Nej, nu...

Igår var det släktfest som jag inte var med på för att jag sa att jag var tvungen att plugga till en tenta (vilket inte är sant, jag kan allt och hade redan pluggat i min studiegrupp i fem timmar under dagen), men jag ville ha en kväll för mig själv att bara slappna av på, var längesen det hände. (Jag läste en stund tog en PW och hamnade på ** ändå eftersom att Ludvig frågade. Det var inte så kul, jag hade ju planerat att vara ensam och ändrade planer är inte kul.)

Anyhow, min syster var på denna släktfest och hon berättade att mormor vid en punkt hade sagt att det var skönt att jag inte var där och vid en annan punkt typ hypotetiskt frågat "Har Sunshine ens några känslor?" vilket låter som en konstig sak att säga men det var i ett "korrekt" sammanhang, då döden och hur upprörd man blir över den diskuterades (och hon sa typ också att jag inte skulle bli upprörd om min syster dog! :O). Alltså jag blev så jävla arg när jag hörde det, och ledsen. Alltså någon som inte har pratat med mig alls på tre månader och pyttelite halvåret innan dess får inte bedöma hur jag tänker och känner. Och till saken hör ju det att jag faktiskt har en ganska hämmande rädsla för att folk som jag älskar ska dö. Jag kan tänka på det nästan varje dag. Och liksom att någon internaliserar känslor istället för att uttrycka dem är väl mer anledning att oroa sig än att börja hata? Hur oempatiskt är inte det? Har MORMOR ens några jävla känslor, för hon kan ju inte ens bry sig om sitt barnbarn?

Nää, nu blir jag arg... Först tänkte jag lite varför, eftersom att min kära mor har sagt (och gjort) mycket värre saker om och till mig och det brydde jag mig aldrig om så varför ska jag bry mig nu? Kom fram till att det antagligen beror på förväntningar; jag väntade aldrig att min mamma skulle vara något annat än hemsk och jobbig (det gjorde de få bra dagarna ännu bättre), men min mormor har ju varit snäll mot mig en gång, för inte så jättelängesen och nu så går hon omkring och säger helt otänkbara saker till släkten.