i betraktan av djupet där skuggan tätnar

Om någon såg mig så var jag bruden som svimmade på Sveagatan i förmiddags. Jag hade varit på biblioteket och pluggat integraler och styrde kursen mot Gamla Stan när det svartnade för ögonen. Fick hjälp av ett snällt äldre par, allt var väldigt pinsamt. Inte det mest intressanta som hände idag tror jag. För att jag var ju på väg mot Gamla Stan, nivetvart. Jag återtog min kurs efter the-drama-i-hadn't-been-craving och väl framme gled jag ner Positive Disintegration av Kazimierz Dabrowski i hans brevinkast. (Stalker, much?)

Så antingen har jag:

• Inte gjort skillnad alls
• Bidragit till att förkorta limbot vi har levt i
• Skrivit på min dödsdom

KÄNNER MIG SÅ LEVANDE! Och ångerfylld, varför kan jag inte ha normala reaktioner som leder till normalt agerande?

Resten av dagen har jag promenerat, kedjerökt (terapeutiskt syfte), läst Brideshead Revisited (dito), "solat" (med spf 50, långärmat, solbrillor och hatt), skrivit dikter, haft mitt sista möte med shrinken (ej så vemodigt som jag hade föreställt mig), ätit gazpacho (favoritsoppa!) och nu ska jag åka till Marianne och dricka vin.

Snart kommer han hem. Jag undrar om han kommer att ringa mig direkt eller läsa först? Nerverna.