Break up-letter

Ett sånt där brev som folk i klyschiga filmer och tv-serier gör till sin gamla pojkvän (det är alltid tjejer som gör dem) efter en svidande kärlekshistoria där de skriver ner alla deras känslor och tankar om kärlekshistorian och pojkvännen för att sedan slänga brevet och vara "själsligt" renad av denna process. Gjorde ett sånt brev, till Joel. Bröt ihop och hyperventilerade två gånger. Grät stilla en gång. Det är inget långt brev. Mitt ansikte svider och min näsa är slemmig. Känner mig inte själsligt renad alls. Hatar Hollywood. Vill skicka det. Är det elakt? Om det ser ut såhär:

Först och främst vill jag inleda med att jag ber om ursäkt för att jag inte kan känna mer empati för dina känslor. Det är omöjligt att göra om man aldrig har känt så själv. Känner mig jätteelak som skriver detta men jag behöver ha det sagt.

Först var jag ledsen över det du skrev. Jätteledsen. Nu är jag lite arg tror jag. Jag tänkte typ att vi kunde vara vänner för evigt (känns jättefånigt att skriva och i efterhand var väl det lika naivt och fånigt som det ser ut i skrift) men nu har du gått och förstört det. (Detta är då den elaka biten, vilket är onödigt att förklara) Det känns verkligen som att något har gått sönder. Jag förstår att du gjorde det av ren självbevarelsedrift, även om jag inte förstår känslorna bakom mekanismen så förstår jag mekanismen i sig. Men alltså, du kommer aldrig att skriva till mig igen, även fast du blir kär i någon annan, det är jag 99% säker på. Jag tror att lika lite som jag förstår varför du ville (och inte ville) sluta skriva så förstår du nog lika lite hur ledsen jag har blivit av det här.

Jag har en irrationell rädsla för att folk jag bryr mig om ska gå och dö. Jag tänker på det jätteofta och har mardrömmar om det. Det var därför jag ville att du skulle skriva ibland så att jag skulle veta att du var vid liv (kul att det tog jävligt många timmar för dig att svara också, trodde liksom verkligen att du var död då...). Men jag har insett att du inte behöver göra det, yay för dig - som uppenbarligen inte vill det. Egentligen så kunde du lika gärna ha varit död, för jag kan skriva till dig lika lite hursomhelst. (Men alltså, ta i trä! Och håll dig borta från typer med yxor.)

Det känns som att jag skriver till en främling

Det jobbigaste med det här är väl att du inte är kär i mig på riktigt (inte för att underminera dina känslor eller så), du tänker bara på mig som kanske något mer än en vän eftersom att jag är snäll mot dig (ibland, är rätt syrlig vid andra tillfällen, fast det vet du redan) och inte för att jag är underbar (för det är jag ju inte). Och här kommer bristen på empati igen/fortfarande: Det gör jätteont att du raderar bort mig för något som inte ens är äkta.

Alltså snälla, ge mig råd. Och länka det gärna på era bloggar för jag behöver många råd (och jag har inte många läsare).


Skicka eller inte skicka, med motivering. Kommer säkert att bli för otålmodig och skicka det på egenhand, men då skriver jag ett inlägg om det. Nu ska jag ta pillz och sova.