Orfeus och Eurydike

Jag tror att många har hört den men historien om Orfeus och Eurydike går ungefär såhär för de som inte känner till den: Orfeus var ett musikaliskt underbarn som spelade underbart vacker musik. Han var gift med Eurydike som en dag blev biten av en giftorm och dog. Orfeus spelade otroligt sorgliga melodier på sin lyra och fick folk att börja gråta. Sen bestämde han sig för att återuppliva Eurydike genom att åka till Dödsriket och vädja till Hades. Hans vackra musik fick Hades och hans fru Persefone att vara barmhärtiga och sa att Orfeus kunde få tillbaka Eurydike om han kunde ta sig ut ur Dödsriket utan att se sig om över axeln. Eurydike skulle gå bakom honom hela vägen. Precis vid porten ut ur Dödsriket hörde han inte Eurydikes steg bakom sig och tittade bak och därmed bröt han sitt löfte och såg Eurydike försvinna för evigt.

Och sedligt för en tonåring tänker jag ta mina egna problem till grekiska proportioner.

Idag är en riktigt dålig dag. Igår kväll tänkte jag att jag skulle vakna tidigt och springa på både morgonen och på kvällen. Men istället ville inte mitt piller verka ordentligt så jag sov jättedåligt under natten och därmed försov jag mig och bara stängde av halv-fem larmet. Jag försov mig även till dagens enda lektion (mindre viktigt, färdig med den kursen). Så eftersom att dagen inte gick som planerat är jag på väldigt dåligt humör. Istället för att vara uppe med tuppen och gå i skolan och vara duktig så tittade jag på "Alla älskar Raymond" på morgonen för att sedan försöka mig på en springtur klockan tio (om jag minns rätt). Jag sprang i en ungefär kvart tills jag bara gav upp av okänd anledning. Samma sak hände när jag sprang för lite mer än en timma sen. Är arg på mig själv. Vet inte varför men jag ville bara inte springa något mer. Sjukt förvirrad över det. Såhär brukar jag inte bete mig. Jag tror att mitt problem är att vad vågen än visar på torsdag så kommer det att vara både för mycket och för lite. Jag går ner alldeles för snabbt för att kunna uppehålla det här tillräckligt länge, jag kommer säkert inte ens att hinna till 45kg innan jag blir påkommen. Men jag vet med säkerhet att jag går ner alldeles för långsamt för att jag ska vara nöjd med mig själv. Vågen kommer att visa ca 51kg om jag känner min kropp rätt och 4kg ynka kilo på tre veckor är en jättedålig takt... Men det blir värre. An någon anledning så kortslöt hjärnan av denna förvirring och jag har nu ätit två potatisbullar och tre skivor veganskt bacon (och ja, haft en mindre panikattack). Det är dumt för att de kommer inte göra någon större skillnad på min vikt men det handlar inte om det - ångesten ligger i vad man stoppar i sig och inte vad siffrorna på vågen visar, jag tror att det är det som skiljer en ätstörd från en bantare. Men ja... Just idag är jag Orfeus som råkar se sig om över axeln och ser Eurydike (min smala kropp) försvinna för evigt.

Alltså all behandling har gjort min hjärna så skruvad att det inte är sant, å ena sidan finns det en person inuti mig som vill vilja och våga äta men å andra sidan finns personen jag har varit i hela mitt liv med alla regler kring mat och den personen är mycket starkare och lättare att hantera. Ja, nu har jag upphört att vara logisk - är fortfarande förvirrad och förstår knappt vad jag menar själv. Ber även om ursäkt för misärinlägget.