Jag kan bli fruktansvärt svartsjuk på människor med bra föräldrar. I alla fall pappor. Och en bra pappa för mig = någon som finns där. Vet inte riktigt varför jag inte blir avundsjuk på andras mammor, kanske är det för att jag helt enkelt struntar i min egen mor. Fast Former Ghosts - Mother och Her Space Holiday - Sleepy California är båda låtar som påverkar mig oerhört mycket så det är nog inte grejen heller.
Ibland brukar jag tänka: "Tänk om..." och undrar hur lycklig jag skulle vara om jag inte hade haft min uppväxt. Mina föräldrar har aldrig velat ha mig och aldrig varit ett stöd, det måste ju ha påverkat mig men samtidigt är jag en ganska glad person, om än missanpassad (vilket jag dock inte kan skylla på mina föräldrar...) jag ser mig själv inte alls som någon som mår sämre än de allra flesta trots att jag helst av allt skulle vilja radera de få minnen jag har från min barndom och alla från min tidiga ungdom också. I högstadiet fick man ju lära sig att en människa alltid är en blandning av sina gener och sin miljö. Jag tror att jag har fått väldigt många bra gener, tänk om jag hade fått de jobbiga grejerna i min släkt, borderline, manideppet och beroendegenerna.
Var det någon annan som läste den där artikeln om Kerstin Thorvall i SvD i lördags som alla vurmade för då och verkade ha glömt dagen därpå? Jag började läsa den till mitt frukost-te men stängde igen tidningen i affekt när jag kom till att Thorvalls känslor för sina barn gick fram och tillbaka likt svallvågor. Dåliga föräldrar är något jag inte tål. Men i förrgår tog jag fram den bilagan igen och läste klart. I slutet hade någon av Thorvalls söner sagt att de inte hatar henne längre för att man inte kan hata någon som inte kan leva. Det gav genklang hos mig och jag funderade länge på om det verkligen var rätt av mig att hysa agg mot min egen mor. Idag hade en låda kommit till mig, den var ifrån mummy dearest och innehöll saker från min barndom, saker jag inte tog med mig när jag flyttade för över 1,5 år sedan. Hon har alltså officiellt rensat ur mig ur hennes liv.
Hon har inte ägnat en tanke åt att jag tar studenten om ett par veckor eller att jag blir vuxen eller att jag faktiskt önskar att jag behövde henne och ville att hon skulle vara med och fira min student. Men hur mycket jag än vill att jag vill så vill jag inte *poet*. Det är klart att jag kan hysa agg då. Ärligt talat, så känns bitterheten så mycket bättre än urskuldrandet. Jag vet att jag är avskyvärd men jag trivs med det och jag kan alltid trösta mig med att jag faktiskt mår bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar