Alltså när man hoppsar ner för Artillerigatan och nynnar/sjunger med till Mrs. Robinson och folk stirrar på en? Får man inte vara glad längre? Visserligen hände detta innan brunchtid så det var inte många ute så det störde mig inte.
I alla fall så har det varit en hektisk helg. Som tur är var jag hypomanisk så jag kunde liksom hantera allt. Nu kom jag nästan nyss hem, bortsett från att jag har läst i min spanskabok, dammat och dammsugit på mitt rum.
Senare ska jag på två lägenhetsvisningar med mormor. Eftersom att 18-årsdagen kryper närmare och närmare har bostadsdelen nästan blivit min favoritdel av tidningen. Mormor har märkt det så hon tänkte att det var något vi kunde göra och inte mig emot. Tror att jag ska vara elak och säga entusiastiska kommentarer och trissa upp priset ännu mer :P
Ytterligare ska jag plugga matte och biologi, yoga, öva, läsa och lyssna på Bach. Efter dessa stressiga dagar med en väldig massa umgänge är jag minst sagt mentalt utmattad så jag ska bara umgås med mig själv de närmsta dagarna och finna lite sinnesro.
Bara så att ni vet: även om jag tvingas äta 1000-1500 kcal per dag (vissa dagar lyckas jag hamna under) så sysslar jag med (relativt) rigorös träning (utöver igår, kunde inte passa in det i schemat). Kommer kanske publicera det senare.
SV: haha sötnos, du är blind. mina lår är bauta jämfört med hennes ju! men tack, det var ganska uppiggande att läsa trots allt. Hur går det för dug? Orkar du? Om du vill kan jag maila mitt mobilnummer, så kan du smsa när som helst om livet överväldigar dig eller så?
SvaraRadera