balans

När jag var 14 och hade kommit in i anorexi-tänket eller vad man ska kalla det var allting väldigt lugnt i mina ätstörningstankar eller hur man ska uttrycka det. Jag åt mycket mindre än andra och tränade mer än andra men jag tyckte inte det var jobbigt alls och jag hade egentligen ingen ångest över min tjockhet så länge jag inte behövde äta. Men sen blev jag påkommen och allting stigmatiserades och förstorades upp till något monster (antagligen fick problemet sin rättmätiga storlek) och för att folk trodde/tyckte att jag var ätstörd så kändes det som att jag på något plan var tvungen att vara ätstörd, om det låter vettigt. Så jag började känna ångest för allting som jag stoppade i mig och började att väga mig varje dag, detta hade jag inte gjort innan. Det var egentligen inte förrän jag blev påkommen som allting eskalerade på allvar (dock att jag inte klandrar någon av de som ville hjälpa mig, de brydde sig ju om mig). Blablabla. Vad jag vill säga är att jag vill hitta tillbaka till den balansen som fanns innan jag blev påkommen, och jag tror att jag är på god väg att komma dit, men jag tror att det krävs att jag blir helt självständig och inte har människor som vakar över mig som hökar för att fullständigt komma dit. 46 kg (fortfarande, är som sagt både bra och dåligt) är lite för mycket för att jag ska vara helt cool med det hela men det är skönt att veta att jag inte behöver anstränga mig så mycket för att hålla mig här eftersom att jag ändå inte kommer att kunna gå ner mer utan att helvetet släpper lös. Eller ja, jag anstränger ju mig rätt mycket, med träning och mina försök till att äta så lite som möjligt.

Tror inte att jag låter vettig just nu, men det var lite tankar i alla fall