Att känna negativa känslor i en konstant, långsam och oupphörlig takt blir så trist och förutsägbart. Till slut märker man det inte, det är ju inget fel på ens allmäntillstånd. Men sen träffar man någon som man inte har träffat på länge, ser på sig själv med den människans ögon och tänker: "Kanske något är fel ändå."
Klart att jag fick reaktionen "Hur mår du egentligen?" av Ludvigs mamma när jag sprang in i henne på stan i förmiddags då mina bara ben (varför?) nedkörda i boots, den svarta kappan jag hade virat kring kroppen och fågelboet på huvudet definitivt skrek "TYCK SYND OM MIG!!!" Det är ju inget man förstår inuti sin egen bubbla. Försökte förgäves göra det bästa av situationen men jag insåg själv att hon som praktiskt taget varit min surrogatmamma under en tid inte skulle gå på min charader. Hon såg jätteorolig ut, kramade mig och kallade mig lilla gumman Nu är jag bjuden på middag på måndag och segling nästa helg. Kommer definitivt att kännas awkward. Hatar verklighetens övertydliga symbolik och så kan jag inte låta bli att hata mig själv för att jag uppenbarligen (verkar) må/r tillräckligt dåligt för att vara ömkansvärd. Kan jag inte bara få förtränga det igen? Hade jag inte varit känslokall hade jag dock börjat gråta av tacksamhet över det faktum att någon bryr sig. Särskilt efter gårdagen.
Idag har jag inte ätit så att jag ska kunna äta ordentligt imorgon p.g.a. prov och sedan middag för att jag ska resa bort över helgen.
Nu ska jag lyssna på Atmosphere och sova typ. Har asont i revbenet. Kommer definitivt att behöva piller till provet och helgen. När någon bjuder en på en resa till Köpenhamn så ska man faktiskt... bjuda till. de Beauvoir hade varit så stolt över mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar