^ är vad han kan få, om de nu fick rätt person och det går vidare till åtal osv. Finns det någon rättvisa i världen så får han sex år. Tycker att de skador jag fick gör att han förtjänar maxstraff, tack och lov att jag har relativt bra läkkött trots anorexi, inbillar mig att allt blir bättre så fort det inte finns något på kroppen som kan påminna mig om det som hände.
Plus all den här ångesten. De dagar jag inte är trammad (vilket jag testar att inte vara med jämna mellanrum pga vill inte etablera ett fysiskt beroende och vill märka när ångesten avtar i takt med tiden, inte för att den verkar göra det) är den obeveklig. Kuratorn säger att det är ett tillfälligt tillstånd som hon tycker att man inte ska medicinera för mycket (och jag håller med, egentligen men just nu är min sensibilitet starkare än min övertygelse), men alltså den är inte tillfällig, den är allestädes närvarande, bara i olika magnitud på den emotionella richterskalan. Oftast tar den sig till uttryck i intensiv hjärtklappning, ibland illamående, kramper och yrsel, när det är allra värst (på nätterna) så kan jag spy (vilket inte är helt ovälkommet pga all mat jag trycker i mig emellanåt). Det är inget jag står ut med längre än två dagar. Därför tramadol.
Har bara varit ute en handfull gånger på tre veckor. De gånger jag träffat kuratorn och sedan för att handla. Jag fattar ju att ingen kommer att attackera mig klockan två på eftermiddagen i entrén på SÖS eller klockan åtta på morgonen på Konsum men det är ändå asjobbigt. Främst är jag dock trött när jag vistas utomhus. Totalt utmattad, trots att jag är relativt pigg hemma.
Tror att den allra värsta effekten är att jag har börjat dissociera igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar