Jag kan inte sluta tänka på alla nätter jag har stapplat hem, alldeles för full och svag, i de förorter jag bodde i med mamma (de s.k. fulare förorterna; långt ut på tunnelbanelinjerna, de med hög brottslighet, där man dör flera år tidigare än någon annanstans i stan pga betong och kärvhet och stress suger livskraften ur en), eller för den delen: det senaste året i stan, i kläder som samhället anser att man "ber om det" om man klär sig i dem. De bör till antalet vara över hundra. För att inte tala om de gånger jag träffat främmande män från internet. Och alla dessa nätter har jag, konstigt nog, aldrig öht tänkt att jag, mitt underliv och mitt mänskliga värde skulle vara i någonsomhelst fara, har aldrig varit rädd för natten och det som "lurar i skuggorna". Men så plötsligt: en tisdagsnatt, spiknykter i fucking Bromma av alla jävla ställen, i heltäckande kläder som pv - bara några timmar timmar tidigare - blev arg på pga att det var svårt att få mig ur dem så händer det.
Och kläderna bara gled av. Satans jävla tygsjok. Satans jävla as.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar