i dem. De bör till antalet vara över hundra. För att inte tala om de gånger jag träffat främmande män från internet. Och alla dessa nätter har jag, konstigt nog, aldrig öht tänkt att jag, mitt underliv och mitt mänskliga värde skulle vara i någonsomhelst fara, har aldrig varit rädd för natten och det som "lurar i skuggorna". Men så plötsligt: en tisdagsnatt, spiknykter i fucking Bromma av alla jävla ställen, i heltäckande kläder som pv - bara några timmar timmar tidigare - blev arg på pga att det var svårt att få mig ur dem så händer det. 

Och kläderna bara gled av. Satans jävla tygsjok. Satans jävla as.