caught in a web of yr own making

Okej såhär ligger det till: Jag skrev på den där "berättelsen" om mitt liv den där veckan som jag lovade att jag skulle berätta om men efter ca en fjärdedel av skiten kände jag mig töntig och längtade till boken jag höll på att läsa så jag avbröt företaget med avsikt för att återkomma till skiten dagen efter. Men dagen blev inte som jag hade tänkt mig utan helvetesjävlaskithemsk (och jag vet att vi, i synnerhet jag, är kända för att överdriva men alltså det var så illa...). Den "berättelsen" i xtrmt reviderad cliffnotesform:

Ni vet den där killen som jag skrev om för typ en månad sen, som jag vaknade upp hos men vi hade inte haft sex och blablabla. Vi sågs ett par gånger under modeveckan och blablabla. Hursomhelst så var jag förvirrad en söndagskväll och det är otroligt vad som känns som bra idéer i det tillståndet. Gick hem till honom, knarkade, hade sex eller något i stil med det, kan inte riktigt säga att jag ville det men gjorde inget större motstånd (nivet utöver att säga det och sen säga "jag tänkte gå nu" på ett ekivokt sätt) pga att offerkoftan var nära tillhands när han sa att jag hade retats tillräckligt och vände mig om så att han kunde tränga in (alltså denna verb-prepositionskombo är sååå äcklig) bakifrån med ett stryptagsliknande grepp om min hals och sen etcetcetc... Det var sådär jobbigt när man både tycker om det och inte... (Varför vill jag berätta detta???)

När jag sen kom hem så bloggade jag lite (perfekt metafor för post-postmoderna samhället?) och mötte sen den avgrundsdjupa^2 ångesten som kom med insikten om att jag åter har hamnat på den bildliga plats jag jobbade hårt för att komma ifrån (görvadduvillmedmigfördetspelaringenrolljustnu-sex, drugs n' rock n' roll nattsvarta beats). Vet inte, det värsta är väl känslan att man är 100% ansvarig för sitt eget mående i dessa skeenden. Så ja: hanterade detta med att bli alltför full, ensam och sedan ringde jag Bernard i förtvivlan. Och han kom och satt med mig och var gullig (antagligen mest för att jag inte berättade ursprunget till min misär då han är ganska svartsjuk av sig och inte för att vi är tillsammans eller så men ändå ville inte chansa) Så jag fick följa med till hans lantställe i ett par dagar och det var jättetrevligt, faktiskt. Kom då bort från "VERKLIGHETEN" och satt och bläddrade i böcker med flamländska målare och Schad, hade hätska debatter om libertarianism och tog skogspromenader och träffade konstiga och intressanta (och jobbiga) människor, åt en massa och gav honom ett par kyska kyssar som han besvarade kort men det var mest inte mer än så utöver en gång då han började smeka mitt lår och fingra på mina trosor på det där retsamma sättet som han vet att jag hat-älskar och det ögonblicket gjorde mig så snurrig och sen blev vi avbrutna :C.

Samma kväll så gick jag in i hans rum när han duschade (tänkte vara naken men kom på att de delar jag gillar mest med min kropp är nog de han gillar sämst och det är nog inte så bra att avslöja detta så jag hade ett långt linne på mig) men han blev istället obeskrivligt arg när han såg mig och sa att jag var självisk och dålig för honom och inte visste vad jag ville och jag blev ledsen-likgiltig och gick till mitt rum sen kom han och bad om ursäkt och så låg vi tysta tills jag somnade. Det var trevligt-konstigt. Sista dagen så umgicks vi under obekväm tystnad som uppstår när ett par har bråkat och tassar som katter kring het gröt och allt bara är jobbigt. Sen åkte vi hem och tillslut fick jag en "ironisk aspidistra" och han är så söt men jag fattar ingenting.

Läste just igenom de två styckena, typ som om jag nyss har läst På Drift men egentligen var det ca ett år sedan jag läste den för andra gången och bestämde mig för att den var hemsk. Typiskt mig, alltså.

Nu till denna vecka: I tisdags vaknade jag och insåg 1) Att mina lår såg helt jävla uppsvällda ut och tänkte på min gammelfarmor (morfars mor, blir det gammelfarmor?) som levde på frukt och vodka i slutet av sitt liv och dog med helt uppsvällda ben och utmärglad överkropp som konsekvens av den kosthållningen. Bad till svältguden (eller whatever, tror ej på att personifiera sin ätstörning då det fråntar mig makten jag har över kroppen) att det bara var inbillning och sedan ställde jag mig upp och PANGKRASCHBOM! hemska, metalliska, högljudda ljud i hjärnan. Lät som 20milj konservburkar i en soppress+10.000 grävmaskiner och 10.000 maskinrum på det där rymdskeppet i Vintergatan 5A(+B) där Ulla hade fastnat hela sommaren när hon letade toalettpapper (denna referens, bästa någonsin). Alltså hade de varit riktiga ljud och inte inbillade så hade jag inte hört dem pga utanför människans hörselfrekvens och la mig igen för att dö. Detta fenomen är  inte helt främmande för mig men det är över ett år sedan jag kände det sist och då var det lite skrammel at best.

Det är typ min kropp som vänder sig emot mig och jag blir sjuk av ångest (igen, jag vet att vi använder detta begrepp ganska frikostigt men ni fattar: ren och skär drabbande ångest som omöjliggör allting) och obehag. Hjärtkramper och suddig syn är andra symptom. Jag visste att jag någon gång under morgonen skulle behöva svara på det samtal min syster oundvikligen skulle ringa när jag inte kom till jobbet och så kröp jag (tänkte om jag skulle ramla vill jag inte bryta benet också...) till vardagsrummet där jag hade lämnat mobilen och kröp tillbaka. Så värdigt. Sen låg jag i  min säng och gjorde ingenting tills min syster ringde och jag svarade och sa att jag inte orkade komma och så var det inte mer med det och sen låg jag i sängen hela dagen. Och veckan såg ut så, gjorde inget alls utöver att vila och bli bättre. Funderade lite på att åka till sjukhuset för att se ifall någon kunde göra något (eller i alla fall något test, typ ett EEG eller något (gillar inte fMRI)) men utöver lite skrammel igår (fredag, alltså) morse och nu har det nog "spelats ut" och jag kan pusta ut och börja på uni på måndag.

Nu måste jag försöka somna om.