Inte äta inte sova dö

Det är på klockslaget (17.53) en månad sen vi bestämde oss för att vi inte skulle fortsätta vara vi längre. För två dagar sen bröt vi totalt med varandra. I särklass det allra smärtsammaste beslut jag har tagit. Men det kommer en punkt där man inser att hur mycket man än älskar personen så fungerar det inte och kommer aldrig att kunna fungera. det var ett gemensamt beslut men på mitt initiativ (ingen vill vara hen som dumpar hen som lider och förmodligen inte klarar sig på egen hand). Jag vill inte prata om det något mer. En annan gång när det finns perspektiv ist för smärta.

Veckorna överlever jag genom att plugga 100% (fast jag ägnar kanske 25h i veckan åt att plugga, men kursens studietakt är 100%) och jobba 60-70%. Tränar även mellan 1-3h/dag, har skavsår och träningsvärk. Det lämnar inte mycket tid åt annat och det är bra. Sova kan jag ej göra speciellt bra ändå. Under helgerna kämpar jag för att inte förgås av ensamhet och ångest, ger upp och ger min kropp till nästan-främlingar som slår mig. Gråter. Insåg idag att allt jag började att bygga upp för ca 3år sedan har totalraserats. Jag hatar mig själv. (Tycker dock fortfarande att detta ej är platsen för dessa problem. Detta är egentligen platsen för min ätstörning, kan ej prata om det andra utöver de hänvisningar jag ibland har skrivit, tror att de är ca 10st totalt över 500+ inlägg.)

Kom igår även fram till att det inte skulle spela någon roll om jag dog. Säger det varken med sorg eller med avsikten att blotta suicidala tankar, det är bara ett ganska kallt konstaterande. Mitt liv är liksom bara ingenting. Sedan min bff flyttade till ett annat land (och lär inte komma tillbaka) har jag mer el mindre inga kvar (som betyder något för mig och som jag betyder något för). Lär aldrig få det heller eftersom jag aldrig mer kommer att kunna släppa in någon på livet. Och alltså, personer som lever enbart för sig själva? Varför bör vi finnas?! Ovanpå det har vi den totala avsaknaden av framåtrörelse. Det är bara ett enda stort slöseri och jag ser verkligen inte meningen med att jag ska gå omkring och må dåligt varje dag för något som inte är värt ett enda dugg. (Jag vet att det finns personer (3-4) som skulle bli väldigt ledsna om jag inte längre fanns men jag tror att om vi skulle kvantifiera deras tillfälliga lidande med mitt oupphörliga skulle mitt hamna på en högre siffra.) Men igen, har bara insett detta. Det innebär inte att jag tänker hoppa från en bro. Inte för att det är någon som läser eller bryr sig.