framåt, för att glömma

Två inlägg på rad. Känner att jag har lite "allmänna tankar" att vädra.

Blir så arg på mig själv; jag har fortfarande inte börjat plugga. Kommer alltså inte hinna klart med en av uppsatserna idag. Hatar det. Hela min tillvaro just nu går ut på att komma ifrån gymnasiehelvetet, börja på universitet eller högskola (Antingen i Stockholm eller i Spanien) och bo själv och ha lite frihet (har ju jämförelsevis mycket frihet till skillnad från vissa av er men jag känner inte av den om jag inte är helt ensam hemma under en längre period, är alltid på vakt och rädd för att bli upptäckt). Men den framtidsvisionen fungerar ju inte om jag inte pluggar och får bra betyg. Nu överdriver jag visserligen, jag har väldigt höga betyg och det kommer att gå bra nu med (för det måste gå bra) men jag är ju arg på mig själv.

Är även arg på mitt internet, försöker installera MSN, (avinstallerade det förut då jag inte ville prata med någon) men det vill inte fungera, först måste man ha Service Pack 2 och mitt internet envisas med en otrolig seghet av okänd anledning nu när jag håller på att ladda ner det. Men messenger fungerar genom internet på något sätt också va?

Slutligen är jag arg på omvärlden i allmänhet. Jag vill ha tillbaka det senaste året av mitt liv. Jag vet nu i efterhand att jag gick i överstyr med svälten men jag vill ju verkligen inte se ut som jag gör nu, med världens tjockaste mage och överarmar. Hatar det. Hatar, hatar, hatar. Jag har tänkt rätt mycket idag och jag tror att jag kanske skulle vilja vara frisk - på riktigt. Att inte känna ångest så fort man äter något man inte har planerat, eller nej, att inte behöva planera vad man ska äta alls och tänka på det i efterhand. Men det är totalt omöjligt för mig, när tankarna finns där så finns det ju inget annat att göra. Så jag är jättearg på behandlingen för ÄS, den är så fokuserad på att behandla symptomen och inte orsaken till de samma. Jag tror att det är försent för mig att någonsin bli frisk ifrån de här tankarna men jag tror att det fanns en tid, innan det började på allvar när jag var 14 år, då det hade gått, men precis som nu var folk bara intresserade att tvinga i mig mat utan att försöka fråga varför jag inte ville äta. Men ja, ingen anledning till att älta historien. Onwards and upwards (eller ja, downwards om ni ursäktar ordvitsen...)

(Ledsen för ångest-inlägget, vill inte ha någon uppmärksamhet vill bara skriva av mig lite för att kanske bli på bättre humör och börja plugga. Också ledsen för all text, kanske inte är det roligaste?)