Min syster kommenterade att jag såg ut att må jättedåligt tre gånger igår, trots att jag inte ens gjorde det. Skyller på kontorsatmosfären, man bör inte inspektera mig under lysrörsljus... Jobbet är det tråkigaste jag någonsin har gjort (och jag tyckte att mitt gamla jobb var tråkigt, det framstår som en dag på ett nöjesfält i jämförelse), sorterar papper som antagligen aldrig kommer att tittas på igen. Nothing like The Office, alltså. Trots detta så gillar jag det på något naturvidrigt sätt; jag får sätta mitt sinne för detaljer (ack, detta sinne för detaljer - så mycket obehag det har bringat mig!) till användning och jag kan lyssna på radio helt ostört, dock pinsam grej: Lyssnade på Ring P1 (inte pga sadist utan pga finns inget annat när det fortfarande är sommartablå på SR) och ett hånskratt slapp ur mig precis när någon gick förbi det lilla rummet de har stuvat mig i.
Sen var det ju dags för lunch, the horror; THE HORROR. Alltså jag hade en omelett och den delen av lunchen, som ni kanske skulle kunna tro är den jobbiga, var helt okej. Men alltså, min systers arbetskamrater... De hör väl till den stora majoriteten av människor i Sverige, de som lite hånfullt benämns "Verklighetens folk" av folk som mig (även om uttrycket inte skapades för detta ändamål) med en touch av Brommamamma estetik (har länge funderat på om vanliga människor är värre eller bättre utanför Stockholms kommun, troligtvis bättre). För det första så åt en av dem falukorv och makaroner och en annan åt korvstroganoff. Bara det... Enda mannen bar kläder från Abercrombie. Och det diskuterades kryssning (som en hade varit på under helgen. No comment) och "Ove Sundström", som alla visste vem det vad och det tog mig en stund att utröna att det antagligen var den där snubben från Solsidan (...). Sedan pratades det om helgen och alla bestyr som de skulle ha för sig (ex. sönernas fotbollsmatch) och min syster svarade "tjejmiddag" (...) och jag var tvungen att anstränga mig för att inte säga "Knarka och ha sex" (ska egentligen inte göra något i helgen utöver att glida omkring i morgonrock och tänka på min arma själ men hade jag gjort det så hade det varit det). Till sist gick jag i skräck för att de skulle börja prata om villarenoveringar och fondväggar... Läste en bok i mitt skrymsle under resten av lunchen och gjorde det samma under eftermiddagsfikat. Alltså denna kulturkrock hamnar basically på samma magnitud på Kulturkrocksskalan som när jag var i Marocko eller Japan. NB: Det var alltså inte fel på människorna (utöver snubben som bar Abercrombie&Fitch, obvsly), men det var så himla... spejsat bara.
Nu ska man försöka läsa ikapp bloggar och låta bli att ringa Bernard (lol, när jag skriver "Bernard" så tänker jag på ALLA fiktiva Bernard jag kan komma på typ, isbjörnen, musen, Bernard Black, han från LOST, etc men jag tänker inte alls på honom, han liksom ÄR MBA. Är väl bara ovan). Och sedan kanske sätta sig och skriva ett till blogginlägg och publicera det om det inte är alltför amatörsmässigt.
SV. Jag håller med om att det är helt fel när det antyds att människovärde ligger i utseende. Det är säkert så att en del människor faktiskt ser det som något som höjer människovärdet. Och även om jag själv inte lägger någon särskild vikt vid hur andra människor ser ut (men jag är givetvis inte fördomsfri), antar att jag själv blir värderad utifrån mitt utseende och jag känner mig ofta värdelös pga av hur jag ser ut. Motsägelsefullt.
SvaraRaderaJag fann beskrivningen av din jobblunch mycket underhållande.