Jag brukar möta de trötta ögonen hos andra unga honor med tunna ben och blåaktiga läppar. Vi ser på varandra med igenkännande blickar när vi passerar varandra, vi hälsar nästan under all eyeliner, delar ögonblicksförståelse precis som busschaufförer gör i mötande. Jag älskar dessa ögonblick. Ensamheten är mindre påtaglig.
En enorm chansning: Om bruden i Tsumori Chisato som jag passerade tidigare ikväll på Prästgatan är en läsare så får du mer än gärna mejla. (Jag var hon i guldiga sneakers och svart hatt med den blonda TRAD-snubben.)
Hur bröt du revbenet egentligen?
SvaraRadera