Paranoian

Först av allt: Åh, vad ni är fina (eller ja, ni som är fina vet vilka ni är). Har nu läst era trösterika kommentarer i denna tid av sorg

Liten resumé av mitt liv den sista tiden. Skola. Punkt slut. Alltså har saknat ork, jag har liksom kämpat mig igenom alla föreläsningar och pluggsessioner och sedan bara kommit hem och kraschat totalt. Har inte ens haft ork att umgås med min pojkvän eller Ludvig eller promenera eller prata i telefon med min syster eller morfar. Noll energi och noll glädje. I torsdags hade jag en tenta och det gick nog ganska dåligt på den, pga min brist på ork och plugglust. Tror dock att jag klarade den och det får vara tillräckligt för den här gången. Fast det är det ju inte.

Hursom... Sak jag ofta får höra är att jag låter väldigt självsäker i skrift, ärlig och sånt, och även om jag inte tillämpar min vanliga stilistik här på SMUO (är mer "fri" och lat, hehe) så har ni kanske samma bild av yours truly, även om ni obvsly får läsa om fler av mina "dimensioner". Faktum är att jag är sjukt osäker på mig själv, såtillvida att jag alltid, alltid, alltid nojjar över saker jag har sagt till folk och överanalyserar saker för att försöka utröna om jag sa något fel, korkat, hade fel tonläge eller tonfall, inte hade tillräckligt med ögonkontakt (fast jag har aldrig tillräckligt med ögonkontakt) eller vadsomhelst. Det är väldigt få personer jag inte gör detta med, min syster och Ludvig är de enda undantagen. Jag utgår alltid ifrån att folk inte gillar mig, vilket jag oftast inte har problem med, utöver om jag faktiskt gillar personerna i fråga. Detta är ju inget ovanligt (tror att många av just er känner igen sig pga *dålig självkänsla*) och inget jag upplever som speciellt hämmande ändå (jag tänker aldrig på det under de sociala interaktionerna, bara efteråt).

Men alltså, idag... Sedan 1,5 vecka tillbaka har jag och min studiegrupp haft planer på att gå ut idag och fira att tentan var avklarad och därmed våra första femton poäng på programmet. (Man måste liksom hitta tillfällena att fira för annars går man antingen aldrig ut eller alltid och ingenting av det blir ju kul). Och jag har sett fram emot det men jag har också haft tankar om att de inte ville gå ut med mig, och att de i sista stund (eller innan öht) skulle ditcha mig för att gå ut tillsammans, utan mig. Men jag har hela tiden försökt ignorera de tankarna eftersom att de antagligen bara är ur min inbillning. Vi hade ingen plan på vart vi skulle gå och jag väntade på att de skulle komma med förslag eftersom att jag antog att ingen skulle gilla de upplägg jag hade (väldigt hbt-vänliga ställen kändes inte riktigt som deras grej och inte heller "hipsterställen") men inget förslag kom. Så jag smsade alla igår och de svarade att de inte visste så jag skrev att vi skulle höras idag under dagen.

Klockan fyra hade jag inte hört något så jag ringde till två av fyra, inget svar. Sen, typ nu, smsade jag alla och fick svaret att det inte blev något, två kände sig sjuka och en "kunde inte" (den fjärde vet jag inget om). Och nu känns det som att mina farhågor har besannats och jag vill typ gråta. Fortfarande så kan det ju vara sant att de är sjuka men alltså... Still...  Om de var sjuka så kunde de ju ha sagt något i förmiddags så jag hade tid på mig att ordna med en ordentlig utklädnad till en eventuell Halloweenfest (men jag har ju såklart ingen lust att gå ut om jag ska vara såhär ledsen) 

Ville bara skriva av mig. Nu ska jag nog återgå till min tystnad för jag har inga konkreta problem att tala om, utöver pojkväns ledsna ögon och det faktum att jag igår och idag har götts (är det den korrekta passivformen? har blivit gödd?) och att det säkerligen fortsätter.