Don' you go rounin' roun' to re ro

High 5 till den som fattar refen! :)

Klockan 18.00-19.00 är dygnets konstigaste tid, utöver 04.00-05.30 (på festnätter). Det är varken eftermiddag eller kväll. Limbo. Ibland är det något jag hatar. Ibland är det något jag älskar. Ikväll älskar jag det. Kan just nu bestämma mig för vad jag vill: stanna inne eller gå ut. Lutar åt det tidigare, men har glitterkilklackarna redo.

Idag fikade jag med syster. På Espresso House av alla ställen. Hennes val, ofc. Stod och velade längre än nödvändigt mellan en espresso och en Zero. Blev tillslut en Zero. Syster beställde en chailatte och en mudcake (vilket är typ, kladdkaka? lamt). Hon har BMI kring 19. Detta har väl jag med om jag äter ordentligt. Tänker alltid på detta när jag endast beställer något att dricka och hon beställer något normalt. Är känner mig avundsjuk och överlägsen samtidigt. Jag finner det attraktivt att inte äta. Ingen annan gör det. Skit samma. Inte det jag vill skriva om. Så jag beställer Coca Cola Zero. Den inkompetenta jäveln bakom disken ger mig en vanlig. Vill inte göra det till en deal framför syster (vi är supernära varandra men mina kaloriproblem pratar jag inte om). Vill helst av allt gråta. Jag drack en klunk. Klagade på att den var varm och inte smakade något (vilket var sant, fika aldrig på EH, barn) gav syster flaskan (en liten 33cl flaska för 23spänn om jag minns rätt) för att demonstrera, hon drack och höll med. Drack sedan två små klunkar till och lämnade resten, typ två tredjedelar.

Det jag tänker skriva om nu är veckans stora förtvivlan. För ett par dagar sen fick jag ett mejl ifrån Joel. Han med bloggen om ni minns. Han har typ gjort slut med mig. Tydligen är han kär i mig (som jag misstänkte) och ledsen över att jag inte kommer att känna samma sak så han vill inte längre skriva med mig för det gör för ont. Han skrev att det hade känts bättre om han hade haft kompisar och så men nu har han inte det så han har helt enkelt raderat mig ur hans liv. Är förkrossad över detta, har till och med gråtit. Mycket lite men vid tre kontemplativa tillfällen. Han är min bästa vän och nu har han "lämnat" mig. Jag har verkligen svårt att känna empati för hans känslor eftersom det är känslor som jag aldrig har upplevt. Så jag är mest arg och ledsen för min egen skull. Jag vet att det säkert är fel men jag kan inte riktigt reagera på annat sätt. Idag smsade jag honom och skrev att jag ville att han skulle skriva ibland så jag visste att han levde (Irrationell rädsla jag har: att folk jag bryr mig om ska gå och dö, om han skulle dö så skulle jag aldrig få reda på det. Egentligen spelar det inte så stor roll för om han ändå är ute ur mitt liv så är han det. Han kunde lika gärna vara död.). Han tog alltför god tid på sig att svara (så att det kändes medvetet) och skrev "Jag vet inte. Kanske" (Fast han kanske bara inte visste vad han ville säga). Har även sagt att han ska skriva till mig igen när han blir kär i någon annan så vi kan bli vänner igen. (Något jag inser i efterhand antagligen var lite väl okänsligt, men jag vet inte sånt).