runaway

En förklaring på varför jag "rymde hemifrån" eftersom att jag har tråkigt och det finns inget i närheten bra på tv just nu. Förra söndagen brakade helvetet löst. Eller ja, jag överdriver, det var inte så farligt men jag är så histrionisk att jag överdriver precis allting. De började prata om att sjukskriva (hell to the no, mindre än tre månader kvar och jag ska sjukskrivas?! hur ologiskt?) och lägga in mig (liksom lägga in, kunde de inte börja med matdagböcker och vagga in mig i falsk säkerhet?) och jag tappade greppet lite och vi började bråka. Tillslut har jag retat upp mormor så himla mycket att hon säger att "det är något allvarligt fel i mitt huvud". Och jag drog därifrån. Jag hade inte ens mobilen med mig, min väska låg på mitt rum, två trappor upp, det passade inte med min dramatiska utgång. Det enda jag hade var SL-kortet och husnycklar i jackfickan. Det verkar nog som en jättebarnslig och överdriver reaktion men jag är väldigt impulsdriven när jag blir arg, eller när jag känner något överhuvudtaget. Folk får kritisera mig hur mycket de vill, men rena förolämpningar det accepterar jag inte, särskilt inte från människor som ska älska mig ovillkorligt. + Att det var något i stil vad min kära mor brukade säga och ja... sånt gör ont. Btw: Någon annan som inser hur ironiskt det är att borderline-morsan säger det till sin dotter? F.ö. tycker jag att mormors kommentar inte bara var förolämpande men också otroligt överdriven. Visst jag har ganska extrema kalori-issues men "allvarligt fel i mitt huvud?" typ som att jag var en sociopat eller något.

Kommer ni ihåg när jag för ett par veckor sen skrev att MBA hade sagt något i stil med att jag får komma till honom när jag känner att jag behövde komma bort och jag skrev att jag tyckte det var irriterande att han sa sånt? Och att sånt inte skulle behövas. Haha så fel jag hade. Jag drog alltså till honom och stannade där tills i förmiddags. Mormor och morfar och jag har hälsat på varandra och det är lite awkward men vi vet alla bättre än att ta upp någonting just nu (vi är så jäkla låsta att det nästan är tragiskt, men så jävla skönt att vi alla har samma inställning till detta, tänk om de hade velat prata om saker). Eller ja, jag kan tänka mig att mormor bubblar något inom en snart framtid.

Så ja... Jag har basically varit en sambo den här veckan. Det har faktiskt varit rätt soft. Antagligen för att det var med MBA och inte någon annan. Trots att jag fortfarande ogillar honom halvt så är vår relation en typ hälsosam, fungerande grej. För ja, det är en "grej", vi är inte bara vänner, vi har inget förhållande, vi är mer än KKs (och fram till i fredags hade vi inte ens sex), kan inte riktigt komma på en ordentlig definition för det, platoniskt med lite krydda, kanske? Jag har såklart varit tvungen att förklara saker för honom, om anorexi vilket var så himla konstigt. Förstår inte riktigt vad han ser i mig efter det. Eller innan det, för den delen, är inte vid en kroppsvikt som kan anses sexig liksom och han verkar inte vara någon med en skinny-fetish eller så, i så fall döljer han det jävligt bra.