Alltså jag vill egentligen inte skriva det här, eller vill och vill... Det känns olämpligt numera. Lina skrev för ett ganska långt tag sedan om att känna ångest när man läser att någon annan har ätit mycket mindre än vad man själv har ätit och det kan ju vara så sant, särskilt dagar som man mår dåligt, så jag vill inte riktigt skriva om saker som eventuellt ger ångest/är "triggande" men alltså samtidigt vill jag vara ärlig och detta är faktiskt något jag behöver lufta...
I lördags såg jag på mig själv i spegeln och kom till insikt över min egen groteskhet och gick sönder. Bröt totalt ihop över anledningar som borde anses triviala men som var förödande. Sen dess har jag inte ätit och idag mår jag bra. Liksom jättefuckingmegafantastiskt i jämförelse. Det är första gången på jättelänge som jag går mer än en dag utan mat och jag fattar inte varför om jag ska vara ärlig. Älskar att känna suget i magen och hur musklerna skälver, men det borde ju inte kännas såhär. Vill inte att det ska kännas såhär, faktiskt. Även om jag länge nu gått och mått dåligt så fort jag har blivit lämnad till mig själv och inte andra så vill jag inte ha det såhär, för ärligt talat så trodde jag att jag var på bättringsvägen äs-mässigt, även om det var för att jag mådde dåligt över andra variabler än de kropps- och näringsmässiga så kändes det bra att inte oroa sig över mat som man brukar göra, känna sig normal.
Jösses, kan inte ens skriva det här utan att börja gråta. Någon med liknande erfarenheter? Alltså perioder som man är (relativt) fri och sedan bara slungas tillbaka på värsta möjliga sätt?
ja, sådär är det för mig hela tiden (bipolär). usch.
SvaraRaderata hand om dig!