FUUU

Oj vad man missar när man är borta i lite mer än en dag härifrån. ca 80 inlägg från alla "er" (alla jag läser läser inte mig, har rätt dålig statistik :P). Trevliga inlägg som jag vill kommentera. Dock har det bara blivit en handfull på grund av att jag är lat.

Men ja: min ack så svidande frånvaro (som antagligen gick helt omärkt förbi eftersom det bara var en dag och jag inte är så vidare rolig) beror på att jag har blivit påkommen. På lunchrasten igår när jag tittade min skolmejl för första gången sen innan jullovet och såg ett mejl från skolsköterskan. Hon ville träffa mig. Min initiala reaktion var panik; intensiv hjärtklappning och smått darriga händer (är SÅ rädd för skolsköterskor, mer än någon annan "stödperson", beror nog på att det är en kollision mellan skola och ÄS). Men sedan rationaliserade jag bort det eftersom jag verkligen inte såg någon ÄS-anledning till varför hon ville träffa mig utan tänkte att hon säkert bara ville se hur jag mådde eftersom jag har haft lite problem med skolarbetet innan (via depression och frånvaro) och hon brukar tänka så. Jag har ju redan skrivit att jag har blivit påkommen så ni förstår ju vilken riktning det här kommer att ta.

Jag var ju ändå nervös att träffa henne, p.g.a allmän skolsköterske-rädsla, men gick dit ändå efter min sista lektion. Hon var upptagen med en annan elev så jag fick vänta i ett par minuter. Tydligen så har mina morföräldrar kontaktat henne för att de är oroliga över min vikt. Mitt hjärta slog så himla fort då hon sa det och jag visste inte vilken riktning jag skulle vända blicken åt och försökte fokusera på hennes läppar. Jag sa att jag inte förstår varför de tänkte så. Blablabla från hennes sida, enstaka stavelser från min. Vill du ställa dig på vågen för mig, Sunshine? Ytterligare panik. Det var en fråga. Jag kunde ju faktiskt neka. Vad skulle avslöja mig mest, min vikt eller att jag inte ställde mig på vågen alls? Men hon gick fram till vågen. Det var ingen fråga alls, bara ett försök till artighet. 46,3 med kläder på. Min våg visade så sent som på morgonen innan 46,7 - naken, så när som på trosor och min kropp visar ingenting. Det är den värsta vågen som alltid har rätt - för säkerhetsskull. Men 46,3 är inte alls bra och 46,7 hade inte varit mycket bättre. Alldeles för lågt för att man ska få sköta sig själv. Och tänk, det hade i alla fall varit lite "bättre" siffror om jag hade ätit mer än ett granatäpple och två kex i söndags och även varit beredd på det värsta och försökt att klunka i mig så mycket vatten i cafeterian och på toaletten som möjligt innan jag gick till henne. Jahaja, det är alldeles för lite, Sunshine - vad äter du? Massor, faktiskt. Rabblade upp lite mat (som faktiskt var lättare än vanligtvis eftersom jag faktiskt hade ätit ganska ordentligt och inte behövde hitta på saker). Gröt, linsgryta, rågbröd med marmelad (LIKSOM SANT!), bönsallader, bulgur. etc.  Men regeln är ca: anorektiker ljuger alltid om mat så även när jag talar sanning är det lögn (får skylla mig själv - egentligen, men det är frustrerande)  Ljög lite såklart, sa att jag åt frukt (nästan sant) och nötter, rostat bröd och knäckebröd med smör på. Möte med morföräldrar så snart som möjligt. :'C.

Satt kollugn hela vägen hem och tänkte på annat. Ekvationer och primtal, mest. Blir lugn av sånt. När jag kom hem så gick jag in i vartenda rum i huset för att försäkra mig om att jag var ensam hemma. Och när jag kom in i mitt rum så rev jag ner en av mina bokhyllor. Alltså hela bokhyllan, inte bara innehållet. Pang i golvet. Skäms så mycket för det (men är lite stolt för det är ingen IKEA-bokhylla, den är redig i valnötsträ och var överfull med böcker, t.ex Harry Potter på både svenska och engelska (måste magasinera lite, hehe), fem språklexikon, två synonymordböcker och tjocka ryska romaner - HUR ORKADE JAG?). Mirakulöst nog kom inget till skada, varken golvet eller bokhyllan. Ett par böcker blev lite kantstötta men ingen märkbar skillnad. Blev lugnare sen när jag var tvungen att städa upp röran (men bara att lyfta den tunga, men tomma bokhyllan var jättejobbigt, bisarrt). Det är typ så jag har lärt mig att fungera genom min kära mors beteende. Hon skulle alltid slänga och välta saker och sedan lämna rummet. Då brukade jag alltid städa upp keramikskärvorna efter muggar eller fjärrkontrollens utspridda batterier och efteråt kändes allting mycket bättre. Men alltså, bokhyllan var inget planerat, även om det verkar så av att jag innan försäkrade mig om att jag var ensam hemma, det gjorde jag bara eftersom jag var upprörd och ville känna lite total ro. Men när jag kom in i rummet så vällde ett utbrott ut över mig.

Sen satte jag mig i min fåtölj och tänkte. Hur gör jag nu? Jag är ju inte på en farligt låg vikt, kan de verkligen tvinga mig till något? Tekniskt sett ja, men jag fyller 18 om ca fem månader, lite egen makt bör jag ju ha. Jag kommer ju definitivt inte bli inlagd ännu, så lite väger jag ju inte. Om jag inte går ner i vikt alls/väldigt långsamt fram tills jag flyttar hemifrån, då kanske det är okej? Hellre lite för tjocka armar än att gå upp till 52-55 igen. Shrinken blir det definitivt, det kan jag acceptera. Inget annat. Jag vill inte föra matdagbok. Och jag vill inte gå och väga mig en gång i veckan/varannan vecka. Usch. Vill inte heller äta, obvsly, även när jag försöker att äta ordentligt så går det neråt. Det är maten in i mun, ner i magen som är bland det jobbigaste. Om någon sa att jag kunde äta 2000kcal/dag och ändå gå ner kanske 2kg i veckan eller något så skulle jag inte göra det. Något som jag också blir arg på är att mormor och morfar har gått och vetat i flera veckor men inte sagt någonting, får man vara så passiv-aggressiv? M'aidez, s'il vous plaît.

Sorry för all text.