det sociala frikortet

Har på sistone upptäckt ett fenomen som jag antar varit vanligt förekommande aslänge men som jag varit blind inför pga orkar för det mesta inte lägga märke till idioti pga vill helst av allt må bra (hoppas jag, vem vet?). Men ända sedan jag upptäckte det har mina känselspröt varit extra sensibla och jag noterar det över-fuckin-allt. Jag tänker lägga ursprunget till det på något slags medelklassliberalt tänk där fokus alltid ligger på en själv och som en avart av det uppmärksamhetstörstande och bekräftelsehungriga bloggsamhället (Mmhm...). Men folk är gärna välkomna att ge annan input/utveckla detta/whathaveyou.

Har jag gjort ett bra jobb att få er nyfikna och spända på att läsa vidare nu? Lol.

Person X får psykiatrisk diagnos Y. X basunerar ut denna diagnos hitan och ditan, koketterar med den (gärna i blogg, twitter eller fb), glider diagnosen in i olika konversationen och använder den som frikort för att bete sig som ett as och uppfyller lagen om självuppfyllande diagnoser (om någon säger att du är deprimerad kommer du att bli det) och bekräftar gängse uppfattningar om dessa diagnoser istället för att belysa problematiken i diagnos Y. Självklart är diagnos Y en mer socialt acceptabel diagnos som t.ex. depression eller aspergers eller någon av de coolare personlighetsstörningarna och inte t.ex. kleptomani, alkoholism eller hör och häpna: anorexi.

Detta fenomen har ett mycket äckligt ursprung men kanskekanske en ljus sida också; det ska vara lika okej att vara hjärnsjuk som att vara kroppssjuk. Men jag tvivlar pga att beteendets mål snarare verkar för att befästa fördomar och låta folk göra vad de vill ist för att faktiskt prata ut.

Jag är fullkomligt emot det men ändå sugen på och se vad som skulle hända om någon frågade "Lunch på Hermans?" och jag svarade "Nej, tyvärr jag kan inte: jag har en ätstörning."