for lack of the words we called this love

Shit. Hjärtat slår nu i 180 och magen pirrar lyckligt... Fick ett sms från *exet*(MBAs temporära namn, han gillade inte det andra, lol. Gulligt. Måste komma på något bra. Gillar inte bokstäver, det är förvirrande och ganska otillfredsställande att läsa, tycker ni inte?). "Snälla, kan vi inte ses? Jag saknar ju dig". Åh! Kommer nog att tacka nej, för förståndets skull. MEN ÄNDÅ!

Egentligen, jag är så tragisk att ett litet sms bringar mig ett glädjerus. Gawd. Och hör här: Sedan... upp(samman)brottet så har har min "kärlekscykel" sett ut ungefär såhär: Träffat random tjej/kille, blivit helt betagen (även i typer jag inte alls värderar högt), obsessat över hen i tre dagar, glömt känslorna för hen... Hänt mig... *räknar* fyra gånger på en månad. Lol. Kärlek är ju värre än Substance D, eller typ LIKADANT?! (Up top till den som fattar refen!)

Nu kan jag väl berätta hur allting slutade. Trodde först att det skulle bli ett jättelångt inlägg som var asjobbigt att skriva men nu har jag gått igenom det viktiga i historien och det var inte så mycket. Det blir nog lätt om jag bara håller mig till händelseförloppet och inget mer. (Har svårt att verbalisera det andra)

Jag tyckte i maj att hans kval över vårt förhållande var ganska korkade och orättvisa och jag hade jättestora problem med att agera rationellt och var mest arg på honom. I efterhand så förstår jag att det var väl någon sorts STORT MORALISKT problem för honom som i vanliga fall är väldigt bestämd och fattar beslut snabbt och säkert. Ilskan ersattes av sorg och sorgen ersattes av ett sorts motvilligt accepterande. Samtidigt som han försökte hantera det så fick han adressen till denna blogg av en bekant SOM INTE ENS KÄNNER HONOM mer än ytligt. Hatar numer denna person. Man läggar sig inte i andras liv sådär. Jag ser det som rent sadistiskt sabotage. Och HUR OSANNOLIKT var det inte egentligen? Innan jag stängde bloggen hade jag typ 120 visningar de dagar jag skrev ett inlägg, så rent logiskt bör jag inte ha fler än 70 läsare. Att en av dessa KÄNNER mig? Usch. Jag vet inte exakt hur mycket av innehållet i bloggen som bidrog till att han bestämde sig för att göra slut men jag är säker på att det spelade någon roll, trots att han förnekade det. (Scenario: Du har problem med att din "flickvän" är yngre än dig, du hittar hennes blogg där hon använder typ och liksom i varannan mening...). Detta var den främsta anledningen till att jag mådde CRAPASFUCK innan studenten. Oj, mycket versaler i detta stycke. Jag gillar versaler.

Anyways. På midsommar så smsade vi lite för första gången (jag började, full och patetisk) Då skrev han att han också saknade mig och ville träffa mig. Men då var det verkligen nej, som det borde vara idag. Sen fortsatte han att smsa om saker vi brukade smsa om helt enkelt, artiklar han tyckte jag skulle läsa, små meddelanden från hans vardag, etc. Jag bad honom att sluta och så hörde jag inte ifrån honom utöver ett kort: "Du bloggar tydligen igen" varpå jag svarade "Snälla, sluta läs" och han sa, "Självfallet". Sen nu då... Jag är fortfarande SUPERKÄR, ingenting har liksom avtagit, jag börjar liksom fortfarande gråta när jag tänker på det och jag tänker typ såhär: Jag skulle inte klara av att träffa honom, muren skulle rämna, jag skulle gråta, vilja "kasta mig i hans famn" (citationstecken var xtrmt nödvändiga där, fan vad fånigt det lät...) och suga in doften av vetiver och rök och typ... be om att han skulle ta mig tillbaka. Han vill liksom träffa mig pga att han gillar mig/mitt sällskap och vill att vi ska vara vänner (som jag har fattat det). Vi befinner oss på totalt olika platser för en "meningsfull relation" så då är det lika bra att inte träffas. Jag försöker ju liksom kväva mina känslor och då kan vi omöjligtvis träffas, för det skulle bara bli ved på elden. Gawd, risken jag tar med det här inlägget. Tänk om han inte alls har slutat läsa? Jag borde kontemplera det här med integritet...

Okej, det var ganska jobbigt att skriva...