När jag skrev att jag var peppad inför mösspåtagningen var jag såklart ironisk (eller, såklart? Vet inte men det känns inte som att jag skriver så mycket om saker som gör mig exalterad här och att det var lite out-of-place) eftersom att jag inte är sentimental. Tyckte att hela grejen var fett onödig, jag kände inte att det var världens markör för att vi kommer att ta studenten om mindre än 40 dagar. Men apropos studenten: Den enda riktiga jämnåriga (eller hon är fortfarande 2 år äldre) vän jag har (de i skolan kan jag endast förära med lite hövlighet, och jag vet, jag måste bli bättre på det där) går, sorgligt nog, inte i min skola och vi träffas alltför sällan. Men jag har skrivit om henne en gång här i alla fall. Hon är modell om det låter bekant. Hon tar också studenten i år och vi hade en pakt om att vi skulle köpa onödigt dyra studentklänningar och ha på oss dem och våra mössor på oss på flaket och inte byta om, fastän de kommer att förstöras av champagne och billig öl. Jag tror att hon sa något om att de borde bära ärren efter vår förlorade barndom (inte undra på att jag gillar henne!). Hon sa även att det var fett logiskt för att man aldrig har vita, finare klänningar på sig vanligtvis. Men det är inte sant i mitt fall, vita klänningar, under sommaren, är min klädversion av haricots verts (något jag äter ca varje dag). Och så köpte jag min klänning; en vit chloe-dröm i plisserad crêpe, skir nog att kallas avslöjande och lång nog att kallas blygsam. Dens öde var förseglat från början där den hängde tålmodigt i min garderob. Men dagarna gick och jag smälte. Det är omöjligt att jag kommer att låta den förstöras. Så inse min lycka när modellen (är det det jag kommer att kalla henne här? lamt) smsar och säger att hon inte vill förstöra sin klänning. Fan, jag önskar att vi var BFFs.
Mössan kommer att ryka ändå. Den är ful som stryk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar