Hatkärleken till MBA

Det känns som det enda jag skriver om, vilket får mig att hata mig och bloggen desto mer. Liksom: Zzzz. Men i alla fall:

(Varning för ett långt inlägg, förlåt. Men som sagt, MBA-centrerat. Den som inte är intresserad kan bara klicka sig vidare. :) )

Någon gång sa MBA att jag är lika dum som jag är smart och lika elak som jag är snäll. Jag svarade med att han är lika irriterande som han är söt, vilket är asirriterande. (Gud vad vi låter "bedårande" här). Jag har från första början varit ärlig med min ambivalens till hans person och vårt "förhållande" så ingen får någonsin tro att jag har förlett honom. Snarare är det han som har förlett mig. För tydligen gillar han mig VÄLDIGT mycket mer än vad jag trodde och det är därför han blev så arg på mig när jag blev arg på honom, för att han då insåg att jag aldrig kommer att vilja ha honom lika mycket som han vill ha mig. När han sa det smög sig galenskapen på mig som en... ninja och jag började störtgråta (vilket jag också hade gjort i skolan i torsdags, jag är verkligen MESIG atm, vet inte vart jag har mig själv) och hulka som en jävla idiot. Han blev nog ännu mer förvånad än jag men försökte hålla om mig men jag knuffade bort honom och sprang in i sovrummet och låste dörren så jag kunde få gråta i fred och ta mig samman lite (alltså jag tror på allvar att jag är mer besatt av att ha min värdighet i behåll än vad jag är av att gå ner i vikt).

Trots att jag egentligen hatar människor som är krystade så är jag nog världens största hycklare när det gäller sånt. Precis som jag inser att jag är en väldigt social varelse när jag ser/upplever något fantastiskt (som till exempel det senaste DW avsnittet, AMIRITE?! (Tror inte att en enda själ som läser ser på Doctor Who)) och bara vill ringa och prata med någon fastän jag gärna ser mig själv som världens största misantrop, så är det såna där stunder som jag inser att jag spenderar väldigt mycket energi på att vara sval och reserverad, för jag är uppenbarligen inte alls sval och reserverad; jag måste ju vara världens headcase. Gawd.

Men för att återgå: När jag satt på hans säng, hyperventilerade och försökte sluta gråta så började jag smått analysera mig själv. Varför satt jag där och grät? Vad jag efter ett tag insåg och fortfarande tror är att jag inte riktigt förstår varför någon skulle vilja ha mig så när han sa att han ville ha mig så var det något som brast inom mig... Vidare tänkte jag att jag projicerar mitt eget självförakt på andra människor, varför jag inte gillar de flesta och varför jag typ sabbar vänskaper/förhållanden osv. VARFÖR HAR INTE MIN SHRINK SAGT NÅGOT? Ska fan skaffa mig en ny. Egentligen är det inte bra att "diagnosticera sig själv" (dock att jag knappast har gett mig en diagnos) men det här är ju så jävla vettigt att det bara måste vara sant. Nu känner jag mig så himla smart, om än okomplicerad. Mitt psyke är så tunt att jag förstår det själv...  Lite pinsamt också, men mest för min shrink.

När jag hade slutat att göra ljud i från mig så knackade han på dörren och frågade om jag mådde bra. Sen sa han att jag fick komma ut om jag kände för det och att han kunde gå iväg och komma tillbaka om jag kände att jag inte orkade prata mer. Vilket var ett "AAWW"-ögonblick för mig. Vad underbar han är. Så jag gick ut trots att eyelinerfläckarna på mina fingrar och knogar vittnade om att jag såg helt fucked up ut. Det är inte meningen att den moderna (och fashionabla) kvinnan ska gråta. Stod där som ett svullet, sotigt fån. Han sa att han gillade mina senaste föreställningar, att det var skönt att se mig visa känslor. Och då blev jag lite arg, det var inte den rätta stunden att säga något sånt, men jag sa inget för jag orkade inte. Jag gick in i badrummet, snöt mig och tänkte: Fan, vad det här var osnyggt då. Sen såg jag mig i spegeln och tänkte: Usch. Men det var inte så mycket att göra åt så jag bara tvättade bort det värsta av eyeliner-katastrofen och gick ut till vardagsrummet igen med svidande salt-ögon.

Han försökte hålla om mig igen men jag ville det inte så jag försökte knuffa bort honom. Han var envis men jag var envisast. Han frågade om jag var arg och jag sa nej, tvärtom men att jag inte ville att han skulle krama mig bara. Han sa att jag gjorde honom så arg och frustrerad. Jag förstod inte vad han menade. Han förklarade att han tyckte det var jobbigt att kyssa, ligga med mig och vara nära mig i allmänhet och ha det i huvudet att jag inte ville det på samma sätt som han. Då kände jag mig verkligen som en hemsk människa och tyckte så jävla synd om honom. För det var ju liksom sant, jag vill i stort sett bara ligga för att jag är kåt eller behöver en egoboost. Jag visste inte vad jag skulle svara med, satt där i soffan och skämdes. Han tog sen fram tequila, gav mig ett glas och förklarade vidare att det jobbigaste med mig var att se mig förstöra mig själv (och syftade då på ätstörning). Stelnade till innan jag hann svälja tequilan och tänkte "Fan, jag behöver verkligen inte en konfrontation nu". Han sa att jag kunde vara lugn, att vi verkligen inte behövde prata om det nu, särskilt inte efter kvällen vi hade haft. Men han ville att jag skulle veta att han tycker att jag borde äta tillräckligt, inte bara tillräckligt för att hålla mig vid liv men också tillräckligt för att inte slita ut hjärnan. "Smarta tjejer är sexiga" sa han och förbättrade stämningen drastiskt och jag var tvungen att skratta genom rädslan och insikten över att han har kommit mig ALLTFÖR nära. Sen bara hängde vi en lång stund, pratade om allt möjligt och drack tequila, jag drack nog mycket mer än honom. Allting kändes så overkligt. Som att vi egentligen inte hade bråkat och brutit ihop. Och som att vi egentligen inte var där... Någon gång närmare morgon än kväll så försökte jag förföra honom och han var ca 100ggr mer svårflörtad än vad jag var i början men han är bara en man så jag lyckades till slut (alltså, jag är alldeles för öppen i den här jävla bloggen, jag tycker det är så jävla pinsamt att snacka sex p.g.a. pryd slampa).

Anledningen till att jag har skrivit det här JÄVLIGT LÅNGA skit-inlägget är att jag antagligen är det som kallas kär. På riktigt. Vad gör jag nu? Ge mig råd på hur man gör när man är en flickvän för jag är totalt efterbliven när det gäller sånt här (och ni vet att det är sant för hur ofta ser ni mig vara så självutplånande, egentligen?). Nu måste jag sova för jag har inte gjort det i natt. Godnatt.