Okej, jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja förklara och vet inte ens om jag är bekväm nog att börja förklara så vi väntar med det ett tag och redogör istället lite perifera saker:
Jag har ätit: petit déjeuner, lunch, middag (varje dag, dock nyttigt) och pistagenötter, fyra bitar saltvattenkola och 10g mörk choklad (vid enstaka tillfällen) och även druckit en drink innehållandes sockerlag. Väger alltså därefter. Väntar tills imorgon för en "riktig" vikt men alltså, det är inte nådigt hur mycket jag har gått upp med tanke på att det bara var fyra dagar.
Pistagenötter är nog den bästa nöten. Missförstå mig rätt nu, den har antagligen den värsta carb/fett-ratio av alla nötter (28g/44g) (fast de känns bättre än jordnötter och rostade cashewnötter eftersom att de torrostas och extra olja blandas inte in i näringsekvationen) men såhär ligger det till: Jag kan ärligt talat säga att jag tycker om dem, de har en vacker grön färg och det allra bästa man får jobba för maten; de är nötternas motsvarighet till Skovmand/annat ljuvligt tegelstensbröd, intaget av dem kräver en fysisk ansträngning som gör hela ätandet mer okej. Mat man på något sätt måste förbereda är så mycket bättre än man som man bara äter, för den maten har mer "värde" och det är varför grönsaker är bättre än frukt (t.o.m. mer pga det än pga sockret i frukten...) och som sagt, pistagenötter måste man ju öppna själv och tegelstensbröd måste man ju idissla like crazy. Bra mat=en fysisk "ansträngning" som matchar den mentala. Någon annan som tänker så?
Min frukost har sett ut såhär: ca 2dl mellanfil, 1 skiva Falu råg-rut med ett ägg och ett streck kaviar tvärsöver. Det kändes helt okej ändå.
Imorgon, nästa vecka och lite in på veckan efter ska jag tydligen jobba på min systers arbetsplats, pga de är i desperat behov av en nisse som jag (eller liksom vemsomhelst) i arkivet. Det kommer nog inte att bli så roligt, särskilt eftersom att jag tjänar "vanlig timlön" (hur mycket det nu är?). Men jaja, en inkomst är en inkomst. Men alltså, det är kutym med "matlådor"... Hmm...
Sen har jag en fråga: Finns det verkligen tjejer i världen som tycker om komplimanger om ens utseende? För liksom... det är korkat, enl. mig. De som ger dessa komplimanger vet ju inte vad de talar om för det mesta. Känns som om enda anledningen de dishas ut är för att människorna i fråga har tidigare fått bra respons på sådana komplimanger och därför fortsätter de med det och sen blir det enorm inflation på detta och sedan sprängs mitt huvud i vredesmod pga är inte kokett eller intresserad av att vara snygg för andra... Går kanske djupare på detta någon annan gång men just nu har jag inte lust. (Alltså detta stycke "inspirerades" av världens mest surrealistiska konversation jag någonsin har haft, tänker på den om och om igen och önskar att jag hade haft mer tid på mig att svara på personens kommentarer och inte varit lite salongs...) Men ja: hur ställer ni er till att folk säger "Gud vad du är vacker/snygg/what-fucking-ever"?
Det verkar som att många tjejer tycker om att få komplimanger för sitt utseende, tycker jag. Jag vet i alla fall några som uttryckt glädje över komplimanger de fått från andra.
SvaraRaderaJag tycker för det mesta inte om om någon säger något positivt om mitt utseende (det är sällan något så radikalt som "du är vacker/snygg"). Det verkar bara som att personen som säger det är inställsam eller försöker vara snäll men inte kommer på något bättre än en kommentar om utseendet. Det värsta med detta är att personen i fråga oftast inte menar det hen säger. Jag kan också i efterhand också vända något positivt till något negativt, även om personen som kommenterade faktiskt var uppriktig.
Men det finns tillfällen då det är fint att någon säger "du är snygg/vacker", om personen menar det och inte säger det till alla en stup i kvarten. Tror jag i alla fall, jag har då inte upplevt det..
Kan ju nämna att en av orsakerna till att jag gjorde slut med min i stort sett väldigt fina pojkvän var att han ALDRIG sagt något fint om mitt utseende, däremot om andras. Det låter sjukt ytligt. Jag bryr mig inte ifall han inte skulle säga något om mitt utseende, men eftersom han sade att andra var snygga var det väldigt sårande. Jag skiter i vad folk tycker om mitt utseende, förutom den jag är ihop med. Just den personen måste tycka att jag är fin, annars känner jag mig värdelös (vilket egentligen bara har med min självbild att göra).