Jag och min hjärtesorg klarar oss rätt bra, mest för att jag har låst bort den tills jag orkar hantera den. Eller så bryr jag mig mindre än vad jag tror att jag gör, hursomhelst. Vissa stunder blir jobbiga. Som när jag klär av mig. Allt jag kan tänka på då är hur han brukade klä av mig (detta kanske inte är så mycket hjärtesorg som sorg över lust-förlust), hans händer på min kropp. Jag har ett blåmärke kvar på låret, det är jätteblekt gult och är väl borta om två dagar. Men ändå. Saknar honom.
Igår natt fick jag för mig att saknaden skulle upphöra om jag ersatte honom. Jag var full och brydde mig inte om att lägga hans namn på minnet. Hamnade i skinnsoffa hemma hos honom, sen halvnaken i hans säng. Men hans händer var för mjuka och det var bara fel fel fel. Så jag sprang gråtandes därifrån. Grät hela vägen hem i tunnelbanan.
Vilka trevliga intryck jag lämnar hos mina "hookups".
Thank god att det är sommar så det bara var att dra på sig klänningen och sticka, hade ännu kymigare annars...
När jag kom hem så tog jag en karta (VARFÖR?!) Dulco och drack 1.5 liter vatten. Mediterade. Somnade.
Hade inte planerat att äta idag.
Visste inte att det tagit slut mellan er :( Tråkigt! Jag tycker att det är bra att du inte "bet ihop" och gjorde det ändå. Du ska inte skämmas, hjärtesorg är jobbiga grejer som kan få en att agera irrationellt (då menar jag såklart inte att du grät och drog därifrån).
SvaraRaderaFör övrigt är din blogg skitjobbig att läsa och kommentera från mobilen. Inläggen skrollas ned av sig själva, jag måste skriva in namn och adress varje gång jag kommenterar, sen klicka förhandsgranska (ofta två gånger) för att SEN kunna klicka på skicka. Pust!
Vad roligt, jag försöker också förmedla det när jag stöter på någon som jag misstänker har en ätstörning! Som någon form av förståelse-telepati- thingy. Kan dock ge upphov till komiska situationer om man går in för det för mycket ("Varför ser du sådär på mig?").
SvaraRaderaJaa åh, jag tror jag har ungefär likadant nu. Den senaste tiden har jag ätit kring 1000-1200 varje dag i princip, och så fort jag äter mindre än det så märker jag hur jag blir frusen och trött och ganska grinig.
Det där med LCHF låter väldigt bra. Jag försöker övergå till det så gott det går, är fortfarande för rädd att komma upp i kaloriantal i och med att jag inte är tillräckligt smal ännu (tjock alltså).
Däremot har jag läst att kvinnors kroppar har svårare att hantera kolhydrater än män. Våra kroppar har tydligen större tendens att omvandla kolhydraternas energi till fett. Och om vi äter fett och protein har vi en ökad tendens att gå ner i vikt.
Vet inte hur mycket sanning det ligger i detta, men det låter ju ganska trevligt.
Oh förresten, vill läsa Den hemliga historien! Excellent choice! Eller, kanske borde invänta de övrigas åsikter haha, men den är prio ett för mig så länge!
För övrigt undrar jag: varför tog det slut mellan dig och MBA? Och jag måste dessutom gratulera dig till den ganska destruktiva inställningen att replacement is key. Sådan är jag också. Det funkar bra, tills man börjar tänka för mycket... Dock har jag inte lyckats med någon annan taktik ännu, förutom alkohol. Men så var det längesen jag tyckte om någon riktigt mycket.
Hur mår du? Gillar inte tanken på att någon gör dig illa.