Imorse när jag skulle klä på mig så hittade jag ett OÖPPNAT par Wolfords. Dog av lycka. Så spännande är mitt liv, barn. De är egentligen för tunna för vinterbruk men kom igen, det är inte varje dag man hittar oöppnade strumpbyxor.
I andra nyheter så väcktes jag abrupt klockan halv sju imorse av att min syster ringde och hulkade i min telefon i förtvivlan. Hon kunde inte andas och där med inte prata så jag fick panik först och trodde typ att hennes pojkvän hade dött i en bilolycka eller gjort slut eller något (alltid beredd på det värsta). Men efter en stund fick jag tillräcklig med information om att killen bara hade varit en idiot av vanlig kaliber men att syster är sådär dödsförkyld som bara jag och min syster kan bli, superhög feber, 18 timmars sömn per dygn, fattighosta, etc. Och därför överreagerade hon kanske lite grann, men gud vad jag hatar hennes pojkvän. Han är sådär svinig man kan vara utan att slå henne eller knarka/dricka alltför mycket. Eller kanske inte svinig, men känslomässigt handikappad. Vet inte varför jag skrev det, men ja. Är arg. När ens syster ringer och låter som hon gjorde i morse så är det omöjligt att inte bli ledsen också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar