Jag gråter mycket sällan. Sist jag grät var väl i december någon gång när jag blev "tvingad" (egentligen tillfrågad, I guess) att äta. Innan dess var det mycket länge sen. Men alltså nu har jag blivit tvingad till mat i en vecka och två dagar och inte gråtit så mattvång är inget som egentligen får mig att börja gråta.
Filmen Wall-E gjorde mig tårögd i början. Det såg så sorgligt ut när han bara åkte omkring där alldeles ensam :(
Men okej, full disclosure: Min mamma kan (kunde) få mig att börja gråta. Även om slagen och sparkarna var något man blev van vid tillslut så var det lika sårande varje gång. Hon var min mamma, såhär skulle hon inte bete sig. Kvällen hon slängde ut mig så grät jag. Fast egentligen så slängde hon inte ut mig per se, jag var faktiskt den som tänkte flytta därifrån ändå. Men då när jag var på väg ut så ca attackerade hon mig och försökte hindra mig (lång och komplicerad historia). Jag grät, grät och grät. Jag förstår inte varför hon inte såg att jag grät. Särskilt inte när hon tog stryptag och vi var ansikte mot ansikte. Det slutade med att hon slängde ner mig för trappan i trappuppgången. Ett mirakel att jag inte bröt något med tanke på hur smal jag var då. Därför säger jag att hon slängde ut mig. Jag satt och hyperventilerade nästan en hel tunnelbanelinje, nästan ände till ände och sedan hälften tillbaka för att komma till GPs. Ingen omkring mig brydde sig. De var för upptagna i deras fredagsbestyr (det var fredagkväll).
Så, få saker kan numera få mig att börja gråta eftersom att jag aldrig mer tänker träffa min kära mor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar