"If you try, go all the way. Otherwise, don't even start. This could mean losing girlfriends, wives, relatives and maybe even your mind. It could mean not eating for three or four days. It could mean freezing on a park bench. It could mean jail. It could mean derision. It could mean mockery--isolation. Isolation is the gift. All the others are a test of your endurance, how much you really want to do it. And you'll do it, despite rejection and the worst odds. And it will be better than anyhting else you can imagine. If you're going to try, go all the way. There is no other feeling like that. You will be alone with the gods and the nights will flame with fire. You will ride life straight to perfect laughter. It's the only good fight there is."
-Charles Bukowski, Factotum
Svar nej, såklart. Men visst känner vi igen oss? Vill poängtera att jag inte försöker låta pro-ana alls nu, utan mest bara lustig. (Och ge boktips.)
Nu håller jag på och läser Factotum för tredje gången. Sist var för lite mer än ett år sedan. Första gången jag läste den var när jag var 14 och tänkte då att jag och Bukowski skulle ha varit själsfränder om han var yngre (+ y'know, levande) och vi befann oss på samma plats. Tänker likadant nu. Ett av mina livsmål är att läsa allt han har skrivit. Han är en av de författare/poeter jag kan relatera mest till, inte den absoluta favoriten (är lite svårt att bestämma sig men jag tror att det är B.S. Johnson), vilket folk tycker är konstigt p.g.a. att Bukowski var en misogyn*, alkoholiserad slusk och jag är en "fin ung dam". Men så är det.
* Det finns så himla många bra/begåvade människor som besitter/besatt helt avskyvärda drag/åsikter, typ Philip Larkin, Knut Hamsun, Strindberg, Michel Houellebecq, Wagner (fast han är bara lite bra) och listan fortsätter... Det är lite jobbigt egentligen. Det tar emot att tycka om det som är bra med dem på något vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar