Alla dessa ögonblick, favoritminnen och skit. Har enormt svårt att komma på dem. Denna grej är nog mer för sentimentala fuckers.
Anyways, när jag var yngre var jag riktigt "bra" på att må dåligt. Allting var i svart och vitt för mig. Jag tror att jag är före min tid så att säga, så jag upplevde tonåren när jag var åtta och att jag nu, i tonåren, upplever medelåldern. Det skulle förklara all min likgiltighet inför "livets alla under". När jag gick i trean och var sju/åtta år hade jag en bästa vän. Vi kan kalla henne för Lisa. Lisa och jag var JÄTTENÄRA vänner. Vi var varandras enda kompisar och lekte efter skolan hos någon av oss varje dag. Oftast var det hos henne eftersom att min mamma var, och är, dum i huvudet. Lisa och jag lekte häst ca varje dag. Jag tyckte inte att det var roligt men det gjorde hon så jag lekte för hennes skull för det var liksom bara roligt att leka med henne. Hon var också jätteduktig på att rita så jag såg upp till henne. Men vi bråkade ca ALLTID. Flera gånger i veckan så hände saker som fick mig att börja gråta (men jag minns faktiskt inte om hon också gjorde det, men jag tror att hon betydde mer för mig än vad jag gjorde för henne, så kanske inte).
Ett bråk minns jag extra mycket. Jag minns inte vad det handlade om. Men jag minns att det gjorde mig så sjukt förtvivlad att jag inte kunde röra mig alls och bara grät och grät i flera timmar. För det började på morgonen och sen minns jag att det var lunch. Jag ville verkligen inte äta lunch, jag var alldeles för uppriven för det. Men det här var lågstadiet där alla gick på led om två till matsalen. Dock slapp jag just det den dagen. Jag tror att jag hade missat lektionerna och legat på en soffa i lärarrummet eller något och kände mig tillslut rätt lugn. Men sen ville min "fröken" att jag skulle äta lunch och jag vägrade. Så det slutade med att hon släpade mig halvvägs till matsalen tills jag äntligen lyckades dra mig ur hennes grepp om min handled och satte mig i skräddarställning mitt på golvet och skrek i all min förtvivlan "JAG VILL INTE ÄTA LUNCH!"
Jag minns inte om jag någonsin åt lunch den dagen eller hur bråket mellan mig och Lisa klarnades upp men vi blev som vanligt bästa vänner igen. Det enda jag egentligen minns är snoret som blockerade mina näsgångar och hur mycket mina ögon sved. Det faktum att jag skrek det där minns jag inte från mitt perspektiv utan utifrån. Jättekonstigt. I alla fall: no wonder att jag var lite mobbad och bara hade en vän :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar