sprayregn

Nu regnar det så lite att om det hade regnat mindre så hade det inte regnat alls. Det är som en blomspruta, fast överallt. Mysigt. Dock att körsbärsträden som tydligen inte burit mycket frukt på ett par år nu dignar av bär och kommer det ingen sol så är folien och CD-skivorna jag omsorgsfullt knöt upp i dem helt värdelösa som fågelskydd... Jag ville ju göra körsbärsvin!

Igår så drog jag till en "vän" (alltså vi har bara hängt i någon vecka så vi är väl inte vänner ännu) för lite sällskap/vägledning. Det är en snubbe som inte ger några "jag vill någon gång ligga med dig"-vibbar. Tycker det är ganska ovanliga vibbar på nya str8a manskamrater... Så ja, new best friend, så länge Marianne och Ludvig är på äventyr (augusti resp. september). Han sa något väldigt smart (som kanske mest är rationalisering från min sida men äsch) om att jag ska vara glad över att inte ha det lika knapert som min mor och att allt inte handlar om socialt arv (Fast vilket socialt arv pratar vi om nu? I've got 'em all) och samtidigt vara glad över att jag faktiskt har en ödmjukhet över pengar. Mm... Fast det hade känts bäst om jag faktiskt hade gjort något själv för pengarna; det enda som är mitt, på riktigt, är smågrus från skadestånd och stipendier.

Sen åkte jag hem. Gjorde mig i ordning för sängen. Kunde inte sova, räknade om gårdagens kalorier och kände mig ledsen. Sen kände jag mina hjärtslag som är stadigare och mer frekventa än tidigare och då blev de alltför frekventa och jag började skaka och gråta som en tok. Tänkte att SSRI:n som min gamla shrink föreslog ändå skulle vara bra. Sen blev jag arg på mig själv för att där låg jag och mådde dåligt över det faktum att jag inte mådde dåligt från första början. Som om det är ett nobelt självändamål. Visst, man tänkte väl så när man var 13 men man utvecklas ju. Mediterade, yogade, läste Kalle Anka-pocket och såg om The Fantastic Mr. Fox. Alltså seriöst, Kalle Anka och barnfilmer/lyckliga filmer är jättebra medicin mot panikångest, någon gång måste man väl prata om regressionen men så länge hansken sitter så klagar jag inte.

På tal om regression, någon annan som upplever regression under sommarmånaderna? Förra året tog jag kontakt med personer jag kände när jag gick på högstadiet. Det här året har jag smått tagit upp vanorna jag hade på högstadiet/i början av gymnasiet och även läst om John Green och Maureen Johnsson's bibliografier. Är det tristessen? Fast jag har inte speciellt tråkigt. Utöver idag. Idag har jag inget att hitta på...

Imorgon kommer arborister (fint ord, vill bli arborist så att jag kan säga det jätteofta) hit och ska titta på några träd (fast jag fattar inte vilka träd, morfar har beskrivit dem och vart de ligger men jag fattar inte! *Världen slutar vid min nästipp*) och därför kommer M&M hem ikväll. Kul med morfar men tråkigt med mormor. Jag orkar seriöst inte med henne. Så irriterande! Grejen är att jag ändå är hövlig och hälsar, för att signalera att det inte spelar någon roll för mig och även för att säga att vi kanske borde låtsas som att vi kommer överens för att morfar inte ska komma i kläm men hon kan inte ens göra det... Blir så arg!