Hehe, det är så här jag föreställer mig sprickan i revbenet. Det gör skiten uthärdlig :)
Doktorn (hehe, igen. Asså ni fattar inte vad jag skriver om men det gör inget.) sa att de första dagarna är värst när man skadar revbenet och att det sakta börjar läka efter det och att man inte känner av det alls efter ett par veckor och att man bör kunna göra allt man kunde innan (t.ex. träna som jag ändå inte får/bör) efter 1-2 månader. Så nu har jag bestämt mig att stressfrakturshelvetet officiellt har börjat läka sig själv. Inte för att jag tror att jag har mindre ont idag än say, fredags, men jag slår vad om att jag har kommit förbi min smärtas terrasspunkt. Så det så. Tänker nog knapra pillz tills på onsdag och sen vara done with dat shit. Jag vet att jag antagligen läker lite långsammare än de flesta människor så jag hoppas inte på att vara symptomfri inom en månad men jag kommer nog kunna åka flak utan att... gråta av smärta? Inte för att det kommer att göra mig vidare lycklig. Fast okej, jag tror att jag kommer att vara glad på flaket jag är väldigt bra på att suga åt mig andra människors energi om jag känner att det är värt det.
Alltså jag sover mer än någonsin och är typ i ett konstant slummertillstånd men ändå så har jag RINGAR under ögonen. Gawd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar